Så här gör vi – tips för vardagen i livet med ADHD, autism, Asperger

Idag tänkte jag dela med mig av hur vi får vår vardag att fungera. Ibland fungerar det inte riktigt ändå, men det här hjälper i alla fall oss att hålla stressnivån nere litegrann. Andelen konflikter har minskat.

Vi ställer lite krav. Vi kravanpassar. Om något så minskar vi på kraven. David Eberhart skulle  inte applådera våra tips. Vi curlar – när vi kan. Jag känner mig trots detta ganska säker på att mina barn inte kommer att hamna hos Eberhart på St Görans om några år bara för att flick- eller pojkvännen gör slut. Båda mina barn möter motgångar dagligen. Mitt barn som har ADHD och Asperger kämpar hårt både i skolan och med kompisar. Inte alla barn har bytt skola och klass i hans ålder. Mitt barn som inte har diagnos lever i en familj som kämpar mer än andra familjer. Hur mycket jag än curlar henne så kommer hon att möta motgångar som inte alla barn möter.

Vi lägger fram kläder kvällen innan, i rätt ordning, som en liten klädgumma eller klädgubbe.

Vi bråkar inte med barnen om läxor. I alla fall inte om vi kan låta bli. Vi ber skolan ta bort läxorna istället. Vi har ett liv att klara av hemma.

Vi har städhjälp. Det satt långt inne. Min mormor började som piga på Östermalm när hon var 14 år gammal. Hon var ledig varannan lördag. Vår städerska kommer från Polen. Hon skickar pengar till sin sjuka mamma och hon tar hand om sin sjuka man. Varje fredag städar hon hos oss.

Sambon och jag tar hand om hushållet varannan vecka: handlar, lagar mat, plockar fram och undan, diskar, tvättar, städar undan, slänger sopor och går till pappersåtervinningen.

Vi äter inte frukost, kvällsmat och middag tillsammans. Hur gärna jag än skulle vilja det. Det blir för bråkigt. Vi äter en måltid tillsammans och det är söndagsmiddag. Så här års till levande ljus. På söndagskvällarna fungerar det oftast hyfsat bra. Vi är ganska lugna och utvilade på söndagarna. Nuförtiden. För några år sedan hade det inte gått.

Vi dukar fram frukost, middag och kvällsmat vid bordet varje dag. Men om barnen vill äta i sina rum eller framför Tvn så får de göra det. Om de orkar så hämtar de maten. Om de inte orkar så serverar vi den. Vi curlar. Det funkar bra för oss.

Ibland vill dottern hjälpa till att laga mat. Det får hon gärna. Ibland gör hon frukosten själv. Heja henne. Ibland gör båda barnen kvällsmat själva. Bra så. Men oftast inte.

Vi delar ofta upp oss två och två. Sambon gör en sak med ena barnet och jag gör en sak med andra barnet.

Vi nattar varsitt barn. Varannan kväll var. Nattningen är oftast en lugn stund. En stund då det går att få kontakt och då funderingar från dagen kommer upp. Om någon av oss vuxna är borta får barnen somna till film.

Vi ger upp karriären. Vi prioriterar barnen. Under ett par års tid har vi hämtat och lämnat varsitt barn varje dag på samma skola. Skolan ligger några hundra meter hemifrån. Det gör att vi kan hjälpa varsitt barn på morgonen. Det blir mindre bråk och stress. Nu först börjar det räcka med att en person hämtar. Vårt äldsta barn har börjat gå hem själv efter skolan.

Sambon jobbar väldigt mycket hemifrån. Sonen vill inte gå på fritids. Han går hem vid två. Men han vågar inte vara ensam hemma. Så sambon åker hem.

Vi försöker hålla oss kvar på arbetsmarknaden. Jag tar tjänstledigt utan lön på barnens alla lov. Min ledighet utan lön motsvarar under ett års tid ungefär att jag arbetar 80 procent. Barnet utan diagnos får gå på fritids delar av loven. Barnet med diagnos får vara hemma.

Vi låter barnet med diagnos spela ganska mycket dator. Vi begränsar inte det. För vi ser att han via datorn har fått nya ”vänner” på skype. Att han chattar och spelar samtidigt. Att han lär sig att skriva och stava – både på engelska och svenska. Vi föreslår andra saker. Ger alternativ.

Vi har slutat vara spontana. Vi föreslår inte att vi ska åka till badhuset om en halvtimme. Vi föreslår detta ett par dagar i förväg. Vi är noga med att komma överrens om vilket badhus vi menar. Vi gör klart vilka som ska följa med. Vi åker inte på morgonen. Vi åker efter lunch, efter en stunds dataspel. Vi talar om vilket klockslag vi åker och ungefär när vi är hemma igen.

Vi bjuder inte hem folk till oss.

Vi uppmuntrar vårt barn med diagnos att föreslå för grannbarnet och skypekompisen att de efter två eller femton LoL-matcher kan ta en paus och gå till skolgården eller fotbollsplanen och spela boll. Att de gärna kan ta med det tredje barnet också. Vi erbjuder oss att följa med, men lovar också att låta bli om det är bättre.

Vi försöker att vara lågaffektiva och flexibla. Det vill säga vi försöker att inte sätta hårt mot hårt, ställa överkrav, fråga för många frågor, stressa upp barnen och varandra. Vi lyckas inte alltid. Men det är vad vi tror på och försöker åstadkomma.

Faktiskt så utvecklas våra barn ändå. Saker som var kämpiga för några år sedan blir lättare. Som detta med att dottern gör frukost själv när kompisen sover över. Och plockar undan efteråt.

En tyst yrkeskår sjunger ut

Vårt förra inlägg handlade om fördomar.

Idag handlar det om verkligheten. Den fula verkligheten, som Mia Skäringer kanske skulle ha kallat den.

Det handlar också om en tyst yrkeskår, som alltför sällan hörs, men som helt uppenbart lever i samma verklighet som vi. I Svenska Dagbladet skriver de om vilka praktiska konsekvenser dagens ersättningssystem får inom psykiatrin.

Vi som skriver detta och som arbetar eller har arbetat i psykiatrin eller är brukare, forskare, medlemmar i yrkesorganisationer och anställda hos andra vårdenheter som samarbetar med psykiatrin anser att systemet måste ändras.

Här är några av slutsatserna:

  • Ersättningssystemet försvårar den samverkan med andra myndigheter, till exempel socialtjänsten, som är helt nödvändig inom psykiatrin.
  • Psykiatrin kan inte uppfylla sitt samhällsansvar att på ett tidigt stadium fånga upp och erbjuda hjälp åt personer med psykisk störning och deras familjer.
  • Det är orimligt långa väntetider för återbesök.

Vi på Annorlundalandet har också skrivit om de utmaningar vi ser både i samverkan mellan kommun (skola, socialtjänst) och landsting (BUP, habilitering, ADHD-center, Aspergercenter mfl) samt när det gäller tidiga insatser. Vi ser också ekonomistyrningen i skarpt läge varje termin i skolans värld. Det är våra barn som faller mellan stolarna. Som riskerar att få stöd för sent eller inte alls.

  • Förändringarna har blivit stora inom barn- och ungdomspsykiatrin som tidigare haft ett självklart helhetsperspektiv, där barnens problem setts i ljuset av deras totala livssituation och familjeomgivning.
  • Barn med komplexa problembilder som kräver kontinuitet, långsiktighet och samverkan mellan psykiatri, socialtjänst och skola passar inte in i de nya ersättningssystemen.

Amen. Och, tack! 🙂

 

 

Lathund för pedagoger…

Annorlundalandet har glädjen att publicera Cilla Lundströms Lathund för pedagoger…som har hoppiga, ofokuserade, pratiga, tysta, utåtagerande eller inåtvända elever (nedan).
 
1. Inta (eller pröva) positionen: Du ansvarar för att undervisa eleven som den är. Detta oavsett orsaker till att eleven är som den är. Den som tar ansvar kan också påverka, medan den som pekar på ansvar hos någon annan inte kommer att kunna påverka positivt alls….
 
2. Ta bort fysiska hinder till inlärning, börja med de billigaste. Ex: Sätt på stols- och bänktussar så att det inte skrapar eller smäller i bänkarna. Sätt de ofokuserade och de som inte verkar lyssna längst fram i klassrummet, nära dig. Häng halvtransparenta tyger för fönstren för att kunna skärma solljus och för att skärma bort utomhusrörelser. Ha bara ett ställe på väggen bakom eleverna för upphängda alster, i övrigt ha väggar rena. Lös de elevers fokuseringsproblem som startar klockan 10.15 med att ge dem den fullkornsmacka de inte fick i sig under frukosten.
 
3. Lär känna de elever du har svårast för att undervisa. Utforska deras intressen och vari deras starkaste självkänsla ligger, bygg dialogen med dem från detta.
 
4. Lägg traditionell och gammeldags beteendefostran åt sidan. Räkna dina negativa tillsägelser under en dag och minska dem med 95 procent. Ersätt under en period med bekräftelse, avledning samt konstruktiv handledning om vad eleven kan göra istället. Betrakta vad som händer med elevens tillit och lyssnande på dig.
 
5. Ge eleven minst en signal om dagen som visar att/när du tycker om den, och minst en om dagen att du har tillit till elevens lärande. Bekräfta i övrigt eleven så ofta du kan. Betrakta vad som händer med kontakten och elevens vilja till inlärning.
 
6. Tänk lektionen i kortare enheter, med tydliga ”kapitelavgränsningar”. Visa denna disposition för alla, med blicken riktad mot de med kortast fokuseringsförmåga längst fram. Bestäm få ”kapitel” som de ofokuserade ska klara i början. Prisa dem när de fullgjort och låt dem jobba fritt i bänken. När de misslyckas meddelar du att du utformar nästa uppdrag bättre, eftersom du vet att de är bra på att lära sig.
 
7. Tänk i bild. Instruktioner till små barn ritas upp med streckgubbar och entydiga symboler på tavlan medan du pratar. Till större barn skriver du text på tavlan.
 
8. Inta elevernas bästa som ditt perspektiv – inte skolbudgetens eller något annat. Acceptera inte att det går dåligt för en elev eller att en elev vantrivs. Meddela rektorn skriftligt vad som krävs för att det ska funka för dina elever att nå målen och för att kunna ha en god social roll med goda vänner i skolan.
Cilla Lundström, september 2013
 
Många lärare har ännu inte upptäckt vilken glädjekälla det kan vara att ha en autist/aspergare eller ADHD-are i klassen, skriver Cilla också.
 
Vi instämmer i allt och hoppas att Cillas kloka ord ska vara en hjälp på vägen. Tack Cilla!
 
 

Tillsammans kan vi förändra

Det är ett halvår sedan vi startade Annorlundalandet. Sedan dess har vi haft 180 000 besök. Tack!

Just nu sänder UR programserien Liv med autism. Petter pratar om boken 16 rader, läsning och dyslexi. I Stockholm har debatten om resursskolor rasat under hösten. Personalen på BUP här i Stockholm har anmält sin egen klinik till IVO (Inspektionen för vård och omsorg). 

Det var längesedan nu som kvällstidningarna skrev om bristande föräldraskap och för mycket socker i samband med ADHD. Rösterna om överdiagnosticering och övermedicinering tycks ha pausat för en stund.

Istället handlar debatterna om stödet i skolan, vården på HVB-hem och slutna avdelningar, samhällets stöd – eller brist på stöd – till barn och familjer som lever i det annorlunda landet.

Det handlar allt mer om medmänsklighet.

Det ger i alla fall mig hopp. Fortsätt bry dig om. Fortsätt brinna. Fortsätt förändra! 

FILMTIPS: You don´t suffer from Asperger

Ibland förklarar en film så mycket bättre än en text. Här kommer fyra filmtips.

1. Först, en fantastiskt bra kortfilm om surfaren Clay Marzo som har Asperger: Clay Marzo: Just add water. Tony Attwood medverkar i filmen. Det finns en längre film också.

2. Lotta Abrahamsson – några av hennes föreläsningar har filmats av UR Samtiden. ADHD – Hjälp hur gör man? Hon berättar om hata-Lotta-klubben, att ritprata och om positiv förstärkning.

3. För några år sedan sände SVT Mitt huvud är en torktumlare. Där berättar flera personer om hur det är att leva med ADHD. Journalisten Annika Sundbaum-Melin och bandyspelaren Pelle Fosshaug. Boxaren Rickard Larbi och violinisten Emmy Lindström!

4. Det är lätt att uppslukas av det som händer här och nu, men ibland är det bra att lyfta blicken. Att ha koll på historien är att vara förberedd för framtiden. Refrigerator Mothers! Autism i 60-talets Amerika. Hjärtskärande men viktig. Se den!

Lotta säger: Du är bra precis som du är! Fler borde vara som du är!

Tony Attwood, en av världens experter på Asperger, säger: …when they become so dedicated that they let their mind really focus on aspects and connections that nobody else have thought of, so it becomes intuitive, that’s when they excel!

You don’t suffer from Aspergers. You suffer from other people.

I want people to admire people with Aspergers. To say that it gives you talents.