Vargbarnen…

Filmtips: Vargbarnen

Ibland nattar jag båda barnen. Det händer inte så ofta. Men när det gör det släpar vi in madrasserna i TV-rummet och ser på film.

Ikväll hittade jag en film som heter Vargbarnen av Mamoru Hosoda. Samma fantastiska blandning av saga och realism som i Totoro, Det levande slottet och de andra filmerna av landsmannen Hayao Miyazaki.

Så här skriver Stockholms filmfestival om Vargbarnen:

Alla barn kan ha det svårt att anpassa sig, men när mamma är människa och pappa varg är det extra jobbigt. Sagolik magi och realism förenas i den här japanska publiksuccén om hur det känns att vara annorlunda.

Hon försöker smälta in, han lever ut sina djuriska sidor – och nog är just de djuriska sidorna påtagliga när man är barn till en varg. Syskonen Yuki och Ame sticker ut med sina spetsiga öron och har svårt att smälta in. Efter pappans död lever de tillsammans med sin mänskliga mamma Hana som nu, i egenskap av änka och ensamstående förälder, försöker hålla ihop sin lilla flock och skydda dem från omvärldens dömande blickar.

Socialtjänsten bultar på dörren, pengarna räcker inte och mamma Hana sover nästan aldrig. Lägenheten är dessutom på tok för trång för barnen som är mer vilda än tama. Men barnen skriker inte, de ylar och grannarna knackar förstås i väggen.

Till slut flyr familjen den kvävande staden och bosätter sig i ett förfallet hus längst ut på landsbygden, granne med den vilda naturen, bergen och skogarna.

Vargbarnen är Twilight för barn men så mycket bättre. Du behöver inte leta böcker om ADHD och Asperger att läsa för ditt barn. Ni kan titta på Vargbarnen bara. Det räcker så himla långt.

Det här med kost vid ADHD och autism

I mina mörkare stunder funderar jag på om havregrynsgröt verkligen är nyttigare än O´boy och rostmacka. Jag börjar också förstå hur någon kan svara sylt på frågan, Vilken är din favoritmat?grötjpg

Igår hände det igen

Jag är med i många grupper på facebook. Grupper med människor som har diagnoser inom autismspektrumområdet och deras anhöriga.

Man lär sig otroligt mycket om hur andra familjer har det. Vilket liv de lever. Vilken kamp de för. Det ger perspektiv. Det ger också ovärderlig kunskap om vilka rättigheter och skyldigheter man har som förälder. Ibland ger det också en hel del ont i magen och värk i hjärtat.

Igår hände det igen.

En mamma skrev på ett av dessa forum för några dagar sedan. Hon skrev att Socialtjänsten fått igenom ett beslut i rätten att hennes barn nu ska placeras enligt LVU. Igår skrev hon igen. En polisbil och tre poliser kom för att hämta hennes son, för att verkställa beslutet om LVU. Av någon anledning åkte de igen utan barnet. Men beslutet är fattat. Det gäller.

Det här händer igen och igen.

Så här går det till. Barnet har funktionsnedsättningar, ofta både ADHD och en autismspektrumdiagnos, i det här fallet ADHD och Asperger.

Barnet behöver stöd i skolan. Stödet kommer ofta försent eller inte alls eller så är det bristfälligt, eller så hjälper det inte vilket slags stöd man än ger.

Det är för svårt och jobbigt för barnet att gå i skolan. Det är sällan skolämnena som är svårast. Ofta är det den sociala biten, raster som inte fungerar, sociala koder som inte förstås. Utanförskapet. Ensamheten. Oron och ångesten.

Till slut orkar inte barnet misslyckas längre. Orkar inte kämpa längre. Barnet vägrar. Vägrar gå till skolan.

Vi har skolplikt i Sverige. Den gäller för alla barn, även för dem med funktionsnedsättningar. Det innebär att skolor är skyldiga att anmäla till Socialtjänsten när barn inte kommer till skolan. Och Socialtjänsten är i sin tur skyldiga att utreda. Detta görs regelmässigt även när det handlar om barn med välkända funktionsnedsättningar. Även i de fall barnet och familjen, och kanske också skolan, har kämpat i många år för att få det att fungera. Även när BUP varit inkopplade i flera år och kanske också LSS och Socialtjänsten själva.

Det Socialtjänsten utreder är sånt som föräldraförmåga. De utreder också hur det sociala skyddsnätet runt familjen ser ut. Man får inte omhänderta ett barn längre om orsaken till att det inte fungerar är en funktionsnedsättning.

Men ett barn som är en fara för sig själv eller andra kan omhändertas. Är man en fara för sig själv om man stannar hemma?

Vi har skolplikt. Föräldrar har skyldighet att se till att deras barn kommer till skolan. Var går gränsen mellan den skyldigheten och skyldigheten att se till att ett barn inte far illa?

Hur kan man tro att ett barn med ADHD och Asperger som inte förmår gå till skolan ska bli hjälpt av att bli omhändertaget? Vem blir hjälpt av att hämtas av polis?

Det finns en alternativkostnad till uteblivna resurser i skolan. Jag förstår att en guldstjärna verkar billigare. Men ett LVU av ett barn som blivit hemmasittare är en mänsklig katastrof.

Det är inte barnet som borde hämtas av polis och det är inte mamman som har brustit i ansvar.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon

Det var sju minuter efter midnatt. Hunden låg mitt på gräsmattan framför mrs Shears hus. Ögonen var slutna. Det såg ut som om den låg på sidan och sprang som hundar gör när de drömmer att de jagar en katt. Men hunden varken sprang eller sov. Hunden var död. En högaffel stack ut ur hunden.

Femtonårige Christopher har just hittat grannens pudel Wellington. Nosen är fortfarande varm. Han har hunnit krama Wellington i fyra minuter när mrs Shears kommer springande och skriker:

”Vad fan har du gjort med min hund? Släpp hunden. Släpp den jävla hunden för helvete.”

Christopher sjunker ihop på gräsmattan. Där ligger han fortfarande kvar när polisen anländer och börjar fråga ut honom.

”Dödade du hunden? Du verkar väldigt upprörd över det här. Nu frågar jag dig en gång till…”

Rätt vad det är har Christopher slagit till polismannen, gripits för våld mot tjänsteman och förts till polisstationen. Och när Christophers far en stund senare, mycket upprörd, anländer och förklarar att det hela var en olyckshändelse, att Christopher inte menade att slå polisen, invänder Christopher att det menade han visst.

Det är inledningen på vad Christopher själv kallar en detektivroman om en mordgåta. Christopher bestämmer sig för att ta reda på vem som mördat Wellington. Han knackar dörr hos grannarna och skriver ner allt han får reda på. Och han får reda på en hel del, inte bara om Wellington utan också om grannarna, om sin far och mor och om vad som egentligen hände i deras liv innan modern dog två år tidigare.

Mark Haddon är lärare i botten och arbetade tidigt en del med barn och unga med Asperger och autism. Men han säger själv att boken inte handlar om Asperger och att han själv inte är någon specialist på Asperger:

”If anything it’s a novel about difference, about being an outsider, about seeing the world in a surprising and revealing way. It’s as much a novel about us as it is about Christopher.”

”Labels say nothing about a person. They say only how the rest of us categorise that person.”

”Good literature is always about peeling labels off.”

”And treating real people with dignity is always about peeling the labels off.”

Så, vill du läsa en faktabok om Asperger, läs en annan bok. Vill du läsa en bok om en människa läs Mark Haddon!