Vem ska ta hand om min son?

En dag i mars för snart 12 år sedan föddes min son. Jag minns inte vad det var för väder den dagen, det brukar väl mammor minnas annars. Men han föddes en sen eftermiddag, och det första jag tittade på när allt värkarbete var över, var knappast vädret på andra sidan fönstret. Det var på hans lilla, lilla kropp, som påminde om en fågelunge mer än en nyfödd bebis. Adrenalinet, endorfinerna och oxytocinet flödade i min kropp. Jag kunde inte känna att jag inte sovit på 48 timmar, men ändock, känslan av att något var fel slog mig nästan direkt. När jag såg barnmorskans häpnande mun, hur hon tittade på undersköterskan, och hur hon viskade ”han är för liten”.

De lindade in honom i Landstingets filtar och gav honom till mig. Jag och hans pappa drack cider i champagneglas, åt underbart goda smörgåsar, ringde runt till nära och kära. Fram emot kvällen stod vi bredvid varandra och tittade på den lilla fågelungen i plastbubblan. Vi såg på varandra, som om vi kunde läsa varandras tankar. Samförståelsen i fyra ögon. Tillslut sa pojkens pappa;

-Den här pojken är speciell.

Tänk om jag förstod och visste då, vad det innebar. Hade det hjälpt? Jag tror inte det. Jag tror inte att det hade hjälpt att vara förberedd. Förberedd på att den där pojken aldrig riktigt skulle växa upp. Han skulle aldrig prata, han skulle sluta med blöjor i skolåldern, han skulle vara mer intresserad av dammsugare än av människor. Hade det hjälpt, om jag var förberedd på att aldrig någonsin få sova? Hade det hjälpt, om jag visste hur mycket lagar och regler jag måste lära mig, hur mycket brev och överklagningar jag måste skriva, hur många möten och samtal jag måste ta varje dag? Jag tror inte det.

Min son fick på grund av sina svåra funktionshinder personlig assistans när han var fem år gammal. Idag är han snart tolv år och svårigheterna har knappast minskat, snarare tvärtom. Han kan inte prata, han kan inte gå på toaletten själv, han kan inte duscha eller tvätta händerna, han leker med maten hellre än äter den. Han kan aldrig vara utan tillsyn, inte en sekund. Han älskar att bada på badhus, älskar att rida, hoppa studsmatta och vara på Leos Lekland. Men han kan inte göra detta utan hjälp. Han gillar att leka med andra barn, men förstår inte samspelet och någon måste hjälpa honom att kommunicera. Han har alltid fått stöd i detta av sina assistenter.

Men häromveckan kom stunden jag i princip väntat på, och min värsta mardröm blev sann. Försäkringskassan meddelade att de inte längre kommer betala hans assistans, han blir av med varenda timme. Han får hjälp med att kommunicera två timmar i veckan (vilket inte räcker eftersom man måste ha 20 timmar för att bli beviljad). Vilken annan 12-åring kommunicerar endast två timmar i veckan?

Min kropp orkar inte längre. Min kropp orkar inte ta hand om honom själv, han måste ha hjälp hela tiden och jag orkar inte, hur mycket jag än skulle vilja. Man kan inte sova tre timmar varje natt i 12 år, utan att det sätter spår. Så småningom lägger kroppens funktioner av. Då finns det inget kvar av mig alls. Än så länge står jag med båda fötterna på jorden, men vad händer när jag inte gör det? Jag är gärna mamma till min son, jag vill finnas där för honom varje dag, varje sekund, men allt som han kräver klarar inte en enda person själv. Inte ens mammor. Särskilt inte mammor som även har andra barn, som också behöver uppmärksamhet och omtanke.

Jag får ont i varje muskel i hela kroppen. Hjärnan är som en dimma. Jag måste ringa, skriva, gå på möten, och när sonen kommer hem, då kräver han lika mycket omvårdnad som en 1-åring, varje timme, tills nästa dag han lämnas i skolan.

Vem ska ta hand om min son egentligen? Jag förstår inte. Jag har blivit sjukskriven och läkaren säger att jag måste vila. Ja, jag kan vila från mitt arbete, jag kan vara sjukskriven från att förvärvsarbeta. Men jag kan inte sjukskriva mig från att vara mamma till ett barn med svåra funktionshinder, ett barn som samhället dessutom nu struntar i.

LSS (Lagen om Stöd och Service för vissa funktionshindrade) infördes för att institutionaliseringen skulle minska, för att människor skulle få vara hemma. För att föräldrar skulle få ha sina barn hemma. Personlig assistans var en fantastisk skapelse, instiftad för att människor med funktionshinder också skulle få vara del av samhället. Nu ser vi hur den sakteliga avvecklas, hur föräldrar och andra anhöriga står handfallna då fler och fler förlorar sin assistans. Vi blir tvungna att lämna bort våra barn. Vi blir utslitna och sjukskrivna. Funktionshindrade blir sittande på boenden, ihopbuntade, förvarade. Livskvalité är ett ord som inte längre går att kombinera med funktionshinder. Att arbeta när man har funktionshindrade barn kommer inte på fråga, inte utan denna hjälp. Man tror att man sparar pengar på att dra in assistans, men det kommer att kosta mer än det smakar.

Jag sitter och tittar på min son, som har en ganska lugn stund med musiklyssnande. Att veta att jag inte alltid kommer kunna hjälpa honom, att veta att samhället inte heller kommer kunna hjälpa honom. Att veta att hans liv inte räknas på samma sätt, att han inte är värd att vara delaktig som andra 12-åringar, på grund av en ny lagtolkning. På grund av order att spara pengar. Det gör ont.

Och vem ska ta hand om honom, när jag inte längre orkar?

Fredagsmys skämtar man inte om!

I många familjer har man fredagsmys. På fredagar, det säger ju namnet. Myset upprepar sig i stort sätt likadant från vecka till vecka. Man kanske lagar samma rätt till middag, man väljer en film att se på och bänkar sig sedan i soffan tillsammans. Man kanske äter lite smågott.

Det är avslappnat, man kan sitta tyst tillsammans, eller så kan man tala lite. Men viktigast av allt, inga krav eller villkor. Tror inte någon sätter villkor på myset i stil med ”Plockar du inte undan i ditt rum, så blir det inget mys”. Och gör någon det, så skall de sluta med det omedelbums. Fredagsmys är en viktig tradition, och den skall vara kravfri, okomplicerad och positiv. Man gör inte de krångligaste maträtter på en fredag, dem sparar man till en lång söndag. Man kanske svänger ihop lite tortillas eller pasta carbonara. Det skall gå snabbt, för arbetsveckan är slut och man vill varva ner tillsammans.

fredagsmys_500

I vår familj, och i de flesta andra npf-familjer, är fredagsmyset en av de viktigaste och heligaste traditionerna. Våra barn kämpar så i skolan, så när fredagen kommer är de slutkörda. De behöver varva ner, tillsammans med oss andra, och låta vårt lugn få dem lugna.
Så fredagsmys är inget man skämtar om! Det skall helst se likadant ut varje vecka. Middagen är densamma. Man skall ha samma chips, som serveras ur samma skål. Man kurar sig under samma filt. Man har husdjuret till höger om sig och man kan vara lite närmare andra än man annars klarar av.
Fredagsmys är en av de bästa uppfinningarna, och den som hittade på det borde få Nobels npf-pris. Eller ja, ett sådant existerar ju inte. Men det borde finnas och jämställas med fredspriset.

Bebistiden

Vi fick ett brev av en av våra läsare. Hon har en 6-månaders bebis och hon fungerar om samspelet är som det ska. Kan man se avvikelser i kontakten med sitt barn redan i denna ålder?

Svaret är ja, man kan se avvikelser i kontakten. Eller så är kontakten precis som den ska.
För att man skall kunna ta upp avvikelser under det första levnadsåret är det viktigt att tala om hur det ser ut vanligtvis och hur man kan arbeta med samspelet med sin bebis.

Man kommer hem från sjukhuset med sitt lilla knyte. Mamman (och pappan) gör instinktivt mycket som utvecklar barnet. Man sitten med barnet i famnen, ansikten mot varandra. Man talar till barnet, man rör vid barnet. Barnet tittar på den vuxna. Om vuxna räcker ut tungan gör barnet det också. Detta är en reflex under de första månaderna.

När man har barnet på skötbordet passar man på att tala, massera kanske lätt, smeka. Många kanske har något roligt att titta på ovanför bordet (en mobil, ett glatt ansikte, en mjukis eller en färgglad bild).

Man går runt med barnet och pekar på saker och ting samt namnger dem. Så småningom börjar barnet följa rörelsen och pekar själv samt gör ljud, som sedan blir deras första försök till ord.

En vuxen och baby har flera lekar, som generation eflter generation har lekt. Tittut-leken, Prästens lilla kråka, olika lekar med tår och fingrar etc.

På kvällen (eller även på dagen) sjunger man till sitt barn, barnet reagerar på musiken.

När barnet blir lite äldre, börjar man ha barnet mer och mer på lekmattan eller golvet. Barnet intresserar sig för leksakerna och sträcker sig efter dem. Så småningom lär sig barnet att rulla, att krypa och ställa sig upp med stöd.

Man brukar ofta tala om att barn antingen fokuserar på mobilitet eller att lära sig att tala. Men det behöver inte alltid stämma.

Så om man är orolig över barnets utveckling så skulle jag personligen utöka lugna stunderna med barnet och leka mer, samspela mer och tala mer. Ju mer man iakttar, kan man se om barnet beter sig annorlunda än andra barn i samma ålder. Men då måste man ju träffa även andra barn och föräldrar för att se hur det ser ut för andra. Individuella avvikelser är jättestora ibland, men sedan kommer barnen ikapp de andra i samma ålder. Det kan ta tid, och vissa kommer aldrig ikapp. Då talar man först om utvecklingsförsening och sedan utvecklingshämning eller utvecklingsstörning.

Två av mina barn är som ying och yang, det var de även under de första två åren.

Den ena var i stort sett nöjd sitt första levnadsår. Hen började sova hela nätter redan vid några månders ålder. Hen lärde sig snabbt att bli väldigt rörlig, redan som två-åring kunde hen klättra upp till toppen av bokhyllan. Även språket utvecklades så det sprutade 8 ords meningar vid två års ålder.

Den andra igen hade ingen brådska. Hen lärde sig sitta och stå upp på samma dag vid 9 månader. Istället för att krypa blev det oftast att bebisen ålade eller hasade sig fram. Hen var motoriskt väldigt osäker, gungor och trappor var farliga och det var otänkbart att leka Prästens lilla kråka. Hen åt 14 ggr i dygnet ännu vid fem månader och var nog mer missnöjd med livet över lag.

Talet var kraftigt försenat och betecknades de fyra första åren mest som ekolali.

Båda barnen diagnosticerades senare med ADHD och aspergers syndrom. De är idag båda över 10 år gamla, och fortfarande ser deras svårigheter väldigt olika ut. De är väldigt olika, men har samma diagnoser.
Så vi i Annorlundalandet vill vara lite försiktiga med att göra en lista över avvikelser i beteende och samspel, för det behöver inte betyda att babyn senare får diagnos eller att man skall oroa sig.

Men jag vill ännu svara till mamman som skrev till oss, att det var jättebra att du skrev. Du verkar vara en mamma, som månar om sitt barns bästa och vill att allt skall vara okej. Med största sannolikhet kommer din oro att vara obefogad. Men mitt råd kunde vara att hålla dagbok över de framsteg barnet gör. Skriva ner vad ni har gjort tillsammans, skriv även ner om det är något speciellt du noterar. Ta upp detta på rådgivningen vid behov. Om din starka mammakänsla känner att skillnaderna till andra barn markant ökar med åldern så ta upp dina tankar med läkare och rådgivningen igen. Lita på magkänslan, men njut av bebistiden. Oberoende har du ett underbart barn, och du är den bästa mamman till just detta barn! Lycka till.

Jag blir galen på taxichaufförer

Det är ett privilegium att vi lyckades få taxiskjuts till vårt barn i fjärdeklass. Vi fick det pga hans funktionshinder och läkarintyg.
Denna höst har varit en utmaning att få honom ur sängen och klar i tid för att gå till taxin 20 meter från vårt hus, då han nu går en timme tidigare till skolan fyra morgnar i rad.

De har angett tiden som taxin skall anlända på ett ungefär, och tiden kan variera med upp till 20 minuter. Detta medför stress för sonen ytterligare, om han tar sig ut i tid. Han kommer då in tillbaka och tycker att Taxin inte kom.

Denna morgon var inget undantag. Vi var ute i väldigt god tid. Stod och väntade 12 minuter. Sedan måste sonen plötsligt på toaletten och sprang in igen. När vi kom ut åter så stod vi ännu en stund till. Sedan beslöt jag mig för att ta den stressade sonen till skolan själv. Då kör taxin upp på vår väg.
Jag får sonen in i taxin. Taxichauffören vevar ner rutan och börjar läxa upp mig för att sonen inte var där första gången han körde förbi. Jag försöker berätta om toaletten, men han bara fortsätter om hur vi bor på en omväg och att han blir försenad pga oss. Jag påpekar att jag inte kan släppa iväg sonen till huvudvägen ensam. Jag påpekar att han inte behöver köra förbi vårt hus två gånger varje morgon. Står vi inte där är skjutsningen vårt ansvar. Han bara fortsätter om hur hans rutiner förstörs av att han måste hämta upp vår son. Då säger jag att han kanske ska ta upp sina rutter och rutiner och tidtabeller med de som administrerar detta, och inte med mig.
Jag poängterar att jag inget hellre vill än att sonen hinner med taxin och att vi arbetar med detta mycket varje dag.

Det är så synd att taxichaufförer inte får någon utbildning i att skjutsa dessa barn med handikapp och funktionshinder, eller förståelse i varför det blir fel. De ser bara oss som bortskämda som får fin service som vi inte alltid bryr oss om att använda.
Denna man talade inte heller samma språk som min son och jag är rädd att chauffören låter sin ilska gå ut över sonen något tag, som inte kan försvara sig eller förstå varför den andra är arg.
En kedja är så stark som den svagaste länken, och just nu är taxichauffören denna länk.

Pest eller kolera

Idag mötte jag en gammal vän och kniven vreds om i hjärtat. Sorgen kröp fram. Sorgen över det som kunde varit men aldrig blev. Att mitt liv…förvandlades…hamnade på paus…och jag förvandlades till…en trött, sliten Funkis-Mamma utan egentid och borttappade ambitioner. 

Jag är välsignad med underbara barn med lite plus på. Men ändå. JAG då?

Och kanske värst; utan förklaring förefaller jag oengagerad, med blir jag ett offer.  Pest eller kolera.

Fördelar med att vara funkismamma

Nu skall jag försöka mig på ett positivt inlägg för omväxlingens skull. För det är viktigt att lyfta fram allt det positiva som det medför att vara förälder till ett barn eller flera barn med funktionshinder. Jag vill nämligen inte byta med någon av de föräldrar som har s.a.s vanliga barn. Våra barn är ju 1000 miljoner gånger roligare och mer givande!

Redan när jag väntade mina barn önskade jag att jag skulle få aktiva barn, och inte någon som bara satt stilla i ett hörn. Att någon där ovan sedan tog en jätteskopa och portionerade ut aktivitet, det var en liten överraskning. När jag väntade det tredje barnet hade jag besinnat mig lite och upplevt verkligheten med två yrväder, så jag önskade ett lite stillsammare barn. Först såg det ut som om drömmen slog in. Sonen var så motoriskt hämmad, så han var rädd för att röra sig, gillade inte gräs under fötterna, eller att hissas upp, att gunga. Det tog han dock igen med råge efter ett tag.

adhdsuper

Men jag var glad, för jag hade fått barn som såg till att mina dagar var fulla med aktivitet. Deras fantasi tog och tar aldrig slut, de bygger och leker de mest fantastiska lekar. Det fungerar rätt bra, då jag gjorde insikten att det mesta i ett hem kan användas till flera olika ändamål. Och att man kan returnera föremålen efter leken så de återfår sin plats i hemmet. Men nog har det ju lett till att vårt hem inte skall innehålla ting som jag är rädd om.

Att vara funkismamma formar en enormt. Man brukar säga att man lär sig av sina barn, och av dessa stjärnbarn har jag lärt mig mer än jag trodde var möjligt. Tidigare hade jag nog ett rätt dåligt filter mellan tanken och tungan. Jag kunde säga saker som inte alltid var så genomtänkta. Men nu, nu tänker jag till en extra gång innan jag säger att vi kunde gå och köpa glass. Kanske jag först säger läxor. Och går genom den proceduren först. Sedan kan jag säga glassmeningen. För funkisföräldrar vet ju vad som händer om jag nämner glassen först, eller båda i samma mening. Ingen bra idé.2fbd6b1f0112caa0261163862150f898

Som mamma glädjs man över de framsteg som barnen gör. Men jag vågar påstå att vi funkismammor verkligen blir exalterade när våra barn klarar av något de inte tidigare klarade av. När de lär sig cykla igen varje vår, när de kan äta en maträtt med flere ingredienser, när de inte får utbrott när man gör tre stopp under en shoppingtur, när de somnar direkt på kvällen utan långa procedurer eller när man får dem in i duschen utan att först leka tafatt i en halvtimme.

12119042_10100365794458619_3533968791249018319_n

 

Dagens barn verkar bli väldigt självständiga vid väldigt tidig ålder. Vänner kan berätta om hur deras barn leker med andra barn dagarna i ända och knappt syns till. De har hobbies, gör sina läxor själv och föräldrarna har ett eget liv utanför hemmet. Även annat än arbete. Själv sitter jag ju som klistrad hemma mestadels, och är väldigt mycket med mina barn. Det ser jag som en stor fördel också. Jag känner mina barn rätt bra i och med detta. Jag vet vad de tycker är bästa filmsnutten i Pirates of the Caribian, vad de tycker är kul, vad som gör dem ledsna, hur jag skall hjälpa dem. Jag kan på deras nästipp se hur de mår, och hur jag kan göra deras dag bättre. Jag känner mina barn som individer, inte som någon som bor i mitt hus.
När denna resa in i Diagnosland började var jag ju inte lika kaxig. Men alla insikter längs med vägen har gett mig det självförtroende jag har idag. Jag känner mina barn, jag vet vad de mår bra av, jag är den bästa morsan för dem.  Superpower

Jag är inte heller rädd att dela med mig av min kunskap. Jag har tack vare mina barn fått en envishet som jag nog alltid haft men inte visat. Jag var en sk snäll flicka som växte upp till den tigrinna jag är idag. Jag har kämpat för utredningar, för anpassningar, för förståelse, för hjälp, för avlastning, för mycket annat. Men jag har inte gett upp, jag har istället valt de viktiga striderna. Och jag har förbättrat livskvaliteten för alla i familjen.Autism Parents Be Like

Att vara förälder är ett tufft jobb, och andra föräldrar kan ibland vara de som kritiserar mest. Men i npf-familjen är alla solidariska med varann. Vi jämför inte, vi gläds åt andras framgångar, vi delar med oss av våra liv, tips samt sorger. I och med att vi har barn med funktionshinder har jag haft privilegiet att träffa andra föräldrar, terapeuter och fackfolk, som verkligen gett guldkant i tillvaron. Vissa av dessa har blivit nära och kära vänner. Som finns där, inte fysiskt, men närvarande bakom sin egen skärm. Som stöttar, och som jag stöttar så gott jag kan. Vi vet vad den andra går igenom.autism-and-sleep-cartoon

Och sedan det viktigaste av allt, humorn och att man kan ta livet med en klackspark. Min mamma fick dåndimpen om jag hällde ut mjölk som barn, hon påstod att mattan började lukta härsket. Hon sa att jag inte fick gå och lägga mig i sängen med dagskläderna. Jag kan säga att jag inte är likadan. Om mjölk faller, så går det att torka upp. Antingen har jag dåligt luktsinne eller så försvinner även mjölklukt. Man kan byta lakan i sängen om ett sandkorn irrar sig dit. Det är inte katastrof om någon sprutar ut en hel flaska med hudsalva, mer finns i affären. Världen går inte under fastän sonen ätit upp alla korvar som skulle bli middag. Det finns alltid något undangömt i frysen i källaren. Jag har blivit en hejare på att radera fläckar i hemmet och på kläder. Allt går att fixa bara man har fantasi och håller sig ajour med de bästa fläckborttagningsmedlen.13043581_539946619507182_4565338992527360498_n

Och att kunna skratta åt de mest miserabla situationer, det är en styrka. Man får en väldigt vriden humor, det är inte alltid man kan dela med sig av den på allmänna platser. Men med de andra funkisföräldrarna, då låter man humorn flöda. Man skrattar så man gråter när man träffas (de sällsynta gånger man kan göra det, annars får man LOL:a och ROFLMAO:a istället).

Så jag skulle inte vilja byta med någon annan. Mitt liv och mina barn ger mig så mycket. Livet är så fullt av smaker, färger, variation. Jag kan till och med tycka att jag har ett spännande liv. För det är inte förutsägbart, och skall inte heller vara det. Så ja, mina barn fick mig till mamma för att det var meningen. Och för det är jag evigt tacksam.
H: Funkismamman

PS: Kommer att ta fram detta inlägg och påminna mig själv vid behov. Kan behövas då och då.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rockar ni verkligen sockorna? Del 2.

På Leos Lekland. Storebror sitter med sin assistent och kastar bollar omkring sig i ett bollhav. Allt är frid och fröjd och Storebror är glad. När han blir väldigt glad, så blir det också väldigt mycket kraft i honom. Han tar i från tårna, i allt han gör. Han blir liksom så pass uppspelt så att han måste agera ut det. Nu gör han det med bollarna. Han kastar dem väldigt hårt mot väggen. Allt är under kontroll. Assistenten sitter ju där och har full koll. Det finns ingen anledning alls till oro eller bekymmer. Bollarna träffar ingenting utom väggen, och när de studsar tillbaka så fångar Storebror eller assistenten upp dem i luften. Men några meter ifrån Storebror, bakom honom, och inte i hans ”kast-zon”, sitter ett litet barn, kanske 1-2 år gammalt. Och bakom barnet sitter en kvinna. Plötsligt börjar kvinnan ropa ”Kan du lugna ner dig lite!!”. Assistenten ger inte respons på ropandet eftersom hon tror att kvinnan ropar till någon annan. Men hon fortsätter. ”Hallå!!! KAN DU LUGNA NER DIG LITE!”. Då förstår assistenten att det är till Storebror hon ropar. Storebror bryr sig inte. Han hör henne säkert inte ens. Assistenten börjar känna sig obekväm, och hon försöker locka Storebror med sig till en annan plats, bort därifrån. För att stoppa själva kastandet går ju inte. Och de som har minsta lilla kunskap om autism kan förstå att det inte bara är att gå därifrån.

Kvinnan vänder sig till assistenten. ”KAN DU INTE SÄGA TILL HONOM!!” skriker hon. Assistenten svarar, med en minst sagt trevligare ton än kvinnan, att det inte är lönt att bara säga till, för han förstår inte. Eller förstår, men kan inte sluta ändå. Assistenten tror att kvinnan ska fatta att det här är ett speciellt barn. Hon tror att kvinnan ska förstå varför ett stort, 11-årigt barn, sätter sig i ett bollhav för småbarn och kastar bollar omkring sig, repetitivt och utestängande, samtidigt som han gör en massa jollrande ljud. Att det inte är vanliga barn som gör så. Men den här kvinnan tänkte uppenbarligen inte på det viset. Hon blir argare och fnyser. ”Men vaddå! Det är väl bara att säga till! Vaddå förstår inte? Vilket språk förstår han då?”.

Assistenten försöker hålla sig lugn. Hon vill inte heller prata över huvudet på Storebror som sitter där bredvid. Det gör man inte. Hon viskar; ”Det handlar inte om SPRÅKET… Det är HUR han TÄNKER.”

”MEN…!” börjar kvinnan, och hejdar sig. Slänger en blick på Storebror. Och assistenten ser hur poletten ramlar ner. Det är så tydligt. Ansiktsuttrycket omvandlas från ihopskrynklat till ett ansträngt, men mildare leende. ”Aha…” mumlar hon sen.

Storebror har börjat känna av stämningen. Han ser att assistenten inte är närvarande. Han muttrar lite åt henne. Assistenten tar då chansen igen och säger ”Kom, vi åker kana istället”.

”Nää!” säger kvinnan då. ”Ni kan såklart vara här!” Rösten har blivit bebisaktig och leendet sprider sig över hela ansiktet.

Men det är ju försent nu. Kvinnan har redan varit tillräckligt dömande och Storebror var redan ovälkommen.

Där har vi det. Ett vanligt och tydligt exempel på hur folk INTE rockar sockorna. Hur stolt de än visar sina udda sockor på Facebook och Instagram, så vet de inte alls vad det verkligen betyder.

 

 

 

Läs också: Rockar ni verkligen sockorna?