Fördelar med att vara funkismamma

Nu skall jag försöka mig på ett positivt inlägg för omväxlingens skull. För det är viktigt att lyfta fram allt det positiva som det medför att vara förälder till ett barn eller flera barn med funktionshinder. Jag vill nämligen inte byta med någon av de föräldrar som har s.a.s vanliga barn. Våra barn är ju 1000 miljoner gånger roligare och mer givande!

Redan när jag väntade mina barn önskade jag att jag skulle få aktiva barn, och inte någon som bara satt stilla i ett hörn. Att någon där ovan sedan tog en jätteskopa och portionerade ut aktivitet, det var en liten överraskning. När jag väntade det tredje barnet hade jag besinnat mig lite och upplevt verkligheten med två yrväder, så jag önskade ett lite stillsammare barn. Först såg det ut som om drömmen slog in. Sonen var så motoriskt hämmad, så han var rädd för att röra sig, gillade inte gräs under fötterna, eller att hissas upp, att gunga. Det tog han dock igen med råge efter ett tag.

adhdsuper

Men jag var glad, för jag hade fått barn som såg till att mina dagar var fulla med aktivitet. Deras fantasi tog och tar aldrig slut, de bygger och leker de mest fantastiska lekar. Det fungerar rätt bra, då jag gjorde insikten att det mesta i ett hem kan användas till flera olika ändamål. Och att man kan returnera föremålen efter leken så de återfår sin plats i hemmet. Men nog har det ju lett till att vårt hem inte skall innehålla ting som jag är rädd om.

Att vara funkismamma formar en enormt. Man brukar säga att man lär sig av sina barn, och av dessa stjärnbarn har jag lärt mig mer än jag trodde var möjligt. Tidigare hade jag nog ett rätt dåligt filter mellan tanken och tungan. Jag kunde säga saker som inte alltid var så genomtänkta. Men nu, nu tänker jag till en extra gång innan jag säger att vi kunde gå och köpa glass. Kanske jag först säger läxor. Och går genom den proceduren först. Sedan kan jag säga glassmeningen. För funkisföräldrar vet ju vad som händer om jag nämner glassen först, eller båda i samma mening. Ingen bra idé.2fbd6b1f0112caa0261163862150f898

Som mamma glädjs man över de framsteg som barnen gör. Men jag vågar påstå att vi funkismammor verkligen blir exalterade när våra barn klarar av något de inte tidigare klarade av. När de lär sig cykla igen varje vår, när de kan äta en maträtt med flere ingredienser, när de inte får utbrott när man gör tre stopp under en shoppingtur, när de somnar direkt på kvällen utan långa procedurer eller när man får dem in i duschen utan att först leka tafatt i en halvtimme.

12119042_10100365794458619_3533968791249018319_n

 

Dagens barn verkar bli väldigt självständiga vid väldigt tidig ålder. Vänner kan berätta om hur deras barn leker med andra barn dagarna i ända och knappt syns till. De har hobbies, gör sina läxor själv och föräldrarna har ett eget liv utanför hemmet. Även annat än arbete. Själv sitter jag ju som klistrad hemma mestadels, och är väldigt mycket med mina barn. Det ser jag som en stor fördel också. Jag känner mina barn rätt bra i och med detta. Jag vet vad de tycker är bästa filmsnutten i Pirates of the Caribian, vad de tycker är kul, vad som gör dem ledsna, hur jag skall hjälpa dem. Jag kan på deras nästipp se hur de mår, och hur jag kan göra deras dag bättre. Jag känner mina barn som individer, inte som någon som bor i mitt hus.
När denna resa in i Diagnosland började var jag ju inte lika kaxig. Men alla insikter längs med vägen har gett mig det självförtroende jag har idag. Jag känner mina barn, jag vet vad de mår bra av, jag är den bästa morsan för dem.  Superpower

Jag är inte heller rädd att dela med mig av min kunskap. Jag har tack vare mina barn fått en envishet som jag nog alltid haft men inte visat. Jag var en sk snäll flicka som växte upp till den tigrinna jag är idag. Jag har kämpat för utredningar, för anpassningar, för förståelse, för hjälp, för avlastning, för mycket annat. Men jag har inte gett upp, jag har istället valt de viktiga striderna. Och jag har förbättrat livskvaliteten för alla i familjen.Autism Parents Be Like

Att vara förälder är ett tufft jobb, och andra föräldrar kan ibland vara de som kritiserar mest. Men i npf-familjen är alla solidariska med varann. Vi jämför inte, vi gläds åt andras framgångar, vi delar med oss av våra liv, tips samt sorger. I och med att vi har barn med funktionshinder har jag haft privilegiet att träffa andra föräldrar, terapeuter och fackfolk, som verkligen gett guldkant i tillvaron. Vissa av dessa har blivit nära och kära vänner. Som finns där, inte fysiskt, men närvarande bakom sin egen skärm. Som stöttar, och som jag stöttar så gott jag kan. Vi vet vad den andra går igenom.autism-and-sleep-cartoon

Och sedan det viktigaste av allt, humorn och att man kan ta livet med en klackspark. Min mamma fick dåndimpen om jag hällde ut mjölk som barn, hon påstod att mattan började lukta härsket. Hon sa att jag inte fick gå och lägga mig i sängen med dagskläderna. Jag kan säga att jag inte är likadan. Om mjölk faller, så går det att torka upp. Antingen har jag dåligt luktsinne eller så försvinner även mjölklukt. Man kan byta lakan i sängen om ett sandkorn irrar sig dit. Det är inte katastrof om någon sprutar ut en hel flaska med hudsalva, mer finns i affären. Världen går inte under fastän sonen ätit upp alla korvar som skulle bli middag. Det finns alltid något undangömt i frysen i källaren. Jag har blivit en hejare på att radera fläckar i hemmet och på kläder. Allt går att fixa bara man har fantasi och håller sig ajour med de bästa fläckborttagningsmedlen.13043581_539946619507182_4565338992527360498_n

Och att kunna skratta åt de mest miserabla situationer, det är en styrka. Man får en väldigt vriden humor, det är inte alltid man kan dela med sig av den på allmänna platser. Men med de andra funkisföräldrarna, då låter man humorn flöda. Man skrattar så man gråter när man träffas (de sällsynta gånger man kan göra det, annars får man LOL:a och ROFLMAO:a istället).

Så jag skulle inte vilja byta med någon annan. Mitt liv och mina barn ger mig så mycket. Livet är så fullt av smaker, färger, variation. Jag kan till och med tycka att jag har ett spännande liv. För det är inte förutsägbart, och skall inte heller vara det. Så ja, mina barn fick mig till mamma för att det var meningen. Och för det är jag evigt tacksam.
H: Funkismamman

PS: Kommer att ta fram detta inlägg och påminna mig själv vid behov. Kan behövas då och då.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rockar ni verkligen sockorna? Del 2.

På Leos Lekland. Storebror sitter med sin assistent och kastar bollar omkring sig i ett bollhav. Allt är frid och fröjd och Storebror är glad. När han blir väldigt glad, så blir det också väldigt mycket kraft i honom. Han tar i från tårna, i allt han gör. Han blir liksom så pass uppspelt så att han måste agera ut det. Nu gör han det med bollarna. Han kastar dem väldigt hårt mot väggen. Allt är under kontroll. Assistenten sitter ju där och har full koll. Det finns ingen anledning alls till oro eller bekymmer. Bollarna träffar ingenting utom väggen, och när de studsar tillbaka så fångar Storebror eller assistenten upp dem i luften. Men några meter ifrån Storebror, bakom honom, och inte i hans ”kast-zon”, sitter ett litet barn, kanske 1-2 år gammalt. Och bakom barnet sitter en kvinna. Plötsligt börjar kvinnan ropa ”Kan du lugna ner dig lite!!”. Assistenten ger inte respons på ropandet eftersom hon tror att kvinnan ropar till någon annan. Men hon fortsätter. ”Hallå!!! KAN DU LUGNA NER DIG LITE!”. Då förstår assistenten att det är till Storebror hon ropar. Storebror bryr sig inte. Han hör henne säkert inte ens. Assistenten börjar känna sig obekväm, och hon försöker locka Storebror med sig till en annan plats, bort därifrån. För att stoppa själva kastandet går ju inte. Och de som har minsta lilla kunskap om autism kan förstå att det inte bara är att gå därifrån.

Kvinnan vänder sig till assistenten. ”KAN DU INTE SÄGA TILL HONOM!!” skriker hon. Assistenten svarar, med en minst sagt trevligare ton än kvinnan, att det inte är lönt att bara säga till, för han förstår inte. Eller förstår, men kan inte sluta ändå. Assistenten tror att kvinnan ska fatta att det här är ett speciellt barn. Hon tror att kvinnan ska förstå varför ett stort, 11-årigt barn, sätter sig i ett bollhav för småbarn och kastar bollar omkring sig, repetitivt och utestängande, samtidigt som han gör en massa jollrande ljud. Att det inte är vanliga barn som gör så. Men den här kvinnan tänkte uppenbarligen inte på det viset. Hon blir argare och fnyser. ”Men vaddå! Det är väl bara att säga till! Vaddå förstår inte? Vilket språk förstår han då?”.

Assistenten försöker hålla sig lugn. Hon vill inte heller prata över huvudet på Storebror som sitter där bredvid. Det gör man inte. Hon viskar; ”Det handlar inte om SPRÅKET… Det är HUR han TÄNKER.”

”MEN…!” börjar kvinnan, och hejdar sig. Slänger en blick på Storebror. Och assistenten ser hur poletten ramlar ner. Det är så tydligt. Ansiktsuttrycket omvandlas från ihopskrynklat till ett ansträngt, men mildare leende. ”Aha…” mumlar hon sen.

Storebror har börjat känna av stämningen. Han ser att assistenten inte är närvarande. Han muttrar lite åt henne. Assistenten tar då chansen igen och säger ”Kom, vi åker kana istället”.

”Nää!” säger kvinnan då. ”Ni kan såklart vara här!” Rösten har blivit bebisaktig och leendet sprider sig över hela ansiktet.

Men det är ju försent nu. Kvinnan har redan varit tillräckligt dömande och Storebror var redan ovälkommen.

Där har vi det. Ett vanligt och tydligt exempel på hur folk INTE rockar sockorna. Hur stolt de än visar sina udda sockor på Facebook och Instagram, så vet de inte alls vad det verkligen betyder.

 

 

 

Läs också: Rockar ni verkligen sockorna?

 

 

 

 

 

 

 

Hopp & Kärlek

Många gånger är det lätt att fångas av det tunga, av det som sliter och glömma de ljusa sidorna med ett speciellt barn, åtminstone har detvarit  så för mig med mitt speciella barn. 

Saker i mitt liv som är bättre:

  • Få saker får en att känna sig så viktig som det lilla barnets totala kärlek, känslan när någon lyser upp och springer emot  en ropandes ”mamma, mamma, mamma!” är härlig. Mitt barn blir fortfarande själaglad av att träffa mig, långt efter att hans jämnåriga bytt fokus. Att fortfarande få ”prutta” på magen under förtjusta fniss är en gåva.
  • En hel rad nya människor har kommit in i mitt liv som jag aldrig mött annars. Människor med helt andra livsval och tankar som fått mig att fundera över vad som är viktigt i livet. En del har lärt mig saker och andra jag fått utvecklas tillsammans med. En del har verkligen urmanat mina fördomar, andra har jag fått utmana. Kanske har jag framförallt fått inse att det som är lätt för mig kan vara oöverstigligt för en annan.  
  • Jag har lärt mig värdet av tacksamhet. Inte mot samhället eller så, utan snarare fått öva mig i förmågan att glädjas åt silverkanten även när molnen hopar sig. Att känna glädje för det bra istället för att tänka på hur det kunde ha varit.

Detta betyder inte att jag inte har svackor eller att det inte är tungt ibland. Det handlar om att hämta kraft i det goda för att orka det andra. Att glädjas åt det lilla framsteget oavsett hur jämnåriga presterar.

Och störst av allt är kärleken ❤️

Camilla Läckberg, håll dig till romaner

Camilla och en lång räcka andra kändisar har hakat på trenden att kritisera andra föräldrar kring barnuppfostran och jobbiga barn de mött på. Men mig veterligen har ingen av dem utbildning i barnafostran, inte heller har de själva fått ett barn som inte är som alla andra.
Jag kan själv bli irriterad om jag stöter på barn (fast irriterar mig nog mer på jobbiga vuxna) som hörs och syns, när jag fått värdefull egentid. Det betyder inte att jag fördömer deras föräldrar eller börjar prata vitt och brett om det. Jag skakar av mig irritationen, och går vidare med mitt liv.
Man kan inte se på ett barn om det har svårigheter som orsakar beteendet, eller slappa föräldrar. Och det är det som är problemet. För LAB, lågaffektivt bemötande, kan se ut som slappt föräldraskap. Ett barn kanske smäller med stolen på restaurangen, oavbrutet. Man kan undra varför föräldrarna inte säger till på skarpen. Men de föräldrarna kanske vet, att stolsmällandet indikerar på att barnet är nära ett utbrott. Om de försöker ingripa, kommer helvetet att braka löst. Då kommer barnet att låsa sig, få ett utbrott och sedan går inga meddelanden fram förrän allt lugnar ner sig igen.
Alternativet till stolsmällandet är alltså mycket värre. Föräldrarna väljer att ignorera, långsamt och tålmodigt följa med barnet på lugnare vatten. De avleder, erbjuder alternativ (kanske en glass) som kan få barnet att återfå kontrollen. För en utomstående kan detta se obegripligt ut. Men vet ni vad, LAB fungerar. Och barn med npf är inte ouppfostrade. De vill göra som alla andra, de vill passa in. De vill inte dra folks blickar till sig. Men de blickarna bidrar till att föräldrarna kan ha svårt att få barnen utanför huset. Barnen minns de blickarna. Blickarna som bränner på huden, som bevisar att barnet är avvikande, något att skämmas för. Så de kurar ihop sig i hemmet, vill inte vistas därute.

Vi förfasar oss över hur handikappade gömdes undan för bara ett tiotal år sedan (och fortfarande göms undan i andra länder). Men de fördömande blickarna, och skriverierna som Camilla Läckberg bara är ett exempel på, har samma effekt. De stänger in och gömmer undan barn med funktionshinder i gyllene, osynliga burar.

Skall alla få vara med i ett samhälle, så måste annorlunda få vara okej. Man får vara irriterad, men belasta inte barnet eller föräldrarna. Istället kan du titta dig i spegeln och fundera vad du kan göra för att underlätta. Oftast räcker det med att inte göra något alls, och det är ju inte svårt.

Så Camilla, håll dig till att skriva romaner (som du för övrigt är suverän på) så håller vi oss till LAB.

restaurant

 

Tacksamheten

Det slog mig idag att det är en känsla som jag känner så ofta men som sällan syns i texter om livet med autism, Asperger och ADHD och det är TACKSAMHETEN.

Tacksamhet är en känsla jag numera känner ofta, ibland många gånger om dagen. Jag kan inte minnas att den känslan var en stor del av mitt liv innan jag blev förälder.

Om det finns någon skillnad mellan familjer utan och med särskilda behov så tror jag i så fall möjligen att det är vi i den senare gruppen som känner tacksamhet oftast.

Tacksamhet är nära förknippat med att inte ta saker och ting för givet.

Tacksamhet är en fantastisk känsla som ligger väldigt nära lycka, du vet, den där pirrande känslan som kommer inifrån och som liknar kramp.

Tacksamheten över att vakna en morgon och höra att båda barnen har det bra och skrattar i sina rum där de skypar med nyfunna vänner.

Tacksamheten över att numera kunna sitta helt lugnt vid middagsbordet: Sambons vän är på besök och vi sitter helt lugnt och pratar.

Tacksamheten över att kunna arbeta, över att kunna byta jobb, att det faktiskt gick.

Och tacksamheten över att även kollegor lever i familjer med särskilda behov och pratar om det som den naturligaste sak i världen.

Tacksamheten över att ha en sambo som tycker att det är självklart att jobba hemifrån i stort sett varenda eftermiddag, för att barnen ska må bra. Att han inte ser det som en uppoffring.

Tacksamheten över kloka släktingar som finns i våra liv och låter oss vara de vi är. Som inte släpper taget om oss fast vi är så dåliga på att hålla kontakten själva.

Och så förstås tacksamheten över speciella, fantastiskt kloka, fina barn.IMG_1549

Tacksamheten över att ingen är sjuk, vi är alla här. Än en dag är vi alla här, tillsammans.

 

Född med snippa? Grattis, vården är inte din.

För något år sedan fick jag olustiga känslor i kroppen samtidigt som jag mådde dåligt psykiskt. Jag hade yrsel och fick svårt att skriva och prata. När jag kände att jag började tappa minnet emellanåt så kontaktade jag vårdcentralen.

Det slutade med att jag gick hem med en lapp, med ett telefonnummer till en sjukgymnast. Hon skulle lära mig mindfulness. För jag var stressad.

Alltså, jag är expert på mindfulness och hur man hanterar stress, så jag slängde muttrande lappen i papperskorgen.

Jag mådde som tur var bättre med tiden, men igår kom jag att tänka på denna händelse av en anledning. Jag kom att tänka på att när min man, barnens pappa, sökte vården med samma symtom för flera år sedan, fick han omedelbart remiss till en psykiatriker samt ett läkarbesök för att göra all världens tester. Han blev tagen på allvar.

Han blev tagen på allvar på samma sätt som mina söner har blivit. På det sätt som varken jag eller min dotter har blivit.

När min dotter föddes för sju år sedan så var lyckan oändlig, men samtidigt gnagde en bekymrad känsla inuti mig, för att jag visste att hon aldrig någonsin kommer bli bemött på samma sätt som hennes bröder. Det märktes redan på BB, det märktes på förskolan, det märktes i lekparken, det märktes hos alla möjliga människor vi träffade. Och nu märks det i vården.

Jag förstod att dottern hade NPF efter bara två år som hennes mamma. På den tiden hade jag inte ens börjat fundera på om hennes storebror hade det. Han var förvisso en lite smått galen och impulsiv pojke med massor av myror i brallan, men under alla år så var han långt ifrån vad hans lillasyster någonsin varit. Han var klok och förståndig, verbal och uttrycksfull. Han kunde sitta ner och fundera och filosofera, han var intresserad av rymden och gamla pyramider i Egypten, han kunde bygga lego i fem timmar. Han var explosiv men gick att få på banan igen med struktur och förutsägbarhet. Det var först i skolan som det på riktigt upptäcktes att han hade otroligt svårt att koncentrera sig och att han inte skulle klara skolgången utan särskild hjälp. Sen fanns det såklart även en extra anmärkningsvärd detalj; han slogs och skrek fula ord när humöret rann över.

Men han var inte som sin syster. Systern pratar, skriker, härjar, springer, pillar på allt, snurrar, trotsar och bråkar. På hemmaplan. Sen vet ni hur det är, när tjejer med NPF kommer till skolan, då är det skärpning på hög nivå, det är bevisat i forskning. Men trots att jag försökt att påvisa hennes explosiva humör och extrema kontrollbehov i sex år, så har jag aldrig, aldrig, aldrig, ALDRIG fått något gensvar.

Jag kommer här bli löjligt tydlig för att ni ska förstå skillnaden:

Pojke, 7 år: Hyperaktiv, koncentrationssvårigheter, krav på rutiner, impulsiv, explosiv. Blir snabbt remitterad till BUP och snabbt utredd, får diagnos ADHD. Får medicin, får särskilda insatser från BUP och soc, föräldrarna får utbildningar, extra möten med skola och BUP hålls flera gånger per termin. Skolan gör anpassningar, sätter in resurs.

Flicka, 7 år: Hyperaktiv, koncentrationssvårigheter, krav på rutiner, impulsiv, explosiv. Föräldrarna får noll gensvar. Till slut är det en förstående lärare i skolan som tar tag i saken, men inte för att hon egentligen ser något själv utan endast för att hon är förstående. Skolläkare säger ”Man behöver ju inte utreda bara för att bröderna har NPF”. Föräldrarna ligger på. Skolpsykologen ser ett dåligt arbetsminne men lägger inget krut på sina tester på det sätt som han gjorde med storebror. Föräldrarna ligger på igen. BUP tvekar till att utreda. Föräldrarna ligger på igen. BUP utreder till slut. Resultatet blir en slaskdiagnos; ”hyperaktivitetsstörning ospecificerad”. Hon är för duktig. Duktig liten tjej. Och söt.

Jag suckar och skakar på huvudet. Min dotter har ingen ospecificerad grej, hon har ADHD, minst. Jag ser det varje dag, om hennes beteende inte är ADHD, då har ingen det. Den enda skillnaden jag ser mellan dessa två barn i deras symtom är att pojken har en benägenhet att slåss och flickan istället har en benägenhet att göra sig osynlig. Det är deras överlevnadsstrategier i kravsituationer.

Så igår gick jag till BUP igen för att prata om hur vi går vidare härifrån. Minns hur BUP samlade hela sin styrka och tog i för kung och fosterland när det gällde storebror. Han hade fått ADHD-diagnos, de satte in stora kavalleriet. Jag blev nästan trött på det. Vi fick allt. Han har samma symtom som sin syster, så då borde hon få detsamma som han fått, kan man tycka.

Hon har svårt att komma till ro och somna. Han har svårt att komma till ro och somna. Han fick ett kedjetäcke utskrivet. Det var aldrig tal om något annat. BUP såg det som en konsekvens av hans NPF, som sig bör. Men hur blev det med dottern?

”Vi kan väl fixa tyngdtäcke. Men jag måste även säga att du kan ju själv agera tyngdtäcke. Lägg dig bredvid, nästan på henne, när hon ska somna. Håll om henne.”

När tjejer har problem, då är det mammornas problem, förstår ni. Om tjejer beter sig på ett sätt som tjejer inte ska bete sig, då ligger problemet hos föräldrarna, särskilt hos mamman. Och det är mamman som ska fixa det. Och därför får jag nu lektioner i allmän föräldrakunskap – jag som varit mamma i 11 år, får veta att man kan ligga bredvid ett barn som ska sova.

Vidare är storebror mycket selektiv i sitt matintag, och äter väldigt lite över lag. Dottern likaså. Detta har orsakat dålig tillväxt och att båda barnen är små och smala, med dåliga blodvärden och brist på allt. När det upptäcktes hos storebror så opererades först halsmandlarna bort, sen blev det omedelbar remiss till dietist, med näringsdrycker och kosttillskott utskrivna. Dietisten ringer och kollar läget två gånger om året och vi får aldrig några töntiga tips utan enbart ordinationen att erbjuda mat som vanligt men ta det lugnt och trygga oss i att han har näringsdrycker.

Dottern har alltså samma problem, så det vore ju rimligt att hon med tanke på sitt NPF också får samma hjälp? Nej. När det gäller henne, så fick jag hem ett brev:

”Det vore bra om hon åt en mer varierad kost.”

Vilken tur att vi har så kompetenta läkare, som kan ge sådana ovärderliga råd. Råd som jag inte alls själv kunde hitta i valfri föräldratidning. Återigen är tjejernas problem mammornas problem.

När det sedan gäller medicin, så har det varit ett absolut måste för storebror och det var nästan så att det gavs till oss innan vi bad om det. I mina ögon borde dottern också få medicin, men jag har faktiskt inte ens vågat fråga. Jag vet ju redan BUP:s inställning till hennes svårigheter, och jag vet ju även att de tycker att hon kan koncentrera sig tillräckligt bra i skolan så att medicin inte behövs. De vet inte att det bara är en yta och att inombords, går hon sönder. Hon är en tjej som har problem i skolan, men skolan har inte några problem med henne. Hon är en tjej som är tyst och fin när det krävs, och då finns ingen hjälp att få.

Samtidigt sitter det massor av vuxna, professionella som oprofessionella, och undrar hur det kommer sig att så många 15-åriga tjejer skär sig i armarna.

Jag vet svaret, men när kommer alla andra förstå?

Hon syns, om ni bara kunde titta.

Man kan säga att hon har mini-ADHD, sa läkaren och tittade förnuftigt på mig bakom sina glasögon.

Där satt de alla på rad, människorna som hade utrett min dotter. De satt där med sina pärmar och papper och datorer och såg kloka ut. De förklarade att enligt kurvan X och enligt tabellen Y men även instrumentet Z, så var min dotters problem inte så stora. De lovordade henne och berömde henne, så som alla alltid gjort. De sa att hon var så duktig. Hon var så duktig.

Men jag lyssnade inte längre, för jag hade fastnat vid läkarens ord. Mini-ADHD? Det kändes så absurt, det stämde inte överrens, det var absolut inte det ordet jag skulle använda för att beskriva henne. Pratar vi ens om samma barn?

Jodå, vi pratar om samma barn, men de har missat detaljen att hon är en flicka. Och de har missat allt som är värt att veta om flickor med NPF.

Jag sa ingenting, jag bara nickade, för det var inte värt att ta det just där och då. Men jag kunde inte släppa ordet.

Min dotter har alltid varit söt på ett väldigt ”flickigt” vis. Hon har ett stort krulligt svart hår och mörkbruna ögon. Hon är pytteliten till växten och överallt där hon går så kan hon konsten att charma folk. Hon har lärt sig sedan hon var mycket, mycket liten, att med söthet och charm, genom att vara människor till lags, så kan man få folk att älska en. Då blir aldrig någon arg, då är alla alltid glada, speciellt på henne, och så vill hon ha det. Alla ska alltid älska henne och hon vet hur hon ska göra för att få det så.

Så när jag berättat för andra om hennes hysteriska humör, som jag upptäckt redan vid 1-årsåldern, så är det ingen som har trott på mig. Jag har berättat om att hennes bestämdhet och envishet kan flytta berg och att hon skulle kunna gå genom eld för att få som hon vill. Att hon har haft utbrott i timmar och att hon låser sig vid att mattallriken inte står på rätt plats framför henne, redan i 1-årsåldern. När jag sagt att vi andra i familjen måste trippa på tå för henne, att hon är chefen, hennes vilja är vår lag, så har folk tappat hakan. De kan inte förstå att hon kan bryta ihop i två timmar för att hon glömt vad hon skulle säga eller för att byxorna hade en söm som skavde. ”Nääääääääää”, säger de, ”nääääää, hon är ju så söt”.

Så söt och så duktig. Det är väl vad hon är.

Men så är hon en virvelvind, som sällan är tyst och sällan är stilla, och hennes bröder har NPF, så det var väl därför som BUP trots allt tog emot henne och gick med på att utreda henne. För inte tyckte skolläkaren egentligen att det var en bra idé och aldrig någonsin har varken BVC eller förskolepersonal dessförrinnan tyckt att hon var något särskilt. Inget särskilt alls. Hon var bara kreativ, drivande, populär. Snäll och mån om att allt skulle vara perfekt. Absolut, lite väl bestämmande ibland, men det är väl bra för henne när hon blir stor, tjej som hon är!

Det är inget särskilt med henne. När pojkarna i hennes årskull som har ADHD springer runt och slåss och syns, då syns inte hon. För hon vill så gärna vara duktig, hon vill så gärna vara alla till lags, hon vill ju att alla ska älska henne, då har hon kontroll. Därför sitter hon still, hon är tyst och gör sitt jobb. När hon släpper loss, på raster och hemma, så kan man se det, då kan man se att hon inte är som andra. Men då krävs det att man tittar. Det krävs att man tittar efter den ångesten och inre hyperaktiviteten som hon hållit inne i skolan och aldrig någonsin skulle visa för någon som hon inte litar på. För den finns där.

Men nu var min dotter för duktig och det var till hennes nackdel. Jag säger att det är till hennes nackdel. Det säger inte BUP.

”Det är en fördel för henne att hon inte uppfyller ADHD-kriterierna. Det kommer bli lättare för henne i skolan”.

Jag ville bara skrika. Skrika att jag vet hur det här kommer sluta. Jag känner min dotter. Och just nu, idag, så vågar jag också tro att jag vet mer om NPF än vad ni gör, ni som sitter där med era pärmar och ser viktiga ut.

Jag har två pojkar med NPF. De har aldrig varit ”duktiga”. De har slagits och svurit och sparkats, de bryr sig inte om att vara andra till lags. Vi gled på räkmackor genom deras utredningar, det var aldrig något krångel. Men trots det, om jag skulle säga vem av mina barn som har ”mini-ADHD”, så är det mellanpojken, och inte min dotter.

Idag skickar jag iväg en egenremiss för en second opinion till ett BUP med gott rykte. Jag var beredd på det, det ska man vara när det gäller flickor. Och det är sjukt.