Om normalitet

Jag gjorde ett självtest häromdagen. Jag vet att man inte ska göra såna. Det är ungefär lika seriöst att självdiagnosticera sig som att planera sitt liv efter kvällstidningshoroskop. Det vet jag.

Ändå gjorde jag det. Det var ett självtest för Asperger. Fördelningen Aspie – Neuroptypisk blev 78 – 122. Alltså fördel normal, neuorotypisk. Sannolikt ingen funktionsnedsättning. I alla fall inte Asperger. Om man ska tro självtestet alltså.

Och det jag kände var ett lätt styng av besvikelse. Inte lättnad. Olättnad. Inte för att jag vill ha någon funktionsnedsättning. Inte för att jag behöver en etikett för att förklara vem som är jag, vad som är jag, tvärtom. Men ändå. Några poäng till och jag hade kvalat in. Så kändes det.

Jag menar inte att bagatellisera kring funktionsnedsättningar. Det finns människor som kämpar dagligen i en värld av neurotypiska. Där toleransen för vad som anses vara normalt, ok, rätt och lämpligt, ofta är väldigt snäv.

Jag borde veta eftersom jag har ett barn som kämpar en hel del. Ett barn som har just Asperger. Inte bara Asperger utan också ADHD.

Det är bara det att jag har så svårt att se det som en funktionsnedsättning. Nedsättning. Det är nedsättande tycker jag. Jag tycker inte alls att det är vad det handlar om. Funktionshinder är en helt annan sak. Funktionshinder innebär att svårigheten uppkommer i kontakten med andra. Att alla vi andra är en del av hindret. Det köper jag.

I övrigt tycker jag att det borde heta funktionsskillnad. Jag ser så mycket hos mitt barn som handlar om styrkor snarare än nedsättningar. Som är gåvor snarare än handikapp. Den där känsligheten för intryck. Snabbheten. Intelligensen. Vetgirigheten. Omtanken om andra.

Jag ser allt det som jag tycker är styrkor och gåvor missförstås ganska ofta. Men krockarna uppkommer ju i relation till något. I relation till oss som ställer krav och tolkar och betygsätter och värderar och lägger tillrätta världen utifrån vårt sätt att fungera.

Professorn Temple Grandin som kraftigt förbättrat och humaniserat (om nu det är rätt ord ;)) djurhållningen, simmaren och den flerfaldige OS-medaljören Michael Phelps, författaren Rudy Simone, nobelpristagaren i ekonomi Vernon Smith, uppfinnaren av Pokémon Satoshi Tajiri. Listan kan göras hur lång som helst. Är det funktionsnedsättningar de har? Är det bara funktionsnedsättningar? Finns det inte två ytterligheter på varje fördelningskurva? Mindre och mer. Är det mindre av allt som är en funktionsnedsättning? Mer av allt?

Är det inte snarare så att det som är en svaghet i ett sammanhang kan vara en styrka i ett annat sammanhang? Att det som är en nedsättning i någons ögon är en gåva i någon annans?

Jag vet att det finns barn som har andra typer av svårigheter än mitt barn. Där det blir fel att inte benämna det som just svårigheter. Men för mitt barn. Nedsättning? Nej. Hinder? Ja, dagligen. Hela jäkla tiden känns det som ibland. Oförtjänt ofta faktiskt. Skillnad? Ja.

Styrka? Absolut.

Och det var det jag så gärna ville vara en del av. Det där mer. Den sidan av fördelningskurvan. Lite vid sidan av det onormalt normala.

Annonser

3 thoughts on “Om normalitet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s