Hon syns, om ni bara kunde titta.

Man kan säga att hon har mini-ADHD, sa läkaren och tittade förnuftigt på mig bakom sina glasögon.

Där satt de alla på rad, människorna som hade utrett min dotter. De satt där med sina pärmar och papper och datorer och såg kloka ut. De förklarade att enligt kurvan X och enligt tabellen Y men även instrumentet Z, så var min dotters problem inte så stora. De lovordade henne och berömde henne, så som alla alltid gjort. De sa att hon var så duktig. Hon var så duktig.

Men jag lyssnade inte längre, för jag hade fastnat vid läkarens ord. Mini-ADHD? Det kändes så absurt, det stämde inte överrens, det var absolut inte det ordet jag skulle använda för att beskriva henne. Pratar vi ens om samma barn?

Jodå, vi pratar om samma barn, men de har missat detaljen att hon är en flicka. Och de har missat allt som är värt att veta om flickor med NPF.

Jag sa ingenting, jag bara nickade, för det var inte värt att ta det just där och då. Men jag kunde inte släppa ordet.

Min dotter har alltid varit söt på ett väldigt ”flickigt” vis. Hon har ett stort krulligt svart hår och mörkbruna ögon. Hon är pytteliten till växten och överallt där hon går så kan hon konsten att charma folk. Hon har lärt sig sedan hon var mycket, mycket liten, att med söthet och charm, genom att vara människor till lags, så kan man få folk att älska en. Då blir aldrig någon arg, då är alla alltid glada, speciellt på henne, och så vill hon ha det. Alla ska alltid älska henne och hon vet hur hon ska göra för att få det så.

Så när jag berättat för andra om hennes hysteriska humör, som jag upptäckt redan vid 1-årsåldern, så är det ingen som har trott på mig. Jag har berättat om att hennes bestämdhet och envishet kan flytta berg och att hon skulle kunna gå genom eld för att få som hon vill. Att hon har haft utbrott i timmar och att hon låser sig vid att mattallriken inte står på rätt plats framför henne, redan i 1-årsåldern. När jag sagt att vi andra i familjen måste trippa på tå för henne, att hon är chefen, hennes vilja är vår lag, så har folk tappat hakan. De kan inte förstå att hon kan bryta ihop i två timmar för att hon glömt vad hon skulle säga eller för att byxorna hade en söm som skavde. ”Nääääääääää”, säger de, ”nääääää, hon är ju så söt”.

Så söt och så duktig. Det är väl vad hon är.

Men så är hon en virvelvind, som sällan är tyst och sällan är stilla, och hennes bröder har NPF, så det var väl därför som BUP trots allt tog emot henne och gick med på att utreda henne. För inte tyckte skolläkaren egentligen att det var en bra idé och aldrig någonsin har varken BVC eller förskolepersonal dessförrinnan tyckt att hon var något särskilt. Inget särskilt alls. Hon var bara kreativ, drivande, populär. Snäll och mån om att allt skulle vara perfekt. Absolut, lite väl bestämmande ibland, men det är väl bra för henne när hon blir stor, tjej som hon är!

Det är inget särskilt med henne. När pojkarna i hennes årskull som har ADHD springer runt och slåss och syns, då syns inte hon. För hon vill så gärna vara duktig, hon vill så gärna vara alla till lags, hon vill ju att alla ska älska henne, då har hon kontroll. Därför sitter hon still, hon är tyst och gör sitt jobb. När hon släpper loss, på raster och hemma, så kan man se det, då kan man se att hon inte är som andra. Men då krävs det att man tittar. Det krävs att man tittar efter den ångesten och inre hyperaktiviteten som hon hållit inne i skolan och aldrig någonsin skulle visa för någon som hon inte litar på. För den finns där.

Men nu var min dotter för duktig och det var till hennes nackdel. Jag säger att det är till hennes nackdel. Det säger inte BUP.

”Det är en fördel för henne att hon inte uppfyller ADHD-kriterierna. Det kommer bli lättare för henne i skolan”.

Jag ville bara skrika. Skrika att jag vet hur det här kommer sluta. Jag känner min dotter. Och just nu, idag, så vågar jag också tro att jag vet mer om NPF än vad ni gör, ni som sitter där med era pärmar och ser viktiga ut.

Jag har två pojkar med NPF. De har aldrig varit ”duktiga”. De har slagits och svurit och sparkats, de bryr sig inte om att vara andra till lags. Vi gled på räkmackor genom deras utredningar, det var aldrig något krångel. Men trots det, om jag skulle säga vem av mina barn som har ”mini-ADHD”, så är det mellanpojken, och inte min dotter.

Idag skickar jag iväg en egenremiss för en second opinion till ett BUP med gott rykte. Jag var beredd på det, det ska man vara när det gäller flickor. Och det är sjukt.

Igår hände det igen

Jag är med i många grupper på facebook. Grupper med människor som har diagnoser inom autismspektrumområdet och deras anhöriga.

Man lär sig otroligt mycket om hur andra familjer har det. Vilket liv de lever. Vilken kamp de för. Det ger perspektiv. Det ger också ovärderlig kunskap om vilka rättigheter och skyldigheter man har som förälder. Ibland ger det också en hel del ont i magen och värk i hjärtat.

Igår hände det igen.

En mamma skrev på ett av dessa forum för några dagar sedan. Hon skrev att Socialtjänsten fått igenom ett beslut i rätten att hennes barn nu ska placeras enligt LVU. Igår skrev hon igen. En polisbil och tre poliser kom för att hämta hennes son, för att verkställa beslutet om LVU. Av någon anledning åkte de igen utan barnet. Men beslutet är fattat. Det gäller.

Det här händer igen och igen.

Så här går det till. Barnet har funktionsnedsättningar, ofta både ADHD och en autismspektrumdiagnos, i det här fallet ADHD och Asperger.

Barnet behöver stöd i skolan. Stödet kommer ofta försent eller inte alls eller så är det bristfälligt, eller så hjälper det inte vilket slags stöd man än ger.

Det är för svårt och jobbigt för barnet att gå i skolan. Det är sällan skolämnena som är svårast. Ofta är det den sociala biten, raster som inte fungerar, sociala koder som inte förstås. Utanförskapet. Ensamheten. Oron och ångesten.

Till slut orkar inte barnet misslyckas längre. Orkar inte kämpa längre. Barnet vägrar. Vägrar gå till skolan.

Vi har skolplikt i Sverige. Den gäller för alla barn, även för dem med funktionsnedsättningar. Det innebär att skolor är skyldiga att anmäla till Socialtjänsten när barn inte kommer till skolan. Och Socialtjänsten är i sin tur skyldiga att utreda. Detta görs regelmässigt även när det handlar om barn med välkända funktionsnedsättningar. Även i de fall barnet och familjen, och kanske också skolan, har kämpat i många år för att få det att fungera. Även när BUP varit inkopplade i flera år och kanske också LSS och Socialtjänsten själva.

Det Socialtjänsten utreder är sånt som föräldraförmåga. De utreder också hur det sociala skyddsnätet runt familjen ser ut. Man får inte omhänderta ett barn längre om orsaken till att det inte fungerar är en funktionsnedsättning.

Men ett barn som är en fara för sig själv eller andra kan omhändertas. Är man en fara för sig själv om man stannar hemma?

Vi har skolplikt. Föräldrar har skyldighet att se till att deras barn kommer till skolan. Var går gränsen mellan den skyldigheten och skyldigheten att se till att ett barn inte far illa?

Hur kan man tro att ett barn med ADHD och Asperger som inte förmår gå till skolan ska bli hjälpt av att bli omhändertaget? Vem blir hjälpt av att hämtas av polis?

Det finns en alternativkostnad till uteblivna resurser i skolan. Jag förstår att en guldstjärna verkar billigare. Men ett LVU av ett barn som blivit hemmasittare är en mänsklig katastrof.

Det är inte barnet som borde hämtas av polis och det är inte mamman som har brustit i ansvar.