Hon syns, om ni bara kunde titta.

Man kan säga att hon har mini-ADHD, sa läkaren och tittade förnuftigt på mig bakom sina glasögon.

Där satt de alla på rad, människorna som hade utrett min dotter. De satt där med sina pärmar och papper och datorer och såg kloka ut. De förklarade att enligt kurvan X och enligt tabellen Y men även instrumentet Z, så var min dotters problem inte så stora. De lovordade henne och berömde henne, så som alla alltid gjort. De sa att hon var så duktig. Hon var så duktig.

Men jag lyssnade inte längre, för jag hade fastnat vid läkarens ord. Mini-ADHD? Det kändes så absurt, det stämde inte överrens, det var absolut inte det ordet jag skulle använda för att beskriva henne. Pratar vi ens om samma barn?

Jodå, vi pratar om samma barn, men de har missat detaljen att hon är en flicka. Och de har missat allt som är värt att veta om flickor med NPF.

Jag sa ingenting, jag bara nickade, för det var inte värt att ta det just där och då. Men jag kunde inte släppa ordet.

Min dotter har alltid varit söt på ett väldigt ”flickigt” vis. Hon har ett stort krulligt svart hår och mörkbruna ögon. Hon är pytteliten till växten och överallt där hon går så kan hon konsten att charma folk. Hon har lärt sig sedan hon var mycket, mycket liten, att med söthet och charm, genom att vara människor till lags, så kan man få folk att älska en. Då blir aldrig någon arg, då är alla alltid glada, speciellt på henne, och så vill hon ha det. Alla ska alltid älska henne och hon vet hur hon ska göra för att få det så.

Så när jag berättat för andra om hennes hysteriska humör, som jag upptäckt redan vid 1-årsåldern, så är det ingen som har trott på mig. Jag har berättat om att hennes bestämdhet och envishet kan flytta berg och att hon skulle kunna gå genom eld för att få som hon vill. Att hon har haft utbrott i timmar och att hon låser sig vid att mattallriken inte står på rätt plats framför henne, redan i 1-årsåldern. När jag sagt att vi andra i familjen måste trippa på tå för henne, att hon är chefen, hennes vilja är vår lag, så har folk tappat hakan. De kan inte förstå att hon kan bryta ihop i två timmar för att hon glömt vad hon skulle säga eller för att byxorna hade en söm som skavde. ”Nääääääääää”, säger de, ”nääääää, hon är ju så söt”.

Så söt och så duktig. Det är väl vad hon är.

Men så är hon en virvelvind, som sällan är tyst och sällan är stilla, och hennes bröder har NPF, så det var väl därför som BUP trots allt tog emot henne och gick med på att utreda henne. För inte tyckte skolläkaren egentligen att det var en bra idé och aldrig någonsin har varken BVC eller förskolepersonal dessförrinnan tyckt att hon var något särskilt. Inget särskilt alls. Hon var bara kreativ, drivande, populär. Snäll och mån om att allt skulle vara perfekt. Absolut, lite väl bestämmande ibland, men det är väl bra för henne när hon blir stor, tjej som hon är!

Det är inget särskilt med henne. När pojkarna i hennes årskull som har ADHD springer runt och slåss och syns, då syns inte hon. För hon vill så gärna vara duktig, hon vill så gärna vara alla till lags, hon vill ju att alla ska älska henne, då har hon kontroll. Därför sitter hon still, hon är tyst och gör sitt jobb. När hon släpper loss, på raster och hemma, så kan man se det, då kan man se att hon inte är som andra. Men då krävs det att man tittar. Det krävs att man tittar efter den ångesten och inre hyperaktiviteten som hon hållit inne i skolan och aldrig någonsin skulle visa för någon som hon inte litar på. För den finns där.

Men nu var min dotter för duktig och det var till hennes nackdel. Jag säger att det är till hennes nackdel. Det säger inte BUP.

”Det är en fördel för henne att hon inte uppfyller ADHD-kriterierna. Det kommer bli lättare för henne i skolan”.

Jag ville bara skrika. Skrika att jag vet hur det här kommer sluta. Jag känner min dotter. Och just nu, idag, så vågar jag också tro att jag vet mer om NPF än vad ni gör, ni som sitter där med era pärmar och ser viktiga ut.

Jag har två pojkar med NPF. De har aldrig varit ”duktiga”. De har slagits och svurit och sparkats, de bryr sig inte om att vara andra till lags. Vi gled på räkmackor genom deras utredningar, det var aldrig något krångel. Men trots det, om jag skulle säga vem av mina barn som har ”mini-ADHD”, så är det mellanpojken, och inte min dotter.

Idag skickar jag iväg en egenremiss för en second opinion till ett BUP med gott rykte. Jag var beredd på det, det ska man vara när det gäller flickor. Och det är sjukt.

Vad jag trodde att jag visste, innan jag fick barn med NPF.

Jag läser ofta om människor som skrattar och kacklar över hur löjliga de tycker att de var innan de fick barn. Om hur de – utan barn – visste så mycket om livet och om barnuppfostran, och hur otroligt bestämda de var med hur de skulle ta hand om sina barn. Livet med barn visade sig sedan vara något helt annat och nästan alla kan nu komma överens om att man aldrig är så bra förälder, som innan man får barn.

Det vet alla. Det kretsar massor med roliga bilder på Facebook kring det temat, massor med blogginlägg. Jag kan själv sitta och skratta över detta.

Men det finns också saker som jag sagt och tänkt, och som jag kan slå vad om att de allra flesta tänker och tycker, innan de får barn, men som de faktiskt på allvar tror att de aldrig kommer göra, även senare. Över deras döda kropp. Det är en sak med ”jag ska inte låta mina barn sova utan pyjamas”, och sedan skratta åt detta, men hur är det med ”jag ska aldrig ge mitt barn sömnmedicin”?

Vilken förälder tror på allvar någon gång innan de får barn, eller för den sakens skull efter de fått barn, att de kommer ge deras barn sömnmedicin? På allvar?

Innan jag fick barn med NPF så visste jag knappt vad NPF var. Autism var Rainman, eller Beck-filmen ”Pojken i glaskulan”. För att inte tala om ADHD. Jag kan villigt erkänna att även jag tvekade över om ADHD verkligen finns, om det inte är en ursäkt för ouppfostrade barn. Så om jag inte visste något om hur det var att ha barn över huvud taget, så är det inget emot vad jag visste om att ha barn med NPF.

Och jag skulle såklart aldrig ge mitt barn sömnmedicin.

Jag skulle aldrig låta mitt barn hoppa över en måltid. Och framför allt inte fem.

Jag skulle aldrig curla mina barn. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Det skulle vara jag som bestämde, och mitt ord är min lag.

Jag skulle aldrig låta mitt barn åka vagn över 3 års ålder, föräldrar som låter barn åka vagn efter det är så himla lata.

Jag skulle absolut inte låta mitt barn ha blöja över 3 års ålder, och en 6-åring med blöja borde LVU:as!

Jag skulle inte låta mitt barn skrika i affärer.

Jag skulle inte låta mitt barn kasta mat.

Jag skulle inte låta mitt barn kasta något alls.

Jag skulle inte hoppa över tandborstningen. Aldrig. Någonsin. Och särskilt inte sju dagar i veckan.

Jag skulle aldrig ge godis på annat än lördagar. Och speciellt inte chips istället för middag.

Mitt barn skulle inte dricka välling efter 3 års ålder.

Att mitt barn skulle ha haklapp efter 3 års ålder var omöjligt.

(mycket som barnet ska sluta med vid 3 års ålder märker jag)

Jag skulle alltid se till så mitt barn gjorde läxan. Till Varje Pris. För skolan är ju så viktig!

Mitt barn skulle inte prata med okända på bussen om vad hen åt till frukost, hen skulle sitta på sin plats och titta ut genom fönstret.

När någon hälsade på mitt barn, skulle hen ta i hand och se denne i ögonen.

Mitt barn skulle inte slå andras barn. Det fanns inte på kartan. Mitt barn skulle inte vara den som slår andra. Mitt barn skulle inte vara den som slår andra.

Nej, många små ”regler” som jag hade innan jag blev förälder, kan man skratta åt, men dessa skrattade jag aldrig åt, för de var så självklara. Det var liksom som en bibel. Går inte att förhandla med dessa regler. Det är normal barnuppfostran.

Men vad sjutton visste jag då???

Jag skulle ju aldrig heller någonsin börja ge mitt barn receptbelagd medicin mot beteendesymtom. Det var en sak som jag faktiskt var bestämd med även efter diagnosupptäckten. Men sakta lär man sig, att man inte kan vara så fyrkantig och hålla hårt på värderingar och premisser.

Snart ska vi börja medicinera lillebror med centralstimulantia.

Jag som trodde, att ADHD inte ens fanns….

”Autism, det är väl det som Rainman hade?”

När jag läste kriterierna för autism första gången tyckte jag inte det stämnde. Nja lite då kanske, men Sonen tittade ju mig i ögonen så otroligt innerligt. Och jag hade ju hört att personer med autism inte tycker om att man tar i dem, än mindre får krama och i mitt knä satt ju världens kramigaste lilla kille. Hur sjutton gick det ihop?? Jo, han pratade ju bara några få ord och ibland verkade han döv när vi ropade på honom samtidigt som han kunde vakna av ljudet av en vällingflaska som skakades i andra änden av lägenheten…

Efter utredningen och återgivningen (då man alltså får veta resultatet) förstod vi trots allt att det Sonen hade var autism. Vi pratade länge och väl med dem och var till och med tillbaka en extra gång för att få prata lite till eftersom det var så svårt att förstå och ta till sig.

Ungefär såhär förklarade de för oss;

Som kriterierna ser ut nu baserar det sig på tre ben, den sk triaden:

  • Socialt samspel – om och hur barnet leker och samspelar med andra. För små barn man se om barnet inte pekar ut saker för sin förälder, eller om hen tittar på fingret istället för på det man pekar på när man uppmanar hen att ”titta!”
  • Ömsesidig kommunikation – handlar om så mycket mer än det talade språket. Detta omfattar all kommunikation inkl ögonkontakt, gester och liknande utöver hur språket utvecklas samt att överhuvudtaget se en poäng med att kommunicera med andra.
  • Beteende – det kan bestå av starka specialintressen men också att man kan ha svårt för förändringar eller leker med saker på ”fel” sätt, t.ex radar upp bilar i perfekta led. Det kan också vara något man upprepar hela tiden, t.ex. en ramsa eller springa en viss sträcka fram och tillbaka utan att sluta.

Läs mer om detta t.ex på Autismforum eller Autism- och Aspergerföreningen där mer omfattande beskrivningar finns. Man arbetar med nya diagnoskriterier (DSM-V) där autism och Asperger (AS) mfl kommer slås samman till Autismspektrumstörning (AST).

Med tiden har jag förstått att Sonen visade upp tecknen långt tidigare men ingen sa något till oss och eftersom han var vårt första barn och vi inte hade så många andra barn omkring oss fattade vi ingenting utan trodde att barn var såhär. Framförallt förskolepersonalen kommer jag aldrig förlåta som underlät att säja något på mer än ett helt år, de hade sett det första månaderna men ”ville vänta och se om det skulle växa bort” (på riktigt!).

Idag kan man diagnosticera barn som är under 18 månaders ålder och på KIND på Karolinska sjukhuset forskar man på småsyskon till barn med autism för hitta fler ledtrådar till att hitta de små barnen med autism. Så vänta inte, är du fundersam sök hjälp…

Skillnaden

Två av tre av mina barn har nu diagnoser. Den ena autism, den andra ADHD. Mellanpojkens ADHD-diagnos är väldigt ny, och ofta kommer jag på mig själv med att förklara och försvara hans diagnos inför andra personer. Jag intar en position beredd till fight, med knytnävarna redo, som om jag skulle vilja säga ”jiddra inte med mitt barns diagnos!”. Detta utan att jag kanske ens har blivit motsagd – just för att jag vet hur provocerande och omdiskuterade ADHD-diagnoser är, men faktiskt även autism.

Jag inser att det enda som råder är okunskap. Okunskap om hur det är att leva så här, som en mamma till ett barn med stora svårigheter, eller som en person med egna stora svårigheter. Jag försöker landa i tanken att det är vi som vet hur det är, inte de. Och de senaste dagarna har det slagit mig ännu mer; tacksamheten över en diagnos, oavsett om den heter autism eller ADHD.

Innan mina barn fick sina diagnoser så var det som om deras svårigheter inte syntes eller ens fanns, för andra än för oss, och vi måste då kämpa med att visa dem för andra, kämpa för att öppna upp deras ögon. Det fanns ju inga papper, inga bevis. Allt han uppvisade var än så länge ”normalt” och då fanns det inte heller något vi kunde göra åt det mer än att ta tag i vårt eget normala föräldraansvar och ”vara konsekventa i uppfostran”, men framför allt ”ha tålamod, det kanske kommer gå över”.

Sömnproblem? Läs godnattsagor och dämpa belysningen. Matproblem? Ge honom en guldstjärna för varje uppäten måltid. Språkförsening? Läs mer böcker. Koncentrationsproblem? Det har alla ungar i den åldern. Klåfingrighet? Var konsekventa. Utbrott? Inför time-out. Hjälper det inte? Så enkla quick-fixes och då hjälper ändå inte? Tja, sådär är ju alla ungar, och välkommen till verkligheten, det är jobbigt att ha barn!

Ja, det kan vara jobbigt att ha barn… Men det är extra jobbigt att ha dessa barn, believe it or not. Men samtidigt finns det faktiskt ofta hjälp att få. Tack vare att barnen har dokumenterade svårigheter så finns faktiskt hjälp att få. Diagnoserna styrker det vi säger. Vi ljuger inte, vi brister inte i vårt föräldraskap, det finns en medicinsk anledning till barnens problem!

Hur skulle vi kunna få till så många möten med skolan om sonen inte hade fått diagnosen ADHD? Hade någon då över huvud taget sett på honom som något speciellt, hade man ägnat den extra tiden åt ett barn som på papper är som alla andra barn? Hade vi fått tid till dietist och enkelt fått näringsdryck utskrivet för att han inte äter? Hade vi kunnat få prova kedjetäcken och bolltäcken till sömnen, utan en arbetsterapeut som sett att han har diagnos och därmed skrivit ut dessa hjälpmedel till honom? Hade vi fått en ipad med kommunikationsappar till barnet med språksvårigheter om det inte var styrkt med en autismdiagnos? Hade pojken ens kunnat få gå i särskola utan sin utvecklingsstörningsdiagnos (definitivt nej på den frågan)? Hade det funnits möjligheter till sömnmedicin vid de allra största sömnsvårigheterna (dvs ett snitt på 3 timmar sömn per natt och INTE att han somnar 21 istället för 19 som andra barn)?  Hade pojken med ADHD kunnat få ett eget litet rum i skolan där han kan göra matteuppgifter och faktiskt klara dem, eftersom han slipper bli distraherad av allt runt omkring? Hade personalen ens flyttat på hans krok i kapprummet så att han kan klä på sig jackan på en minut istället för 10? Och framför allt, hade vi fått någon som helst form av stöd genom LSS om det inte fanns en autism-diagnos?

Svaren på alla dessa frågor är nej, åtminstone här. Samhället är väldigt fyrkantigt och jag har sett detta i 7 år nu. Utan diagnos blir det ingen hjälp. Sonen med ADHD fick sina halsmandlar bortopererade eftersom man trodde att han hade svårt att äta när de var så stora (vilket de egentligen inte var…). Nu vet vi att han inte äter eftersom han inte kan koncentrera sig på att äta. Det är så självklart. Diagnosen blir polletten som ramlar ner, inte bara för oss, utan för alla.

”JAHA, har han ADHD/autism, DÅ förstår jag… Jamen, då finns den här hjälpen…”

Alla vi vet det. Alla vi som lever med svårigheterna på ett eller annat sätt. Alla vi kan se skillnaden. En diagnos skapar förståelse, och det är det som behövs.

Kära bvc-tant, vet du vad, det gick inte över!

Varje dag, flera gånger om dagen, i flera år, har jag tittat på mina barn, funderat och undrat. Ska det vara sådär? Är det där normalt? Vad är normalt? Borde jag vara orolig? Något känns fel, men jag kan inte alltid sätta fingret på vad. Om jag berättar för någon, så får jag höra, att så gör alla barn. ”Alla kan inte vara likadana.” ”Alla mognar i olika takt.” ”En del är lugna och en del är vilda.” ”Du vill då alltid diagnosticera alla.” ”Låt barn vara barn!” ”Han växer ikapp sig.” Men jag har ju inga referensramar. Äldsta barnet av tre har grav autism, hur ska jag kunna veta? Hur kan jag säga vad som är normalt och inte?

I fem år har jag tittat på min mellanpojke och tänkt att han har alldeles för mycket energi, så mycket att han inte vet var han ska göra av den. Är det normalt? I fyra år har jag tittat på min dotter och tänkt att hennes temperament skulle kunna bota alla världskrig om hon röt till. Är det normalt? Hur ska jag kunna veta?

På tisdag ska jag återigen sitta på föräldraintervju, då min mellanpojke ska börja utredas för NPF. Det var inte normalt, det visade sig i skolan, då personalen faktiskt såg honom och bekräftade mina misstankar om att den hyperaktiviteten och impulsiviteten är något extra. Vi ska för andra gången gå igenom en utredning med alla dessa psykologbesök, läkarbesök och slutligen sitta där med domen i handen och undra hur livet kommer bli nu. Det kommer vi ju aldrig kunna veta. Jag visste inte alls hur det skulle bli, när jag för första gången besökte hab för sex år sedan med min äldste pojk, efter att jag sedan hans födsel förstått att något var fel, men inte kunde sätta fingret på vad. Samtidigt blev jag hela tiden ”övertygad” av bvc om att allt är normalt. Och alla andra människor runt omkring mig, de försökte få mig att tro att ”alla barn är sådana”.

Men ska barn skrika hela tiden, hela tiden vilja bli burna, ska de verkligen inte prata alls när de är 3 år gamla, sitta för sig själva i ett hörn och snurra på leksaker, aldrig vara nöjda, aldrig äta, och framför allt aldrig sova? Enligt bvc ska de vara på det sättet. Enligt bvc är det helt okej om ett barn sover två timmar varje natt. Enligt bvc kommer det gå över. Det är vad jag hört om tre barn nu. Det är inget fel på dem över huvud taget, enligt bvc. Ändå sitter jag här nu med min andra son i ordningen som ska utredas.

Vad vet bvc egentligen? Vad vet de förutom sina viktkurvor och om hörsel och syn är okej? Jag har själv aldrig hört någon npf-förälder säga att bvc fattade misstankar om barnet. Alltid har det varit föräldrarna som tagit initiativ till utredning. Ofta har bvc varit ute ur bilden i ett tidigt skede. Bvc har inte kompetensen och inte förståelsen. Antagligen har sköterskorna lärt sig på utbildningen att deras prio ett förutom vikt och längd, är att upprepa mantrat ”det går över, det är normalt, alla barn är olika”.

Vid 3 års ålder ville bvc fortfarande inte tro att det var något fel på min son som idag har grav autism och utvecklingsstörning. Vid 5 års ålder var min mellanpojk, som idag ska utredas, fortfarande helt perfekt i bvc:s ögon. Och i förrgår var jag på bvc med min dotter, som enligt bvc ”har temperament men, hon är så fin så”.

Och sömnen, den som skulle bli bättre efter den berömda ”utvecklingsfasen”? Tja, jag kan ju bara säga såhär, att sömn inte längre är ett topic hemma hos oss. Inte för att barnen sover, utan för att vi vant oss vid sömnlösheten. Vi har vant oss att acceptera att vi aldrig kommer få sova.

 Och vi har vant oss att acceptera att de flesta runt omkring våra barn alltid kommer att ha fel.

Våra änglar och guldklimpar

På en jättebra blogg ”Bloggmalplace” hittade jag detta fina råd som man kan använda sig av som kämpande i Annorlundalandet:

”Hej! Jag har exakt samma erfarenheter som du. Jag kämpar fortfarande…
Jag har ett tips. Gör en lista på alla som haft en del i ”kampen”. Skriv ner dem i kronologisk ordning, med deras titel och vad deras inblandning varit. Numrera dem. För varje ny kontakt som tillkommer, visar man listan. Dessa förstår att de kommer att hamna på listan. Ingen vill hamna på en lista och listan talar för sig själv. Alla som står på listan, här en del i att situationen inte här förbättrats. Jag har över 70 namn på vår lista. Lärare, assistenter, kuratorer, psykologer, kommunchefer etc.
Christin”

Men jag vill idag lyfta fram de namn som nog figurerar på listan, men har gjort en skillnad åt andra hållet. Jag vill lyfta fram hjältarna i vår familjehistoria: Våra änglar och guldklimpar. För vi har varit lyckligt lottade, vi har haft otroligt många i vårt liv. Trots detta har vi ändå fått kämpa, men med bättre ork.

Den första guldklimpen var sonens och dotterns pedagog i daghemmet. Fast det kändes inte verkligen så i början. Hon klagade alltid på vad de gjorde, hur de betedde sig. Alltid var det något. När hon kom med rådet att ta våra barn till psykologen, så tyckte jag verkligen att hon nått kulmen med sitt beteende. Men det var det bästa rådet vi kunde få. Undermedvetet visste vi ju att våra barn skiljde sig från mängden, vi vissste inte bara hur mycket.
Idag har sonen haft henne som pedagog i 5,5 år. Hon har bett om att få vara det tills han börjar skolan. Under resans gång har även hennes kompetens ökat, och vi för en ärlig och bra dialog där sonens bästa hela tiden är prioritet nummer ett.
Sedan följde mindre bra namn på listan, men dem vill jag helst glömma bort. De fick mig att kämpa ännu mer för våra barn.
Första gången jag kände mig riktigt förstådd och att de lyssnade var när barnen utreddes på HAB. Vi kände verkligen respekten de visade barnen, utredningen var seriös, man fick som förälder även möjlighet att vädra sina känslor.

En av de största änglarna i vårt liv har dock sonens terapeut visat sig vara. Hon är helt fenomenal. Dels har hon med sina konkreta råd hjälpt daghemspersonalen att anpassa verksamheten för vår son. Men hon har även engagerat sig och stöttat mig på ett sätt som inte hade behövt. Jag har kunnat ösa ur mig om frustrationen, då ingen tog dotterns mående på allvar (trots ADHD-diagnosen). Hon har lyssnat, gett råd, hållit mig flytande. Hade det inte varit för henne, hade jag nog gått in i väggen några gånger. Nu har jag till dagens dato klarat mig.
Hennes arbete med sonen har pågått i flera år, och även det har betytt en stor förändring för oss. Sonen klarar rätt bra av att stå i kö, han kan delta i samlingar i förskolan, han kan förlora i kort- och brädspel, han klarar av förändringar och besvikelseer bättre. Ja listan kan egentligen göras hur lång som helst.

En annan ängel i vårt liv har dotterns lärare i skolan varit. Skolan var ju medveten om svårigheterna som dottern hade, så de valde nog en lärare som skulle vara mogen uppgiften. Många gånger får jag höra av andra om lärare som inte kommunicerar, som inte svarar på meddelanden. Dotterns lärare är motsatsen. Hon orkar skicka meddelanden när det går bra, när det har varit som vanligt, eller när dottern haft dåligt med energi. Tack vare hennes stöttning har vi också gått vidare med dotterns utredningar som är på slutrakan.

Neurologerna vi har haft har också alla varit riktigt bra. Man har kunnat kontakta dem med frågor och de har letat lösningar på dem.

Tredje ängeln kom in i vårt liv för snart två år sedan. De är sonens personliga assistent. Vi hade redan ett år tidigare fått intyg på att han behövde en egen assistent, men inget hände innan vi fick ännu ett intyg på att det verkligen var nödvändigt för att han skulle klara förskolan. Hans assistent står med båda fötterna på jorden, har sunt förnuft och utgår även hon från sonen och hans behov. Idag fick jag även bekräftat att hon har tackat ja till tjänsten som hans personliga assistent i skolan. Han kommer att ha en trygg vuxen som känner honom och kan tolka honom som sin ledsagare in i skolvärlden.

Några guldklimpar till i våra liv har dotterns samtalskontakt, sonens talterapeut, dotterns utredare och faktiskt socialens handledare visat sig vara. De har visat omsorg om oss som familj, de har värnat för barnens bästa.

Så idag vill jag säga att jag är tacksam över alla dessa fina människor i vårt liv, och jag har insett att vi inte hade klarat oss utan dem. Det har krävts en liten by, för att mina barn skall må bra.

Neurobloggarnas TEMA: Tonåring ”Vår drama queen”

Neurobloggarnas TEMA denna vecka är Tonåring. Jag har en sådan hemma, och hon faller lite ibland i skymundan i mina texter, så jag dedikerar gärna henne ett helt inlägg.

När hon föddes hade vi flera års barnlöshet bakom oss, mycket vånda och sorg. Hon vände vår värld upp och ner, på gott och ont. Min man reste på grund av arbetet, så från att hon var två veckor till två månader var jag ensam med henne. Hon hade omvänd dygnsrytm. Jag vakade med henne nätterna, och på dagarna sov hon i vagnen, men då också korta snuttar. Mina ringar runt ögonen växte, till slut var jag helt kantig av sömnlöshet.

På den tiden skulle man amma med vissa timmars mellanrum, inte när barnet ville. Det var kanske en av orsakerna till att allt var ett kaos. Och rätt snabbt övergick vi till modersmjölksersättning.

Så småningom fick vi familjen på rätt köl igen. Jag var faktiskt lättad när jag återgick till arbetet när hon var ett år. Det var skönt att kunna hänvisa till att vi behövde min lön. Jag var euforisk de första veckorna. Fick äta lunch ifred, ingen som knackade på dörren när jag satt på toaletten.

Men medan dottern växte gnagde tankarna i bakhuvudet. Detta med barn och föräldraskap hade inte varit sådant jag hade föreställt mig. Jag upplevde att dottern krävde rätt mycket, och undrade om alla hade det så. Ingen i förskolan kom dock med några antydningar.

Vår dotter var väldigt olycksbenägen. De sade också skämtsamt, att ”Denna flicka kommer att besöka akuten ofta och bli stamkund där”. På grund av upptågen i dagis hade hon en gång hela pannluggen avklippt, en annan gång blev hon av med båda framtänderna.

Första gången vi tangerade NPF (fast ingen talade ju om det i dessa termer, inga funderingar förekom) var under 6-årsutvärderingen. Då hade hon goda resultat i det mesta, men den sosiala biten var hon klart under genomsnittet. Jag satt och grubblade många kvällar, inte kring just resultatet, utan mina tankar om henne hade börjat mala redan innan. Men i samma veva föddes hennes småsyskon, så de tankarna sattes åt sidan.

Hon började i skolan. De synpunkter som skolan kom med hade närmast att göra med att vår dotter var en drömmare. Hon var en mästare på att få hela klassen att fokusera på ett ljud utanför klassrummet än på undervisningen. Så de var inte oroliga.

Den sociala biten var fortfarande klurig. Allt kulminerade med en annan tjej, som var väldigt verbal. Vår tjej hade inte en chans att svara med lika mynt och blev då arg. Hon tänkte sparka sand i ögat på den munhuggande kompisen, men foten slant i ansiktet på denna tjej. Den gången kunde jag reda ut det med en väldigt förstående förälder.

Åren gick och hon fick en ny lärare. Kompisrelationerna försämrades, hon ville inte till skolan. Efteråt har jag förstått att det var rena rama mobbningen som pågick. Föräldrar slog larm till oss, men vår dotter lät inte oss gå vidare med det. Och vi lydde henne tyvärr.

Den nya läraren hon fick visade en sida för oss föräldrar, en annan mot våra barn. Den miljön var ingen bra miljö att lära sig i och utvecklas. Vår dotter hade svårt att orka med proven. Första två sidorna gick alltid bra att svara på, sedan kunde hon lämna en hel sida obesvarad. Läraren tog inte kontakt om något var fel, och slog ifrån sig om man tog kontakt. Även då borde vi ha gått till rektorn och fått det utrett mer ingående. Läraren sa bland annat: ”Ert barn har inget annat problem att hon inte kan koncentrera sig. Och kan hon inte skärpa sig går det inte att göra något åt det”

Den meningen etsade sig fast för eviga tider. Som ett brännmärke i min själ. Hon sa det åt mig som just då i flera år kämpat med småsyskonens funktionshinder och anpassning. Så hon stod och sa, att allt arbete jag lagt ner på detta var förgäves???

Bägaren rann över för mig den dagen när jag kom till föräldramöte. Jag såg vad läraren hade gjort. Hon hade satt alla andra pulpeter i en ring, men isolerat dotterns pulpet 4 meter bakom de andra.

Följande dag krävde jag utredning av dottern. För nu skulle detta utredas en gång för alla. Det faktum att vi samtidigt utredde småsyskonen var ingen höjdare. Dottern fick först komma till skolpsykologen som gjorde tester. Sedan fick hon remiss vidare.

Diagnoserna bled ADHD (ADD) och dyslexi.

Får man sin diagnos som barn, så tar man det oftare på ett naturligt sätt. Så i alla fall hos oss. Men är man tonåring, så kan man reagera på olika sätt. Vår dotter påstod efter diagnosen att vi försökte idiotförklara henne, att hon fejkat i testtillfällen och inte gjort sitt bästa, att allt hade varit bättre om vi inte engagerat oss i hennes liv.

Vi inledde medicinering, men hon klagade på huvudvärk och trötthet. Så vi beslöt oss för att ta bort medicinen och hon fick börja högstadiet utan mediciner. Och det har gått över förväntan. Hon har hyfsat betyg. Skolan vet om hennes svårigheter (men dottern är nog inte medveten om att de vet). Hon får tillägga verbalt, om hon lämnat något obesvarat i provet. Hon skriver proven i ett litet rum endast med få andra. De tar hänsyn till hennes dyslexi i bedömningen.

Just nu trivs hon rätt bra i skolan, men många missuppfattningar med lärarna kantar hennes vardag. De förklaringarna hon kommer med till varför hon får kvarsittning, eller varför det går snett, är nästan underhållande. Hon förstår inte sin andel i dispyter, hon är alltid offret. Det tankesättet skrämmer mig, för på det viset kan man alltid skylla sina misslyckanden på andra.

Men överlag är hon en glad tjej med många kompisar. Den sosiala biten har löst sig. De vet att hon kan vara lite yr och tala osammanhängande, hon slår sig lätt då hon är lite klumpig, och kommer inte alltid ihåg vad de kommit överens om. Men de är hennes vänner ändå.

Vår tonåring är kapabel att sköta sina morgonsysslor och ta sig till skolan på egen maskin. Hon gör sina läxor numer självständigt, men vi kan hjälpa henne ibland. Jag ser med tillförsikt på framtiden. Fast när jag ser henne få sina Drama-Queen-utbrott över småsaker kan jag stundtals betvivla att hon en vacker dag blir en ansvarsfull vuxen *småler*.