Vem ska ta hand om min son?

En dag i mars för snart 12 år sedan föddes min son. Jag minns inte vad det var för väder den dagen, det brukar väl mammor minnas annars. Men han föddes en sen eftermiddag, och det första jag tittade på när allt värkarbete var över, var knappast vädret på andra sidan fönstret. Det var på hans lilla, lilla kropp, som påminde om en fågelunge mer än en nyfödd bebis. Adrenalinet, endorfinerna och oxytocinet flödade i min kropp. Jag kunde inte känna att jag inte sovit på 48 timmar, men ändock, känslan av att något var fel slog mig nästan direkt. När jag såg barnmorskans häpnande mun, hur hon tittade på undersköterskan, och hur hon viskade ”han är för liten”.

De lindade in honom i Landstingets filtar och gav honom till mig. Jag och hans pappa drack cider i champagneglas, åt underbart goda smörgåsar, ringde runt till nära och kära. Fram emot kvällen stod vi bredvid varandra och tittade på den lilla fågelungen i plastbubblan. Vi såg på varandra, som om vi kunde läsa varandras tankar. Samförståelsen i fyra ögon. Tillslut sa pojkens pappa;

-Den här pojken är speciell.

Tänk om jag förstod och visste då, vad det innebar. Hade det hjälpt? Jag tror inte det. Jag tror inte att det hade hjälpt att vara förberedd. Förberedd på att den där pojken aldrig riktigt skulle växa upp. Han skulle aldrig prata, han skulle sluta med blöjor i skolåldern, han skulle vara mer intresserad av dammsugare än av människor. Hade det hjälpt, om jag var förberedd på att aldrig någonsin få sova? Hade det hjälpt, om jag visste hur mycket lagar och regler jag måste lära mig, hur mycket brev och överklagningar jag måste skriva, hur många möten och samtal jag måste ta varje dag? Jag tror inte det.

Min son fick på grund av sina svåra funktionshinder personlig assistans när han var fem år gammal. Idag är han snart tolv år och svårigheterna har knappast minskat, snarare tvärtom. Han kan inte prata, han kan inte gå på toaletten själv, han kan inte duscha eller tvätta händerna, han leker med maten hellre än äter den. Han kan aldrig vara utan tillsyn, inte en sekund. Han älskar att bada på badhus, älskar att rida, hoppa studsmatta och vara på Leos Lekland. Men han kan inte göra detta utan hjälp. Han gillar att leka med andra barn, men förstår inte samspelet och någon måste hjälpa honom att kommunicera. Han har alltid fått stöd i detta av sina assistenter.

Men häromveckan kom stunden jag i princip väntat på, och min värsta mardröm blev sann. Försäkringskassan meddelade att de inte längre kommer betala hans assistans, han blir av med varenda timme. Han får hjälp med att kommunicera två timmar i veckan (vilket inte räcker eftersom man måste ha 20 timmar för att bli beviljad). Vilken annan 12-åring kommunicerar endast två timmar i veckan?

Min kropp orkar inte längre. Min kropp orkar inte ta hand om honom själv, han måste ha hjälp hela tiden och jag orkar inte, hur mycket jag än skulle vilja. Man kan inte sova tre timmar varje natt i 12 år, utan att det sätter spår. Så småningom lägger kroppens funktioner av. Då finns det inget kvar av mig alls. Än så länge står jag med båda fötterna på jorden, men vad händer när jag inte gör det? Jag är gärna mamma till min son, jag vill finnas där för honom varje dag, varje sekund, men allt som han kräver klarar inte en enda person själv. Inte ens mammor. Särskilt inte mammor som även har andra barn, som också behöver uppmärksamhet och omtanke.

Jag får ont i varje muskel i hela kroppen. Hjärnan är som en dimma. Jag måste ringa, skriva, gå på möten, och när sonen kommer hem, då kräver han lika mycket omvårdnad som en 1-åring, varje timme, tills nästa dag han lämnas i skolan.

Vem ska ta hand om min son egentligen? Jag förstår inte. Jag har blivit sjukskriven och läkaren säger att jag måste vila. Ja, jag kan vila från mitt arbete, jag kan vara sjukskriven från att förvärvsarbeta. Men jag kan inte sjukskriva mig från att vara mamma till ett barn med svåra funktionshinder, ett barn som samhället dessutom nu struntar i.

LSS (Lagen om Stöd och Service för vissa funktionshindrade) infördes för att institutionaliseringen skulle minska, för att människor skulle få vara hemma. För att föräldrar skulle få ha sina barn hemma. Personlig assistans var en fantastisk skapelse, instiftad för att människor med funktionshinder också skulle få vara del av samhället. Nu ser vi hur den sakteliga avvecklas, hur föräldrar och andra anhöriga står handfallna då fler och fler förlorar sin assistans. Vi blir tvungna att lämna bort våra barn. Vi blir utslitna och sjukskrivna. Funktionshindrade blir sittande på boenden, ihopbuntade, förvarade. Livskvalité är ett ord som inte längre går att kombinera med funktionshinder. Att arbeta när man har funktionshindrade barn kommer inte på fråga, inte utan denna hjälp. Man tror att man sparar pengar på att dra in assistans, men det kommer att kosta mer än det smakar.

Jag sitter och tittar på min son, som har en ganska lugn stund med musiklyssnande. Att veta att jag inte alltid kommer kunna hjälpa honom, att veta att samhället inte heller kommer kunna hjälpa honom. Att veta att hans liv inte räknas på samma sätt, att han inte är värd att vara delaktig som andra 12-åringar, på grund av en ny lagtolkning. På grund av order att spara pengar. Det gör ont.

Och vem ska ta hand om honom, när jag inte längre orkar?

Välsignelsen med ett bra kortis

Vi är såna där usla föräldrar som inte orkar med vårt barn. Som lämnar bort honom till andra. Bara så ni vet…

Enligt Lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) har de som omfattas av lagen rätt till ett antal olika insatser för att kunna leva sitt liv, om möjligt, på lika villkor som andra.

En av insatserna för barn och ungdom heter korttidsvistelse utanför hemmet och är i princip som ett fritids fast en får sova där också. Enda kriteriet för omfattning är att man ska bo där färre dygn än man bor hemma, annars är det en annan insats. En del åker på lägervistelser någon eller några veckor per år, andra en helg i månaden och ytterligare andra en eller flera vardagskvällar likväl som helger. Allt beror på vilket behov en har.

Det kan antingen vara arrangerat som ett boende med flera andra funktionshindrade eller i en familj. Fördelen med familjen är förstås att det blir samma personer och i ett hem. Nackdelen är just sårbarheten, att om något händer i den andra familjen så upphör kanske insatsen rätt abrupt.

Vi sökte tidigt familj men det gick inte att hitta ett vettigt alternativ avståndsmässigt så jag vet inte hur det varit att lämna Sonen till en annan familj. Så här efteråt är jag rätt glad att det aldrig gick men det kanske hade varit jättebra det med. För vi våndades en hel del kring att skicka honom på kortis också…

För snart två år sedan började han på ett korttidsboende istället och det har varit helt fantastiskt! Sonen har kul och vi har tid att ladda batterier och göra annat med lillebror. Den första helgen tror jag vi låg alla tre i varsin soffa och bara slappade och njöt av lugnet…

När vi sökte efter rätt ställe hade vi ett antal kriterier;

  • kunskap om autism/ren autisminrikting
  • minimera risk för uppköp av riskkapitalbolag
  • stabil verksamhet
  • hemlik miljö (eftersom Sonen inte behöver det extremt avskalade)
  • gärna bra ideologisk bas

Ett ställe jag tittade på var förfärligt. Nedslitet, gamla plastmattor överallt, lås på alla skåp och dörrar. Det såg ut som ett extremt barnsäkrat dagis i vuxenstorlek.

Det ställe vi valde är en villa som från utsidan ser ut som vilket hus som helst och insidan renoverats så snyggt att alla säkerhetsgrejer som okrossbara fönster mm inte syns. Det finns mattor på golvet, trevliga möbler och tavlor på väggarna. Allt är gjort på ett praktiskt sätt men utan att förta känslan. En del saker är låsta men principen är snarare att man är med personen och kommunicerar om vad hen vill än att låsa skåp och lådor. Personalen är jättetrevlig och kunnig (vid det här laget har jag pratat med många av dem). Dessutom hade jag referens från andra föräldrar som hade sitt barn där. Det är ju onekligen ett sätt att kunna känna sig lite tryggare.

Under inskolningen var vi där några eftermiddagar, först tillsammans och sen han ensam. Efter några ggr sov vi kvar i varsitt rum och därefter sov han själv. Det var oerhört bra för mig också eftersom jag fick se hur personalen var med barnen och hur de hanterade de incidenter som alltid sker förr eller senare.

Folk har förfasat sig över att Sonen är borta så många nätter hemifrån. Men betänk då, han har inte kunnat sova över hos far- eller morföräldrar sen han var två-tre år och det finns inte på kartan att han skulle sova hos en kompis. Det finns inte heller möjlighet att delta i scouter, fotboll eller liknande och åka på övernattningar med dem.

Att vara på kortis är också ett sätt att hjälpa Sonen att inte bli helt isolerad och knuten till oss utan att han får egna upplevelser, en möjlighet till egna relationer. Det är mycket värt också, och ingen skulle komma på tanken att hindra ett vanligt barn från det.

På kvällen första dagen på sonens kortisresa får jag ett SMS: ”Sonen har haft en toppendag och stod i hallen redan kl 0600 i spänd förväntan på att äntligen få komma iväg på allt kul vi planerat”. När jag hämtar honom några dagar senare möts jag av en glädjestrålande trött liten pojke. Han har fått tillgång till att leva livet på så lika villkor som möjligt jämfört med andra i hans ålder (dvs intentionen i LSS), och på ett sätt som vi i familjen inte kan ge honom just nu.

Det kan inte gärna vara fel.

Journalister, var är ni?

Det är skillnad på barn och barn. När barnen på Lundbergsskolan ligger på marken och skriker och gråter när skolan läggs ner, är media där.

Men när resurspengen dras in och resusrskolorna tvingas troligtvis stänga, var är journalisterna då? Är ni intresserade av att visa, vilka konsekvenser beslutet får för de tusentals elever som kastas tillbaka till de vanliga skolorna?

Våra barn kommer att ligga på marken och gråta, men räknas de tårarna? Lundbergsskolans elever är oroade över möjligheten att bli tvungna att gå i vanlig skola. Våra barn kanske redan vet vad det innebär att gå i vanlig skola. Mobbning, inga anpassningar, stora grupper, helt enkelt en vardag de inte klarar av. Och då skall de tillbaka dit, vare sig de vill det eller inte. Och då får inte den vanliga skolan heller några medel för att hjälpa dessa barn, då pengarna inte längre kommer att tilldelas. Och får man inte iväg dem till skolan, ja då blir föräldrarna anmälda och i värsta fall blir barnen LVU:ade.

Image

Journalister, var är ni då? Med Lundbergsskolans elever eller med barnen som vägras det som de enligt lagen har rätt till, rätt stöd för att klara sin skolgång?

Mamman som inte ville gråta.

För någon vecka sedan så träffade jag en likasinnad, en mamma med ett autistiskt barn. Hon ville fråga mig om råd om hur hon ska få hjälp, hur hon ska göra för att få den hjälp som hon har rätt till. Mamman har ett barn i mellanstadieåldern och har därför hunnit med otaligt många besök hos kommunen för att ansöka om hjälp som personlig assistans, avlösarservice och kortis. Varje gång har hon fått samma svar; att mamman och hennes make inte får någon hjälp eftersom de ”enligt utredningen inte är i behov av den”.

Följden har blivit att föräldrarna idag anlitar dyr läxhjälp till barnets syskon för att de inte hinner hjälpa dem med läxorna. Mamman går upp tre timmar före barnen på morgonen för att ha tid att göra frukost, duscha och ställa barnets mjölkglas på Den Enda Rätta Platsen på frukostbordet för att undvika morgonutbrott. Syskonen har lärt sig att bli mycket självständiga i låg ålder för att föräldrarna inte hinner hjälpa dem. Pappan flyr hemmet och arbetar övertid för att kunna finansiera mammans alla vab-dagar då barnet vägrar gå till skolan. Mamman har slutat att studera för att hon inte orkar, hon orkar inte ägna en sekund åt böcker när hon varit uppe hela nätterna för att övervaka så att barnet inte rymmer hemifrån eller väcker syskon genom att slå dem.

 Men mamman är mycket stark och verkar ha en form av överlevnads-personlighet. Hon lever mitt i detta och det är hennes naturliga vardag. Hon har blivit hemmablind och har mycket svårt att tala om sitt barn som något jobbigt. Hon har enorm kärlek till sitt barn, en kärlek som ger henne kraft att sitta uppe varje natt och planera varje sekund i detalj. Hon kämpar för att familjen ska umgås tillsammans, hon söker efter gemensamma intressen så att barnet kan leka med sina syskon, hon dansar på city tillsammans med barnet för att det är det enda sättet att få henom att gå hem från skolan, hon har sagt upp bekantskapen med oförstående energitjuvar, och hon gör allt detta med en glädje för livet. Så när hon har suttit på möten med LSS-handläggaren har hon aldrig kunnat gråta.

Jag däremot, en annan mamma med en annan form av personlighet. Jag var själv på kommunen för några veckor sedan, för att det skulle ske en omprövning av sonens kortis-beslut. Återigen fick jag sitta där och blotta hela vardagen, hela livet och hela känsloregistret för handläggaren, för att hon skulle förstå. För att hon skulle få känslan av att ens vilja förstå. För det är ju inte så att man får hjälp om man inte visar att man behöver den! Och visar att man behöver den, det gör man bara genom att böna och be, gråta, argumentera och berätta om alla svårigheter som vi har hemma, som sonen har, allt som vi möts av, varje dag.

Det är inte roligt. Och i slutet av mötet finns den ändå där, känslan, som ligger över oss som ett mörkt åskmoln och ger över bollen till handläggaren. Nu har jag bönat och bett. Och nu ska hon där, en människa som aldrig gått en mil, eller ens en meter i mina skor, bedöma om min berättelse var tillräckligt snyftig, tillräckligt plågsam. Hon har all makt att besluta om vi får någon hjälp i fortsättningen eller om ”det inte är så farligt”. Hon lämnar oss med ett ”jag hör av mig snart”, en slapp handskakning och känslan av förnedring.

Kommunen tänker i kronor och ören. Vi föräldrar tänker i antalet magsårsmediciner och sömnlösa nätter och jag är nu livrädd. Jag vet att många barn inte ens har kortis från början. Jag vet att vi får pusta ut och ladda batterier några gånger i månaden. Jag vet att många föräldrar aldrig får det. Jag är oerhört tacksam. Men samtidigt; det är det som vi behöver, och jag tror att det är det som de flesta föräldrar behöver. Och det är hon, den där småtjocka, förkylda, helt vanliga kvinnan med ett helt vanligt familjeliv, som nu har makten att besluta om vi får det.

Och då har jag gråtit. Men mammor som inte vill gråta, som inte vill förnedra sig på detta sätt inför myndigheterna? Mammor som inte med tydligt bildspråk visar hur trötta de är? De får ingenting.

 Vem betalar för dem när det en dag, trots den gränslösa kärleken, ändå har gått för långt?

Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa av Malene Larssen

Nyligen publicerade SBU en rapport om autism: Autismspektrumtillstånd – diagnostik och insatser, vårdens organisation och patientens delaktighet.

Jag läser rapporten och tänker på alla föräldrar jag känner. På alla bloggar jag läser. Internet är fyllt av bloggar skrivna av föräldrar till barn med särskilda behov. De finns inte med i SBU:s rapport. Det är så tyst om dem. Trots att internet sjuder av liv, dag som natt.

Jag läser rapporten och tänker på Malene Larssen. På de familjer hon träffat. På alla som delat med sig av sina liv med ADHD, autism och Asperger, här i Sverige. De finns inte heller med i SBU:s rapport.

Det är bra att SBU tar sig an ADHD och autism. Det är efterlängtat. Det är synd ändå att inte Malene och familjerna hon mött ryms i den del av SBU-rapporten som handlar om just delaktighet.

I första delen av Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa berättar tolv familjer om sin vardag. Men det är främst den andra delen jag tycker att SBU och alla andra som vill förstå mer om funktionsnedsättningar borde rikta blickarna mot.

Malene har i samarbete med föreningen Compassen jämfört två grupper av familjer: 150 familjer där något av barnen har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (ADHD, autism, Asperger) och 150 familjer där inget av barnen har det (inget NPF). Det blir ganska många familjer. Det blir ganska tydligt.

Utanförskapet. Bristen på delaktighet.

Familjerna har fått svara på frågor (påståenden) om skolan, fritiden och familjelivet. Om SBU:s rapport handlar om patientens delaktighet i vården så handlar Malenes bok om de här barnen och föräldrarnas delaktighet i själva livet, i samhället.

Här är tre påståenden – och andelen föräldrar som svarat att de instämmer helt i påståendet.

Mitt barn har vänner i klassen.

ADHD: 23 % ADD: 37 % Autism: 25 % Asperger: 26 % Inget NPF: 78 %

Familjen har en bra relation till släktingar.

ADHD: 25 % ADD: 41 % Autism: 43 % Asperger: 39 % Inget NPF: 73 %

Vi får det stöd vi behöver från skola, kommun, samhälle.

ADHD: 10 % ADD: 2 % Autism: 8 % Asperger: 0 % Inget NPF: 51 %

Så här skriver Malene själv om varför hon skrev boken och gjorde undersökningen:

För ett par år sedan arbetade jag som moderator på en debatt med politiker och föräldrar till barn med npf. Det som slog mig var att skillnaden på upplevda svårigheter (föräldrarna) och kunskapen kring hur svårigheterna ser ut (politikerna) var så stor.

Och så här skriver hon om berättelserna i boken:

Alla historier, trots att de är så olika, påminner om varandra. Föräldrarna vittnar om en ständig kamp, om sorg, om frustration och trötthet bland annat. Deras berättelser handlar om barn som känner sig misslyckade, som är deprimerade, ensamma, mobbade, går med självmordstankar och så vidare.

Det är inte för inte Malene har valt att kalla boken just Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa.

Förhoppningen är att genom den här boken ta förståelsen och acceptansen för människor som är annorlunda – ytterligare ett, om än mycket litet, steg vidare.

Trots att mycket är svårt i familjerna så finns en aldrig sinande kärlek till barnen och en stark tro på att det en gång kommer att bli bra.

Tack Malene, SBU och alla bloggande föräldrar därute. Fortsätt sprida kunskap.

Det kan bara bli bättre!

Boken finns att beställa via internetbokhandeln.

Förbjudna tankar och känslor och brist på stöd

Förutom allt annat jag kämpat med genom åren har jag också tampats med förbjudna tankar och förbjudna känslor. Tankar och känslor som är så känsliga att prata om så att jag behållit dem för mig själv. Jag har inte vågat säga hur jag har känt av rädsla för andras fördömande kommentarer. Det är ständigt pågående kamp att inte tänka och känna de förbjudna känslorna.

Efter vår separation tog pappan ett steg bakåt och lade allt ansvaret på mig. Det var ett tungt lass att dra och jag kunde inte förlita mig på hans stöd överhuvudtaget. Jag kunde då känna bitterhet och hat gentemot pappan som levde vidare som om ingenting hade hänt medan jag slet och kämpade. Vårt barn besökte sin pappa varannan helg och den helgen ägnade jag åt att sanera det rum som var en osanitär angelägenhet. Att ägna helgen åt att vila var uteslutet för det måste göras när hen inte var hemma.

Det var många gånger som jag tänkte att jag skulle åka dit och ställa barnet på pappans trappa och säga att nu får du ta över. Nu är det din tur! Men så gör inte en ansvarsfull mamma. En kärleksfull mamma överger inte sitt barn. Men tydligen kan pappor göra det…

Jag skämdes för att jag tänkte tanken att jag inte ville längre. Jag skämdes för de känslor jag fick när jag slet som värst. Jag skämdes för mitt barn när hen fick utbrott på affären, i lekparker eller på badstranden. Jag skämdes för mitt barn när hen växte upp och så tydligt inte smälte in bland de andra ungdomarna. Jag skäms när mitt vuxna barn inte sköter sin hygien. Jag skäms när jag märker att jag ursäktar något som hen sagt eller gjort som inte följer normen.

Jag älskar mitt barn tro inget annat! Jag har varit stolt många gånger och jag har känt stor kärlek många gånger. Men jag har också skämts för mitt barn och det skäms jag för att erkänna. Jag skäms också för att jag tänkt tanken att överge mitt barn genom att ställa det på pappans trappa och säga att nu är det din tur! Nu ger jag upp!

Jag tror inte att jag är ensam om att ha dessa tankar och känslor. Däremot är det inte lätta saker att prata om. Föräldraskapet ska ju vara något som är fantastiskt och underbart och man ska njuta varje sekund för tänk på de som inte kan få barn! *ironi*

Jag tillhör dem som inte tycker att mitt barns diagnoser enbart berikat mitt liv och att de är en tillgång. Jag tycker det har varit och är skitjobbigt att ha ett barn med svårigheter. Jag önskar att mitt barn inte hade behövt ha det så här jobbigt! En gång under mellanstadietiden sa mitt barn så här till mig:

-Mamma, nu har jag ju adhd, dyslexi, glasögon och tandställning. Kommer jag att få hörapparat också?

Nu behövde hen ju som tur var inte hörapparat men fick även en aspergerdiagnos under högstadietiden. Allt detta önskar jag att vi hade sluppit att gå igenom. Visst har jag lärt mig mycket genom åren men vi har alla tagit stryk av det och blivit tilltufsade.

Jag önskar att jag vågat söka upp någon att prata med om mina tankar och känslor kring skammen kring att inte orka med sitt eget barn. Jag försökte prata med personal på BUP om detta en gång.Jag sade till dem att pappan och jag kan inte prata och att han behöver finnas mer för sonen dels för att jag inte orkar allt själv och för att barnet saknade sin pappa. Pappa var väldigt osynlig under den här tiden. När jag försökte prata med pappan om den saknad vårt barn kände blev han bara arg. Psykologen svarade mig: Du måste gå vidare nu. Pappan har en ny relation och det måste du acceptera.

Jag trodde inte mina öron! De trodde att det handlade om att jag hängde kvar i vår relation! Det handlade ju om att han var tvungen att ta sin del av ansvaret för barnet för det första och sedan att det fanns ett barn som saknade sin pappa. Jag kunde ju aldrig fylla pappans roll hur mycket jag än försökte. Med deras ord ringande i mina öron fick jag känslan av jag att jag var fel ute. Jag kunde inte ställa det kravet att pappan skulle ta mer ansvar. Det var jag som var tvungen att orka och jag hade ett större ansvar eftersom jag var mamma. Då skämdes jag ännu mer för att jag inte orkade längre.

Efter ett antal slitsamma år sökte jag avlastning via LSS men fick avslag för att pappan bodde i samma kommun och de ansåg att han skulle avlasta mig och hänvisade till samarbetssamtal. Det var en helt orimlig lösning från början till slut. Jag insåg att jag aldrig skulle få någon hjälp förrän jag hade visat att jag försökt samarbeta så det bokades in 10-12 samtal varav han kom på hälften av dem. De andra satt jag där själv och skämdes inför damerna på socialtjänsten. Jag tänkte att skammen är priset jag får betala för att till slut kunna få hjälp. På de andra samtalen som faktiskt blev av satt jag och blev hotad till livet av pappan men det var tydligen ok för ingen av damerna ingrep. Där satt jag och skämdes igen och mådde allt annat än bra. Men någon avlastning fick jag inte… så jag hade utsatt mig för allt det där i onödan. Det var bara att kämpa vidare….

Ingen gång under de här åren har någon frågat hur jag har mått. Det har inte funnits något stöd till mig som förälder för att förebygga att jag bränner ut mig eller ger upp. Det är något som jag önskar hade funnits när jag kämpade som värst. Någon som kollade av hur läget var och vilket stöd jag behövde. Dagis visste, skolan visste, BUP visste och kommunen visste att jag slet med detta helt ensam! Varför var det inte någon som hjälpte mig med att få vardagen och skolan att fungera, någon som såg till att vi fick rätt stöd? Varför fanns det ingen som såg hur jag mådde i allt detta och som såg till att jag fick stöd?

Jag har klarat mig bra men det är ingen annans förtjänst än min egen! Jag har kämpat med tankar, känslor och en kämpig tillvaro men utan kärleken från mitt barn och en väldigt envis skalle hade jag inte klarat av det. Ingen ska behöva ha det som jag har haft det! Ingen kan förväntas orka allt men med extra stöd kan man orka så mycket mer.

Föräldrar som får barn som behöver extra omsorg måste få extra omsorg de också. Det behöver de för att orka vara de fantastiska föräldrar som de faktiskt är.