Hur länge till orkar han? Och jag?

Varje morgon väcker jag honom. Ömsint lägger jag mig bredvid och håller om sådär som han gillar för att försöka ge en bra start på dagen.
Efter en stund vaknar han till och säjer: ”inte skola idag!”
Jag svarar: ”jo, men det ÄR skola idag, på LÖRDAG är vi lediga igen”.

Han tjurar hela morgonen. Jag matar min nioåring med vad som helst han önskar, inklusive glass och bullar, vad som helst för att höja nivån. Med jämna mellanrum säjer han anklagande: ”inte skola idag!” eller ”vill vara hemma med mamma!”. När jag sakta skakar på huvudet måttar han ett slag mot mig och gråter. Jag stålsätter mig. Jag vet att ger jag efter minsta lilla är jag förlorad.

Jag hjälper honom på med ytterkläderna. Tidigare har förevändningen att vi går och slänger sopor funkat men idag har han genomskådat mig. Med övertalning och lockande får jag ned honom till väntande skolskjuts.

En timme senare ringer jag skolan för att höra hur det är. Han är ok säjer de. Men låg. Svarar inte på tilltal. Men, säjer hans fina fröken, jag ska inte oroa mig, det funkar bra i skolan.

Det hugger till. Jag har svikit genom att tvinga iväg honom. Det är så han ser det.
Vad väntar i eftermiddag när han kommer hem? Kommer han klara av något alls?
Hur troligt är det att han kommer iväg imorgon?
Och, om han inte kommer iväg, hur länge orkar jag?

Varje dag passerar hans skoltaxi Riksdagen och Stadshuset.
Därinne sitter de som fattar beslut om att drastiskt minska stödet till barn som mitt. 
Som tycker att hans liv inte är så mycket värt nu.
Och som inte förstår vad bristande stöd kommer medföra för kostnad på sikt.

Fem före hemmasittare som nioåring

Jag har velat förhindra det. Jag har varit rädd för att min smarta, intelligenta, kloka tjej kommer att slå bakut, och vägra gå till skolan. För har man as, då måste man ha bra och giltiga skäl för att gå till skolan. Det räcker inte med att alla måste gå. Det svarar inte på frågan varför.

Hon vill också veta varför man skall ha modersmål, religion eller matematik.

Läxorna har för oss varit en riktig pina. Hon får dem inte gjorda om jag inte sitter bredvid, trots att hon kan göra uppgifterna. Men jag sitter bredvid, hjälper henne att få fram boken, kollar läxhäftet med henne, fixar fram en penna man kan skriva med. Jag kan se hennes dagsform dels på hur hon håller pennan, dels hur många skrik som utstötts redan då innan vi satt igång med läxan.

Varje gång hon skall upp och iväg på morgonen,  får det göras med stor precision för att det skall klaffa. Hon skall ha just exakt rätt tid på sig för att inte bli stressed, men orkar ändå inte upp om hon är trött. Varje morgon när jag har lyckats få iväg alla barnen gör jag nästan volter på gräsmattan och jublar.

Vi är nu några veckor in i höstterminen efter en avslappnande sommar. Och nu har vi redan haft många ogjorda läxor, en timmes försening och varje morgon stora sjöslag.

Hon har en underbar lärare som skall få handledning av Asperger- och ADHD-kunniga lärare. Vi föräldrar skall få handledning för att minska på konflikterna hemma. Men ändå balanserar vi på stupens kant.

Vi har alltså stödet, och en tjej som har lätt för att lära sig saker och är duktig i skolan. Ändå är hon inte långt ifrån att bli hemmasittare. Jag hoppas verkligen handledningen kan vända på detta.

 

 

 

Och var är alla andra? Lärarna, rektorerna och de ”vanliga” barnens föräldrar?

Fina Anahitagoddess skrev häromdagen om journalisterna som behöver ta sitt ansvar och skriva om situationen för barn i behov av särskilt stöd specifikt i Stockholm där läget är akut men också i resten av Sverige.

Jag skulle vilja lägga till några saker. Jag tycker det finns ytterligare grupper som borde resa sig och dra sitt strå till stacken:

  • Lärarna – Stockholmssektionen av lärarförbundet har gått ut och protesterat, var är resten av Sveriges alla lärare??
  • Rektorerna – hur kan ni stillatigande se detta hända, ni måste ju förstå vilken effekt detta kommer ha på era verksamheter? Och hur det blir för barnen?? Var är Skolledarförbundets protest??
  • De vanliga föräldrarna – detta är kanske den knepigaste för det kräver en hel del för att nå ut men låt mig illustrera med följande: 2/3 av alla barn med särskilda behov (både de som går i ”vanlig” skola och de som går i resursskola) kommer inte få några tilläggsbelopp längre. Det medför att antingen
    1. tas alla resurser för att hjälpa dem tas från den generella budgeten vilket ger ännu lägre lärartäthet och sämre material och miljö för de ”vanliga” barnen, eller,
    2. så struntar man i att uppfylla skollagen vad gäller att ge stöd (vilket dessvärre inte är ovanligt) vilket antingen skapar en hemmasittare (som kommer kosta massor att rehabilitera) eller ett frustrerat barn som inte får hjälp och därför blir störande och utagerande så de ”vanliga” barnen inte får en bra skolmiljö heller.
      Hur det än blir kommer era barn, de vanliga barnen, också få betala på ett eller annat sätt.
  • Ekonomiskt sinnade människor som har rätt att rösta eller på annat sätt påverka – det är grundläggande kunskap att ju tidigare en insats sätts in desto större nytta. Det är självklart så att om man hjälper människor att genomföra sin skolgång med bästa möjliga resultat minskar kostnader för olika stödinsatser i vuxen ålder mångdubbelt även om man bortser från det mänskliga lidandet.
    Lägg till kostnaden för alla utbrända föräldrar som slåss för sina barns rätt kan det inte finnas ett uns av tvekan.

Så var är ni??? Stötta oss och våra barn nu! Kräv information och kräv ändring!

20130831-140418.jpg

Journalister, var är ni?

Det är skillnad på barn och barn. När barnen på Lundbergsskolan ligger på marken och skriker och gråter när skolan läggs ner, är media där.

Men när resurspengen dras in och resusrskolorna tvingas troligtvis stänga, var är journalisterna då? Är ni intresserade av att visa, vilka konsekvenser beslutet får för de tusentals elever som kastas tillbaka till de vanliga skolorna?

Våra barn kommer att ligga på marken och gråta, men räknas de tårarna? Lundbergsskolans elever är oroade över möjligheten att bli tvungna att gå i vanlig skola. Våra barn kanske redan vet vad det innebär att gå i vanlig skola. Mobbning, inga anpassningar, stora grupper, helt enkelt en vardag de inte klarar av. Och då skall de tillbaka dit, vare sig de vill det eller inte. Och då får inte den vanliga skolan heller några medel för att hjälpa dessa barn, då pengarna inte längre kommer att tilldelas. Och får man inte iväg dem till skolan, ja då blir föräldrarna anmälda och i värsta fall blir barnen LVU:ade.

Image

Journalister, var är ni då? Med Lundbergsskolans elever eller med barnen som vägras det som de enligt lagen har rätt till, rätt stöd för att klara sin skolgång?

Förspilld kraft

Jag lyssnar en del på radio, just nu är det ju hett i Almedalen. Häromdagen ytterligare det här om att ge rätt till heltid, att folk inte ska behöva jobba deltid längre. Det är förstås lovvärt och det finns mycket man kan diskutera kring arbetsrätten.

Men.

När jag tittar mig omkring mig här i Annorlundalandet ser jag massor av föräldrar, framförallt mammor, som inte kan arbeta alls och om de kan, i alla fall definitivt inte heltid. Ibland finns orsaker att hitta i egna svårigheter men lika ofta i att det är knepigt att kombinera krävande barn (läs: barn med t.ex. AST eller ADHD) med att jobba full tid. Många försöker i det längsta och smackar sen in i väggen rejält. För vem exakt är det en bra ide? Andra blir osynliga i statistiken och finns inte listade som arbetslösa eller med i socialförsäkringssystemen trots att de vore kapabla att ha ett arbete om än inte på heltid. Försörjningen består i vårdbidrag samt förhoppningsvis en partner som arbetar heltid. En del gör sina personliga kunskaper till ett levebröd som författare, föreläsare eller liknande.

Jag tycker detta är förspilld kraft. Det saknas arbetsmarknad för oss andra. Den där det är möjligt att kombinera ett annorlunda familjeliv med alla sorters yrken, även kvalificerade sådana (utanför dem som har med funktionshindren att göra). Där inte normen är 40 timmar (eller mer) eller inte alls. Det vore ett nytt grepp i arbetsmarknadspolitiken för mig. Undrar om något parti vågar nappa?