Hon syns, om ni bara kunde titta.

Man kan säga att hon har mini-ADHD, sa läkaren och tittade förnuftigt på mig bakom sina glasögon.

Där satt de alla på rad, människorna som hade utrett min dotter. De satt där med sina pärmar och papper och datorer och såg kloka ut. De förklarade att enligt kurvan X och enligt tabellen Y men även instrumentet Z, så var min dotters problem inte så stora. De lovordade henne och berömde henne, så som alla alltid gjort. De sa att hon var så duktig. Hon var så duktig.

Men jag lyssnade inte längre, för jag hade fastnat vid läkarens ord. Mini-ADHD? Det kändes så absurt, det stämde inte överrens, det var absolut inte det ordet jag skulle använda för att beskriva henne. Pratar vi ens om samma barn?

Jodå, vi pratar om samma barn, men de har missat detaljen att hon är en flicka. Och de har missat allt som är värt att veta om flickor med NPF.

Jag sa ingenting, jag bara nickade, för det var inte värt att ta det just där och då. Men jag kunde inte släppa ordet.

Min dotter har alltid varit söt på ett väldigt ”flickigt” vis. Hon har ett stort krulligt svart hår och mörkbruna ögon. Hon är pytteliten till växten och överallt där hon går så kan hon konsten att charma folk. Hon har lärt sig sedan hon var mycket, mycket liten, att med söthet och charm, genom att vara människor till lags, så kan man få folk att älska en. Då blir aldrig någon arg, då är alla alltid glada, speciellt på henne, och så vill hon ha det. Alla ska alltid älska henne och hon vet hur hon ska göra för att få det så.

Så när jag berättat för andra om hennes hysteriska humör, som jag upptäckt redan vid 1-årsåldern, så är det ingen som har trott på mig. Jag har berättat om att hennes bestämdhet och envishet kan flytta berg och att hon skulle kunna gå genom eld för att få som hon vill. Att hon har haft utbrott i timmar och att hon låser sig vid att mattallriken inte står på rätt plats framför henne, redan i 1-årsåldern. När jag sagt att vi andra i familjen måste trippa på tå för henne, att hon är chefen, hennes vilja är vår lag, så har folk tappat hakan. De kan inte förstå att hon kan bryta ihop i två timmar för att hon glömt vad hon skulle säga eller för att byxorna hade en söm som skavde. ”Nääääääääää”, säger de, ”nääääää, hon är ju så söt”.

Så söt och så duktig. Det är väl vad hon är.

Men så är hon en virvelvind, som sällan är tyst och sällan är stilla, och hennes bröder har NPF, så det var väl därför som BUP trots allt tog emot henne och gick med på att utreda henne. För inte tyckte skolläkaren egentligen att det var en bra idé och aldrig någonsin har varken BVC eller förskolepersonal dessförrinnan tyckt att hon var något särskilt. Inget särskilt alls. Hon var bara kreativ, drivande, populär. Snäll och mån om att allt skulle vara perfekt. Absolut, lite väl bestämmande ibland, men det är väl bra för henne när hon blir stor, tjej som hon är!

Det är inget särskilt med henne. När pojkarna i hennes årskull som har ADHD springer runt och slåss och syns, då syns inte hon. För hon vill så gärna vara duktig, hon vill så gärna vara alla till lags, hon vill ju att alla ska älska henne, då har hon kontroll. Därför sitter hon still, hon är tyst och gör sitt jobb. När hon släpper loss, på raster och hemma, så kan man se det, då kan man se att hon inte är som andra. Men då krävs det att man tittar. Det krävs att man tittar efter den ångesten och inre hyperaktiviteten som hon hållit inne i skolan och aldrig någonsin skulle visa för någon som hon inte litar på. För den finns där.

Men nu var min dotter för duktig och det var till hennes nackdel. Jag säger att det är till hennes nackdel. Det säger inte BUP.

”Det är en fördel för henne att hon inte uppfyller ADHD-kriterierna. Det kommer bli lättare för henne i skolan”.

Jag ville bara skrika. Skrika att jag vet hur det här kommer sluta. Jag känner min dotter. Och just nu, idag, så vågar jag också tro att jag vet mer om NPF än vad ni gör, ni som sitter där med era pärmar och ser viktiga ut.

Jag har två pojkar med NPF. De har aldrig varit ”duktiga”. De har slagits och svurit och sparkats, de bryr sig inte om att vara andra till lags. Vi gled på räkmackor genom deras utredningar, det var aldrig något krångel. Men trots det, om jag skulle säga vem av mina barn som har ”mini-ADHD”, så är det mellanpojken, och inte min dotter.

Idag skickar jag iväg en egenremiss för en second opinion till ett BUP med gott rykte. Jag var beredd på det, det ska man vara när det gäller flickor. Och det är sjukt.

Kära bvc-tant, vet du vad, det gick inte över!

Varje dag, flera gånger om dagen, i flera år, har jag tittat på mina barn, funderat och undrat. Ska det vara sådär? Är det där normalt? Vad är normalt? Borde jag vara orolig? Något känns fel, men jag kan inte alltid sätta fingret på vad. Om jag berättar för någon, så får jag höra, att så gör alla barn. ”Alla kan inte vara likadana.” ”Alla mognar i olika takt.” ”En del är lugna och en del är vilda.” ”Du vill då alltid diagnosticera alla.” ”Låt barn vara barn!” ”Han växer ikapp sig.” Men jag har ju inga referensramar. Äldsta barnet av tre har grav autism, hur ska jag kunna veta? Hur kan jag säga vad som är normalt och inte?

I fem år har jag tittat på min mellanpojke och tänkt att han har alldeles för mycket energi, så mycket att han inte vet var han ska göra av den. Är det normalt? I fyra år har jag tittat på min dotter och tänkt att hennes temperament skulle kunna bota alla världskrig om hon röt till. Är det normalt? Hur ska jag kunna veta?

På tisdag ska jag återigen sitta på föräldraintervju, då min mellanpojke ska börja utredas för NPF. Det var inte normalt, det visade sig i skolan, då personalen faktiskt såg honom och bekräftade mina misstankar om att den hyperaktiviteten och impulsiviteten är något extra. Vi ska för andra gången gå igenom en utredning med alla dessa psykologbesök, läkarbesök och slutligen sitta där med domen i handen och undra hur livet kommer bli nu. Det kommer vi ju aldrig kunna veta. Jag visste inte alls hur det skulle bli, när jag för första gången besökte hab för sex år sedan med min äldste pojk, efter att jag sedan hans födsel förstått att något var fel, men inte kunde sätta fingret på vad. Samtidigt blev jag hela tiden ”övertygad” av bvc om att allt är normalt. Och alla andra människor runt omkring mig, de försökte få mig att tro att ”alla barn är sådana”.

Men ska barn skrika hela tiden, hela tiden vilja bli burna, ska de verkligen inte prata alls när de är 3 år gamla, sitta för sig själva i ett hörn och snurra på leksaker, aldrig vara nöjda, aldrig äta, och framför allt aldrig sova? Enligt bvc ska de vara på det sättet. Enligt bvc är det helt okej om ett barn sover två timmar varje natt. Enligt bvc kommer det gå över. Det är vad jag hört om tre barn nu. Det är inget fel på dem över huvud taget, enligt bvc. Ändå sitter jag här nu med min andra son i ordningen som ska utredas.

Vad vet bvc egentligen? Vad vet de förutom sina viktkurvor och om hörsel och syn är okej? Jag har själv aldrig hört någon npf-förälder säga att bvc fattade misstankar om barnet. Alltid har det varit föräldrarna som tagit initiativ till utredning. Ofta har bvc varit ute ur bilden i ett tidigt skede. Bvc har inte kompetensen och inte förståelsen. Antagligen har sköterskorna lärt sig på utbildningen att deras prio ett förutom vikt och längd, är att upprepa mantrat ”det går över, det är normalt, alla barn är olika”.

Vid 3 års ålder ville bvc fortfarande inte tro att det var något fel på min son som idag har grav autism och utvecklingsstörning. Vid 5 års ålder var min mellanpojk, som idag ska utredas, fortfarande helt perfekt i bvc:s ögon. Och i förrgår var jag på bvc med min dotter, som enligt bvc ”har temperament men, hon är så fin så”.

Och sömnen, den som skulle bli bättre efter den berömda ”utvecklingsfasen”? Tja, jag kan ju bara säga såhär, att sömn inte längre är ett topic hemma hos oss. Inte för att barnen sover, utan för att vi vant oss vid sömnlösheten. Vi har vant oss att acceptera att vi aldrig kommer få sova.

 Och vi har vant oss att acceptera att de flesta runt omkring våra barn alltid kommer att ha fel.

Mitt barn är ingen lerklump eller nästa gång tänkte jag få ett långt barn med fräknig näsa

När ett barn kommer till världen och välkomnas av släkt och vänner är frågorna många. Alla är nyfikma. Blev det en pojke eller en flicka? Vem är hon lik? Visst har han pappas näsa? Eller är det inte morfars? Så där mycket hår hade du också när du föddes, kanske barnets mormor säger till sin dotter.

Vi föräldrar och de som finns omkring är spända på att få se hur denna nyskapade mix av mamma och pappa blivit. Vi är förundrade inför denna nya lilla människa som är alldeles sin egen men ändå så tydligt och så tidigt bär med sig egenskaper från sitt ursprung. Så växer barnet. Börjar krypa och gå. Var storebror tidig i sin motorik så är det ju inte så förvånande att även detta lilla barn är det. Förresten så var ju även mamma tidig med att gå. Inte så konstigt då att detta barn också har bråttom. Barnet är lite sent med att börja tala. Men det har ju nästan alla på pappas sida varit. Det är säkert något som gått i arv.

Ingen ifrågasätter att egenskaper såsom ögonfärg, om barnet får en rejäl kalufs med tjockt hår på huvudet eller bara några bebisfjun, eventuella skrattgropar, kroppslängd och motorisk utveckling är nästintill uteslutande medfödda. Det ses inte som ett verk av föräldrarnas fostran och mer eller mindre lyckade föräldraskap. I vanlig uppväxtmiljö kommer barnet att utveckla dessa förmågor utan att föräldrarna behöver göra så mycket alls förutom att vara just föräldrar.

På samma sätt utvecklas barnet psykiskt. Barn har normalt sett en medfödd förmåga och vilja till kommunikation och samspel. Barnet har en medfödd förmåga att härma och att agera utifrån den respons den får av sin omgivning. Människorna i barnets omgivning, stora som små, behöver inte vara så mycket mer än sig själva för att barnet skall utvecklas.

Men när det kommer till barnets psykiska egenskaper och beteende så ses barnet av många närmast som någon slags lerklump föräldrarna kan forma lite hur som helst. Som att man kan dreja den där lerklumpen till att bli nästan som vi vill ha den. Så kallar man drejandet uppfostran. Eller föräldraskap kanske. Vi föräldrar får lära oss hur man drejar sin lerklump på bästa sätt av vår omgivning, far- ooh morföräldrar, genom att läsa böcker, genom att fråga andra föräldrar på olika nätforum, genom rådgivning på BVC. Vill lerklumpen inte alls formas såsom vi föräldrar och omgivningen förväntar oss så måste ju rimligen föräldrarna då inte vara så bra på det där med att dreja. Man tänker inte i första hand att de föräldrarna som inte, utifrån sett, lyckas lika bra i sitt drejande kanske fått en helt annan slags lerklump i sin hand. En klump där de vanliga metoderna kanske inte fungerar. En klump som kanske aldrig kan formas på samma sätt som de andra.

Jag säger inte att den inverkan föräldrarna har på sitt barns utveckling är försumbar. Absolut inte. Den är viktig. Barn utvecklas i samspel med sin omgivning. Men barns grundförutsättningar är olika från start. Från det att den där alldeles unika genetiska kombinationen uppstår. Det som skall bli en ny individ. Där finns ärftliga egenskaper. Även när det gäller sådana saker som förutsättningar att utveckla impulskontroll, kunna sova gott om natten, förmåga att utveckla socialt samspel, mental flexibilitet och andra förmågor. Hos ett normalfungerande barn kommer de här sakerna mer eller mindre automatiskt. Barnet utvecklas, det härmar, samspelar med sin omgivning och agerar utifrån den respons det får. Men vissa barn har inte de medfödda förutsättningarna till detta på samma sätt.

Trots det bemöts föräldrarna till de barn som fungerar annorlunda ofta med en stor misstänksamhet. Man letar intensivt efter orsaker i omgivningen och framförallt familjen, till att barnet är hyperaktivt, inte klarar av samspelet i barngruppen, ofta hamnar i konflikt, inte tycks lyssna, har dålig impulskontroll, får utbrott och allmänt beter sig på ett sätt som omvärlden inte förväntar sig. Är det inte att föräldrarna är lite dåliga på det där med att sätta gränser så är det att de är för stränga. Är det inte att barnet har börjat för tidigt på förskola så är det att det varit hemma för länge. Har inte mamman dålig anknytning till barnet så heter det att hon knutit barnet till sig alltför hårt. Skulle det nu dessutom finnas fler barn med likartad problematik i denna familj så ses det närmast självklart som att föräldrarna måste brista någonstans. Men skulle det vara så förvånande om familjen Karlsson där alla barnen har blivit små blåögda lintottar får ännu ett barn med blont hår och blå ögon? Nej, och lika lite förvånande borde det vara om det finns flera barn med neuropsykiatrisk problematik i samma familj då såväl autismspektrumtillstånd som ADHD har en hög grad av ärftlighet.

Naturligtvis finns det föräldrar som på olika sätt inte fungerar så bra en kortare eller längre period. Men det innebär inte nödvändigtvis att förälderns mående och fungerande är hönan och barnets dito är ägget. Jag har träffat många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar som drabbats av egen psykisk ohälsa som till exempel depression. Då ligger det ju kanske nära till hands att tro att barnet som är utagerande är det för att föräldern inte mår bra. Så kan det ju förstås vara. Men det kan lika gärna vara tvärtom. Eller både och. För har barnet en problematik som lägger en stor extra belastning på familjen så ökar risken att en eller flera andra familjemedlemmar börjar må dåligt. När sömnbristen är konstant för att barnet år efter år inte sover på nätterna, när varje måltid är en kamp, när oron är stor, när man undrar vad grannarna tänker när barnet skriker, när det inte ens går att föra ett telefonsamtal, när konflikterna är är många, när man börjar dra sig för att träffa andra för att det fungerar så dåligt varje gång så är det inte konstigt om detta får konsekvenser. Särskilt då det bland föräldrarna till de här barnen finns en överrepresentation av föräldrar som själva har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och därmed kan ha en ökad sårbarhet och egna svårigheter. Då kan man som förälder förstås behöva hjälp. Men den hjälpen är faktiskt närmast förgäves om inte barnet samtidigt också får det stöd det behöver. Om inte stödet och anpassningen i skolan finns. Om inte barnet också bereds den vård, eventuella medicinering och andra insatser som kan vara aktuella. Om föräldrarna inte får avlastning. För om föräldern mår dåligt av konstant sömnbrist och den stora stress som finns i vardagen så hjälper det faktiskt inte att läkaren på vårdcentralen skriver ut antidepressiv medicin.

För att de här barnen och deras familjer skall kunna få effektiv, tidig och rätt riktad hjälp måste vi sluta se barns beteende som en absolut produkt av föräldraskapet och istället se en helhetsbild. Kunskapen om de medfödda, i grad ärftliga skillnader som finns i barns psykiska utveckling måste öka på alla nivåer i samhället och särskilt bland de som möter barn och föräldrar såsom förskole- och skolpersonal, BVC-sköterskor och och socialtjänst.

Mitt barn är ett av de barn som inte utvecklas som andra. Alla mina föreställningar, som jag nog faktiskt ändå hade, kring hur jag som förälder skulle forma mitt barn, dreja den där lerklumpen, har jag fått släppa. Han är ingen lerklump som låter sig drejas. Han är faktiskt inte särskilt formbar alls utan tvärtom väldigt fyrkantig och rigid. Istället får jag försöka forma det jag kan. Jag får forma mig själv så att jag passar honom istället för det motsatta. Jag får arbeta hårt för att hans tillvaro i förskola och sedan skola formas efter honom och inte blir ett försök att trycka in honom i en mall där han ändå aldrig kommer passa in.

Till dig som ändå tror att vi föräldrar kan skapa just det barn vi hade tänkt oss genom att forma det, uppfostra det så skulle jag vilja ställa en fråga. Hur ska jag göra för att, om jag får fler barn, nästa gång få ett långt barn med fräknig näsa och en sådan där charmig glugg mellan framtänderna?