För inte så länge sen blev jag i princip anklagad för att önska livet ur mitt barn bara för att jag inte tycker autism är en speciell tillgång i vårt liv, eller för delen, ingen större tillgång för Sonen som ju rimligen är den som faktiskt har rätt att tycka till om det… Var och en har förstås sin egen sanning och det är givet att man utnyttjar de talanger man har men jag minns inte att jag nånsin hört någon synskadad beskriva hur bra det är att inte se eftersom andra sinnen blir viktigare och därmed bättre tränade.
Jag menar verkligen inte att man ska ha en ”stackars dej”-kultur där alla funktionshindrade klappas på huvudet och vårdas, tvärtom har alla rätt att leva sina bästa liv. Men, för mig är det inte samma sak som att det är eftersträvansvärt.
Så jag tillhör dem som tycker mitt barn har autism, inte är autistisk. För mig representerar autismen det som är knepigt i hans och våra liv. Det som hindrar honom. Det som sliter hårt på oss.
Det betyder inte att jag inte tycker han är en underbar liten människa, den varmaste och kärleksfullaste jag vet. Men svårigheterna är stora och kommer inte att växa bort utan finnas hela hans liv. Därför är jämförelsen mellan Sonen och Temple Grandin och andra framgångsrika personer med autism ungefär som att säja till fattiga att om de bara anstränger sig så kan de också bli rika. Ett sätt att lägga det på individen om hen inte lyckas. Eller i detta fall, också på min brist som förälder som inte genomfört alla träningsprogram, dieter eller schamanbesök som någon kommit på kan hjälpa.
Den nya Temple Grandin bor inte hemma hos mig. Och vi gör så gott vi kan för att stötta Sonen till ett gott liv trots hans autism…
Annorlundalandet 
Kloka ord! Jag tänker lika. Har själv fått en utskällning när jag sa att jag gladeligen skulle hugga av mig höger arm om det kunde ta bort sonens svårigheter.
Har tanken någonsin slagit dig det skulle kunna vara så att autismen kan ha en koppling till värme och kärleksfullhet?
Om sedan en autist själv önskar bort sina svårigheter är inte provokativt. Det gör vi väl förresten alla ibland? Men om det finns en allmän uppfattning om att man just som autist borde önska bort sina svårigheter är det problem – extremt svårt att acceptera sig själv då eftersom andra hävdar att man inte borde kunna acceptera sig själv.
Nu är det så länge sen jag skrev detta att jag inte riktigt kopplar din synpunkt.
Jag har två underbara kärleksfulla barn, ett med och ett utan AST, så jag kopplat inte det till autismen alls. Barnet med AST hindras av sina svårigheter så pass att han inte kommer kunna leva ett självständigt liv (”normalt” är inte det viktiga utan självständigt) utan alltid vara beroende av andra. Det utsätter honom för risker och begränsar hans liv. Jag tycker inte det är provocerande att jag önskar han sluppit det?
Jag menar inte att AST i alla former är på detta sätt, en av de intelligentaste och mest inspirerande jag känner har AST. Men alla har det inte så.