Bitterljuvt

Idag skiner solen, både utomhus och inombords. Jag är glad o nykär.

Men ändå dyker det ibland upp lite moln på himlen som skymmer. Tankarna förs tillbaka i tiden…ja, jag vet man skall njuta av dagen och se framåt… Men ibland undrar jag hur livet hade blivit om tidigare äktenskapet hade haft den styrkan att hålla ut alla livets stormar, all kamp med vårt NPF-barn och strider med myndigheterna och övrig vardag med vårt andra barn. Tänk om man hade kunnat vara två som hade dragit åt samma håll…men så blev det aldrig… En dag stod jag där själv med hela tyngden.

Alla strider har gjort mig tungsint, ibland även lite bitter…. Jag har blivit en hård person…uppfattas nog som en sträng person ibland och lite för rak….fast jag inte vill vara det. Jag ville ändra på detta….

Tänker på alla andra ensamstående föräldrar som kämpar på därute och nästan stupar för de är slutkörda och inte får den hjälpen de har rätt till…. Kämpa på! Det kommer en ljusning även för er.

Leder en grupp föräldrar ett antal gånger per år, där vi diskuterar våra upplevelser och ger varandra vårt stöd. Det är oftast bara mammor som kommer. Det finns en ensamstående pappa (änkeman) som är med, men för övrigt är det ytterst sällan det syns några pappor. Har det starka släktet blivit svagt? Jag undrar mycket över varför det är så…saknar svar.

Jag är inte bitter över att livet har blivit som det har blivit, ledsen ibland, ja….det hade kunnat vara lättare om man fick vara två om det. Jag har dock lärt mig oändligt mycket och blivit stark i det hela (fast det inte alltid känns så)…. Och nu har jag fått chansen att åter uppleva vuxenkärlek…nästan svårt att tro på det. Det gör det lite lättare att möta alla motgångar. Vi behöver alla ha nån som hjälper oss att överleva, dela bördan.

Livet är bitterljuvt!

Annonser

Ensam tvåsamhet

Att bli förälskad i en vacker man. Att vara ung och galen och känna att hela världen kan skita på sig bara jag får vara med min älskade man. Att vara Du och Jag mot världen. Att gifta sig, få barn, köpa lägenhet,  jobba heltid, vara föräldraledig. Bli deprimerad. Starta företag. Jobba 200% . försöka blunda för att barnet inte verkar vara som andra barn. Hålla sig i livlinor som inte finns.  Få autismdiagnos på barnet. Bli gravid, få ett barn till. Studera heltid. Jobba heltid. LSS, assistent, specialskola? Eller vanlig skola? Trotsigt småsyskon (har hen också diagnos? Håller jag mig i livlinor som inte finns?) Att stanna karusellen, byta jobb, jobba mindre, studera mindre, se hur bra det är för barnet. Och plötsligt inse att den där vackra mannen som man blev försälskad i. Han är en fantastisk pappa. Men det är den enda relationen ni har. Ni har inte sovit i samma säng på månader (år?). Ni börjar boka barnvakt, gå ut på date. Men orden finns inte där längre. Plötsligt har ni inte längre något att prata om. Ensamheten lägger sig som en dimma. Alla ni pratar med säger ”men skilj er” barnen blir inte lyckligare av att ni är tillsammans” och det enda som snurrar i huvudet är, hur ska jag klara en hel vecka ensam med barnen. Hur ska barnet klara att bara få ha mamma och pappa varannan vecka. En skilsmässa är aldrig enkel, men har man ett barn som man kan prata med, som  bryter ihop för att favoritskorna (läs, de enda han velat ha i flera månader) har blivit för små, och ni måste åka runt till alla skobutiker för att hitta ett par likadana i en större storlek. Då är det ännu svårare.  Kanske har jag stått ut för länge. Kanske ska jag stanna ett tag till i denna ensamma tvåsamhet. Kan ingen ge mig facit?