Vem ska ta hand om min son?

En dag i mars för snart 12 år sedan föddes min son. Jag minns inte vad det var för väder den dagen, det brukar väl mammor minnas annars. Men han föddes en sen eftermiddag, och det första jag tittade på när allt värkarbete var över, var knappast vädret på andra sidan fönstret. Det var på hans lilla, lilla kropp, som påminde om en fågelunge mer än en nyfödd bebis. Adrenalinet, endorfinerna och oxytocinet flödade i min kropp. Jag kunde inte känna att jag inte sovit på 48 timmar, men ändock, känslan av att något var fel slog mig nästan direkt. När jag såg barnmorskans häpnande mun, hur hon tittade på undersköterskan, och hur hon viskade ”han är för liten”.

De lindade in honom i Landstingets filtar och gav honom till mig. Jag och hans pappa drack cider i champagneglas, åt underbart goda smörgåsar, ringde runt till nära och kära. Fram emot kvällen stod vi bredvid varandra och tittade på den lilla fågelungen i plastbubblan. Vi såg på varandra, som om vi kunde läsa varandras tankar. Samförståelsen i fyra ögon. Tillslut sa pojkens pappa;

-Den här pojken är speciell.

Tänk om jag förstod och visste då, vad det innebar. Hade det hjälpt? Jag tror inte det. Jag tror inte att det hade hjälpt att vara förberedd. Förberedd på att den där pojken aldrig riktigt skulle växa upp. Han skulle aldrig prata, han skulle sluta med blöjor i skolåldern, han skulle vara mer intresserad av dammsugare än av människor. Hade det hjälpt, om jag var förberedd på att aldrig någonsin få sova? Hade det hjälpt, om jag visste hur mycket lagar och regler jag måste lära mig, hur mycket brev och överklagningar jag måste skriva, hur många möten och samtal jag måste ta varje dag? Jag tror inte det.

Min son fick på grund av sina svåra funktionshinder personlig assistans när han var fem år gammal. Idag är han snart tolv år och svårigheterna har knappast minskat, snarare tvärtom. Han kan inte prata, han kan inte gå på toaletten själv, han kan inte duscha eller tvätta händerna, han leker med maten hellre än äter den. Han kan aldrig vara utan tillsyn, inte en sekund. Han älskar att bada på badhus, älskar att rida, hoppa studsmatta och vara på Leos Lekland. Men han kan inte göra detta utan hjälp. Han gillar att leka med andra barn, men förstår inte samspelet och någon måste hjälpa honom att kommunicera. Han har alltid fått stöd i detta av sina assistenter.

Men häromveckan kom stunden jag i princip väntat på, och min värsta mardröm blev sann. Försäkringskassan meddelade att de inte längre kommer betala hans assistans, han blir av med varenda timme. Han får hjälp med att kommunicera två timmar i veckan (vilket inte räcker eftersom man måste ha 20 timmar för att bli beviljad). Vilken annan 12-åring kommunicerar endast två timmar i veckan?

Min kropp orkar inte längre. Min kropp orkar inte ta hand om honom själv, han måste ha hjälp hela tiden och jag orkar inte, hur mycket jag än skulle vilja. Man kan inte sova tre timmar varje natt i 12 år, utan att det sätter spår. Så småningom lägger kroppens funktioner av. Då finns det inget kvar av mig alls. Än så länge står jag med båda fötterna på jorden, men vad händer när jag inte gör det? Jag är gärna mamma till min son, jag vill finnas där för honom varje dag, varje sekund, men allt som han kräver klarar inte en enda person själv. Inte ens mammor. Särskilt inte mammor som även har andra barn, som också behöver uppmärksamhet och omtanke.

Jag får ont i varje muskel i hela kroppen. Hjärnan är som en dimma. Jag måste ringa, skriva, gå på möten, och när sonen kommer hem, då kräver han lika mycket omvårdnad som en 1-åring, varje timme, tills nästa dag han lämnas i skolan.

Vem ska ta hand om min son egentligen? Jag förstår inte. Jag har blivit sjukskriven och läkaren säger att jag måste vila. Ja, jag kan vila från mitt arbete, jag kan vara sjukskriven från att förvärvsarbeta. Men jag kan inte sjukskriva mig från att vara mamma till ett barn med svåra funktionshinder, ett barn som samhället dessutom nu struntar i.

LSS (Lagen om Stöd och Service för vissa funktionshindrade) infördes för att institutionaliseringen skulle minska, för att människor skulle få vara hemma. För att föräldrar skulle få ha sina barn hemma. Personlig assistans var en fantastisk skapelse, instiftad för att människor med funktionshinder också skulle få vara del av samhället. Nu ser vi hur den sakteliga avvecklas, hur föräldrar och andra anhöriga står handfallna då fler och fler förlorar sin assistans. Vi blir tvungna att lämna bort våra barn. Vi blir utslitna och sjukskrivna. Funktionshindrade blir sittande på boenden, ihopbuntade, förvarade. Livskvalité är ett ord som inte längre går att kombinera med funktionshinder. Att arbeta när man har funktionshindrade barn kommer inte på fråga, inte utan denna hjälp. Man tror att man sparar pengar på att dra in assistans, men det kommer att kosta mer än det smakar.

Jag sitter och tittar på min son, som har en ganska lugn stund med musiklyssnande. Att veta att jag inte alltid kommer kunna hjälpa honom, att veta att samhället inte heller kommer kunna hjälpa honom. Att veta att hans liv inte räknas på samma sätt, att han inte är värd att vara delaktig som andra 12-åringar, på grund av en ny lagtolkning. På grund av order att spara pengar. Det gör ont.

Och vem ska ta hand om honom, när jag inte längre orkar?

Annonser

Men jag kanske bara skulle lära honom veta hut

Ibland säger folk att social träning är bra. ”Hur det än är så måste barnen lära sig vistas ute bland folk”, kan man få höra, när man själv i sitt stilla sinne vet att barnet i fråga knappt kan vistas i ett möblerat rum. Men man funderar ju lite på om det kan vara bra att öva. Vid väl valda tillfällen, kanske med massor av förberedelser, schema, struktur, ordning och reda, lågaffektivt tänk, då kanske det fungerar att gå ut och prova att äta på restaurang. Eller handla nya skor. Eller titta efter en ny fotboll.

Vi har ju rätt till det, vi också, vi som har barn med neuropsykiatriska funktionshinder. Även om det är svårt och krävande och tar enormt mycket tid och energi, så har vi också rätt att hitta skolavslutningsklänningen tillsammans med barnet i fråga, eller köpa en McFlurry. Jag kan inte nog poängtera det. Även om våra barn kan ha svårt med folkmyllret, med ljuden, ljuset, ostrukturen, så kan det faktiskt vara så att de ändå tycker att det är roligt, och VILL gå ut och handla, eller titta på leksaker.

Så en helg kanske man samlar krafterna och tar med sig barnet ut. Barnet som har ADHD eller autism eller kanske både ock. Barnet som ser ut som alla andra men där funktionshindret sitter innuti. Nu visar vi bildschema och förklarar hur allt kommer gå till, och vi förklarar med sociala berättelser vad man gör och vad man inte gör i en affär. Och vi visar med timstocken att såhär lång tid kommer det ta. Och det kan vara mycket folk och det kan vara lite folk, det vet jag faktiskt inte, nej tyvärr kan jag inte svara på det. Och jag kan inte svara på om de bygger om entrén, eller om just den Minecraft-tröja som du så gärna vill ha är slutsåld. Det kan bli så att vi måste gå till två affärer för att hitta skor eftersom det kanske inte finns några som passar i den ena. Det kan vara lite rörigt. Men vi fixar det här nu och sen köper vi glass, okej?

Så går vi ut. Allt börjar bra. Barnet följer med, med kepsen långt ner över ögonen och luvtröjan uppdragen. Barnet pratar om Minecraft, om Xbox, om skolavslutningen, om hundar, om Thailand, om grannens nya bil, om Dracula. Munnen går, allt är i sin ordning. Men sen kommer vi in i köpcentret och det visar sig att – trots mammas noggranna beräkningar – just denna dag är det familjefest. Extra mycket folk. H&M har valt att spela fruktansvärd musik på orimligt hög ljudnivå i högtalarna. Mamma tänker snabbt, kalkylerar om, väljer en annan affär. Barnet blir lite besviket. Det är då det börjar.

Barnet blir ofokuserat, flackar i blicken, pratar osammanhängande. Mammas telefon ringer och det är ett viktigt samtal som tyvärr inte kan vänta. Mammas närvaro springer iväg en aning och det är tyvärr vad barnet också gör.

Barnet springer runt, runt, runt. Klättrar i skylfönster, leker med skyltdockor, försöker ta av dem kläderna. Hittar en jättebra bana mellan klädhängarna att rejsa igenom, mellanlandar i en lekhörna och river fram varenda leksak, kastar dem omkring sig, fortsätter runt i affären. Kommer fram till en snygg utställning föreställande ett sovrum med en säng, och hoppar såklart i sängen. Skriker ”VILKEN JÄVLA SKÖN SÄNG DET HÄR ÄR! MAAAAAAAAAAAMMA KOM OCH KOLLA!!!”

Det är inte svårt att se vem mamma är, för den som vill veta. Det är hon som sakta smyger fram och försöker viska, inte ryta, inte skälla, för det går inte, för då låser han sig och det blir ännu värre. Det är hon som ser ut att skämmas men ändå försöker vara lite bestämd mot sitt barn. Alla tittar på henne. Det är hon som inte kan uppfostra sina barn. Det viskas. Det muttras. Det rynkas på näsor. Mamman säger till barnet att gå ner från sängen, vi hittar inte skor här, vi går. Barnet svarar glatt ”Ja! Då blir det GLASS nu!”. För det hade ju mamma sagt innan vi åkte.

Mamman tänker. Det står tio vuxna näsrynkande personer och glor på henne just nu. Barnet hoppar sönder en utställningsäng i en affär. Om mamman lovar honom GLASS just nu så är det lika med en belöning för att han hoppar i sängen? Kan hon göra så, kan hon säga så? Hon vet vad alla runtomkring henne vill höra. Alla vill höra ett bestämt NEJ, och att hon ska ta ungen under armen och gå, men de vet ju inte att det inte funkar så. De vet ju inte att han har funktionshinder, hur ska de kunna se det? Hur ska de kunna veta, att konsekvenspedagogik och hårda tag kommer resultera i utbrott, ångest, tvång, samt brist på sömn och aptit resten av helgen? Det vet de inte. De vet bara vad de ser. Och just nu ser de en daltande mamma med en ouppfostrad unge som får göra vad fan han vill utan att mamman säger till honom.

Hon går fram till barnet och viskar istället. ”Vi går och köper glassen sen åker vi hem. Är det okej?”.

Barnet hoppar ner från sängen. Bokstavligen hoppar. Snuddar vid en kruka. Som åker i golvet och går sönder. Mamman och barnet reagerar som sig bör, dvs knappt alls. Men en av näsrynkarna har fått nog. ”HALLÅ DÄR NU FÅR DU FAKTISKT SÄGA TILL HONOM!” ropas det.

Då tar hon sin unge, inte under armen, men i handen, och går.


Fotnot: Reaktionen på denna typ av inlägg blir ofta försvarsinriktade ”Men jag menar inte de barn som har npf… ”
NEWSFLASH : Du kan inte veta vem som har npf. Du tänker och tycker ändå. Så enkelt är det.

Rockar ni verkligen sockorna?

Förra helgen svämmades hela Facebook och Instagram över med olikfärgade strumpor åt alla håll och kanter. Arbetsplatser, idrottslag, nyhetsredaktioner, överallt visade folk upp sina fötter och demonstrerade att OLIKA ÄR OKEJ! Ett fantastiskt initiativ av en blott 10-årig tjej vars storasyster har Downs Syndrom. Det var ett underbart initiativ, verkligen. Jag var också en av alla dem som visade upp sina fötter och dessutom tvingade mina barn att gå till skolan med olika strumpor och förklara för de klasskompisar som inte visste varför. Det kändes fint, bra och som en självklarhet liksom. För olika är bra. Det tycker väl såklart jag, jag som har två barn med funktionsnedsättning och som vet att det kan vara både fantastiskt och knäppt att hela tiden vara den som är annorlunda.

Men tycker andra verkligen att det är bra?

Är det säkert?

Rockar ni verkligen sockorna?

Att alla är lika mycket värda tycker ni är lika självklart som att solen är gul. Det är så lätt för er att ta på er udda strumpor, att skriva på en namnlista i förbifarten på nätet, att uppröras över en tidningsartikel, att dela ett inlägg där någon berättar att hen blivit diskriminerad eller orättvist bemött. Ja visst, det är så lätt, och nu ska jag säga att jag absolut inte är otacksam för ”det lilla”. Jag högaktar den goda tanken, absolut.

Men när vissa barn inte blir bjudna på barnkalas för att ”han slåss”. När ni andra föräldrar viskar till varandra om den där ungen i affären som är så bortskämd, och när ni rynkar på näsan och skakar på huvudet åt mamman i lekparken som enligt er curlar sin dotter. När ni inte för allt i världen kan förstå varför just den där pojken ska gå före i kön till berg-och dalbanan (man får väl lära sig att vänta som alla andra!), när ni häpnas över den allt för stora flickan som fortfarande åker vagn, när ni blir sura för att er sons klasskompis slapp matteläxan den här gången också. När ni tycker att man inte ska få pengar från staten för att ta hand om sitt barn, för det gör ju alla. När ni jättegärna och absolut tycker att det ska öppnas ett korttidsboende, bara inte på er gata, för barnen som bor där kanske ju är farliga för era barn när de leker ute. När ni blir förfärade över den pojke som knuffar sig förbi alla andra och kastar sig ner för vattenrutschkanan före er dotter. När ni ser och dömer, dag ut och dag in, utan att förstå. När ni bara tror på det som syns på utsidan.

Rockar ni verkligen sockorna då?

Tick tack

Ännu en natt utan sömn.
Ännu en dag med grubblande över hur, hur, HUR vi ska komma vidare.
Hur vi ska orka.
Hur vi ska överleva.

Jag hör överallt om hur det borde vara, hur man borde leva.
Och känner hur jag inte deltar i livet längre.
Vi lever utanför. Minut för minut. Tick tack.

Jag är glad för varje minut Du klarar att hålla ihop dig.
Varje gång Du äter utan att explodera för att det är ”fel”.
Varje gång Du kramar brorsan utan att det slutar med gråt.
Varje natt som Du faktiskt sover.

Det är märkligt egentligen, jag tror Du trivs med livet och att Du älskar oss högt.
Du har vänner Du gillar i skolan och på fritiden.
Vi andra har knappt några vänner kvar, vi är in i döden trötta och lever på sparlåga.
Du eldar på så det räcker.

Jag sover inte trots att Du just nu gör det.
För jag ser ingen lösning.
Tick tack.

 

 

Att ha autism eller vara autistisk

Av en händelse slank jag in på en blogg som fick mig att fundera kring det här med att många med mig är så angelägna om att tala om att våra barn har autism, inte är autistiska.

Mannen som skrev bloggen menade på att det är vi med barn med större svårigheter och/eller lägre utvecklingsnivå som tenderade att prata om våra barn som att de har autism medan det inte är ovanligt med vuxna som kallar sig aspisar eller aspergare.

Är det så att det är vi föräldrar som har detta att klänga oss fast vid, att detta är något som drabbat vårt barn? Och att de som har autism faktiskt ser det som en integrerad del av sig själva, att det är något de är? Och att enda skillnaden är att de med större svårigheter kan ha svårt att förmedla detta?

En person är ju homosexuell, diabetiker, brandman eller? Men man har cancer, sommarjobb och? Är det distans det handlar om? Eller att vara mer än sin diagnos? Eller är det en fråga om att faktiskt inte in i hjärteroten acceptera?

Jag har länge hävdat att Sonen har autism. Är det dags att tänka om? Hur tänker du?

Vad jag trodde att jag visste, innan jag fick barn med NPF.

Jag läser ofta om människor som skrattar och kacklar över hur löjliga de tycker att de var innan de fick barn. Om hur de – utan barn – visste så mycket om livet och om barnuppfostran, och hur otroligt bestämda de var med hur de skulle ta hand om sina barn. Livet med barn visade sig sedan vara något helt annat och nästan alla kan nu komma överens om att man aldrig är så bra förälder, som innan man får barn.

Det vet alla. Det kretsar massor med roliga bilder på Facebook kring det temat, massor med blogginlägg. Jag kan själv sitta och skratta över detta.

Men det finns också saker som jag sagt och tänkt, och som jag kan slå vad om att de allra flesta tänker och tycker, innan de får barn, men som de faktiskt på allvar tror att de aldrig kommer göra, även senare. Över deras döda kropp. Det är en sak med ”jag ska inte låta mina barn sova utan pyjamas”, och sedan skratta åt detta, men hur är det med ”jag ska aldrig ge mitt barn sömnmedicin”?

Vilken förälder tror på allvar någon gång innan de får barn, eller för den sakens skull efter de fått barn, att de kommer ge deras barn sömnmedicin? På allvar?

Innan jag fick barn med NPF så visste jag knappt vad NPF var. Autism var Rainman, eller Beck-filmen ”Pojken i glaskulan”. För att inte tala om ADHD. Jag kan villigt erkänna att även jag tvekade över om ADHD verkligen finns, om det inte är en ursäkt för ouppfostrade barn. Så om jag inte visste något om hur det var att ha barn över huvud taget, så är det inget emot vad jag visste om att ha barn med NPF.

Och jag skulle såklart aldrig ge mitt barn sömnmedicin.

Jag skulle aldrig låta mitt barn hoppa över en måltid. Och framför allt inte fem.

Jag skulle aldrig curla mina barn. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Det skulle vara jag som bestämde, och mitt ord är min lag.

Jag skulle aldrig låta mitt barn åka vagn över 3 års ålder, föräldrar som låter barn åka vagn efter det är så himla lata.

Jag skulle absolut inte låta mitt barn ha blöja över 3 års ålder, och en 6-åring med blöja borde LVU:as!

Jag skulle inte låta mitt barn skrika i affärer.

Jag skulle inte låta mitt barn kasta mat.

Jag skulle inte låta mitt barn kasta något alls.

Jag skulle inte hoppa över tandborstningen. Aldrig. Någonsin. Och särskilt inte sju dagar i veckan.

Jag skulle aldrig ge godis på annat än lördagar. Och speciellt inte chips istället för middag.

Mitt barn skulle inte dricka välling efter 3 års ålder.

Att mitt barn skulle ha haklapp efter 3 års ålder var omöjligt.

(mycket som barnet ska sluta med vid 3 års ålder märker jag)

Jag skulle alltid se till så mitt barn gjorde läxan. Till Varje Pris. För skolan är ju så viktig!

Mitt barn skulle inte prata med okända på bussen om vad hen åt till frukost, hen skulle sitta på sin plats och titta ut genom fönstret.

När någon hälsade på mitt barn, skulle hen ta i hand och se denne i ögonen.

Mitt barn skulle inte slå andras barn. Det fanns inte på kartan. Mitt barn skulle inte vara den som slår andra. Mitt barn skulle inte vara den som slår andra.

Nej, många små ”regler” som jag hade innan jag blev förälder, kan man skratta åt, men dessa skrattade jag aldrig åt, för de var så självklara. Det var liksom som en bibel. Går inte att förhandla med dessa regler. Det är normal barnuppfostran.

Men vad sjutton visste jag då???

Jag skulle ju aldrig heller någonsin börja ge mitt barn receptbelagd medicin mot beteendesymtom. Det var en sak som jag faktiskt var bestämd med även efter diagnosupptäckten. Men sakta lär man sig, att man inte kan vara så fyrkantig och hålla hårt på värderingar och premisser.

Snart ska vi börja medicinera lillebror med centralstimulantia.

Jag som trodde, att ADHD inte ens fanns….

Jag mår inte bättre av hjärtan på Facebook

För ett par dagar sedan så träffade jag en kvinna som jag inte träffat förut. Vi pratade om familjelivet och jag berättade såklart att jag har två barn med funktionshinder, som om det vore den mest naturliga saken i världen, vilket det är enligt mig. Jag tiger aldrig om det, för jag ser ingen anledning till att tiga. Jag är stolt över mina pojkar. Jag är stolt över mitt liv.

 Och reaktionen när jag berättar detta, även denna gång, är aldrig unik på något sätt. Det går inte många minuter innan jag får höra hur synd det är om mig. Innan den andra personen börjar beklaga sig. Bekymrar sig. Veckar hela ansiktet i flera tusen rynkor. Somliga har svårt att hitta orden. Och jag är lika neutral tillbaka som alltid. Berättar om våra coping-strategier. Om hur saker brukade vara fruktansvärda och om att jag förvisso gått igenom en depression men att jag väljer att vara lycklig nu. Att jag ser det positiva med allt. Att jag älskar det annorlunda även om vissa saker emellanåt kan gnaga sönder mig inifrån. Men att jag även då vet att jag själv har makten att ändra mina tankar och känslor kring det och må bra igen. Mina pojkar är mitt liv. Mina pojkar med deras diagnoser har berikat mig. Jag ser ingen anledning alls i hela världen till att folk ska tycka synd om mig.

 Och lika förvånade som alltid, blir personen bredvid mig, när hon ser hur lugn jag är. Hur jag berättar om sömnlösa nätter och strider med LSS, som om det vore en middag med korv och makaroner. Hon kan inte förstå – de kan inte förstå – hur ett så komplicerat liv kan vara källan till lycka? Hon kan inte förstå varför jag inte bara sjunker ner och dör, där, på fläcken där jag står.

 Jag vill inte älta i det förflutna, och om hur jag brukade må. Jag vill egentligen inte heller älta alla barnens svårigheter och det som verkligen är tufft, inte med henne, eller inte alls. Det får mig inte att må bättre. Det får mig inte att bli lycklig. Det som får mig att bli lycklig är att fokusera på det positiva, och när jag ser något negativt så väljer jag att försöka tänka om. Men varje gång jag möter en människa som ser på mig som ett offer, som en svag stackare bland de längst ner i samhället, med ett katastrofalt miserabelt liv… Då undrar jag, om hon har rätt. Är det synd om mig?

 Men jag vill ju också ha möjlighet att berätta om mitt liv. Jag vill också ha möjlighet att be om hjälp och råd, utan att samtidigt höra hur jobbigt det måste vara. Denna bekräftelse på oron som naggar mig i kanterna och försöker komma in. Varje gång jag får en sådan bekräftelse, så innebär det att oron växer sig större. Och det innebär att jag mår sämre. Varje gång någon, med all välvilja (för människor är så omtänksamma! och jag älskar dem för det!) beklagar och ojar sig eller kramar om mig… Då stärker det den lilla, lilla känslan jag har om att mitt liv är en katastrof. På vilket sätt mår man bättre av att få oro eller ångest bekräftad? Om jag vet att någon annan känner medlidande med mig, gör det mig gladare?

 Det hjälper inte. Sorry, men det hjälper inte mig att skicka hjärtan på Facebook. Om jag talar om att min son har fått epilepsi-diagnos, så kanske jag faktiskt bara ville lufta det. Få kontakt med någon i samma situation. Inte få kondoleanser. Om jag berättar att min son har fått ADHD-diagnos, då betyder det bara att jag vill öppna mig, informera er, inte att jag behöver höra att diagnoser är jobbiga, att ADHD är svårt, att det måste vara tungt att nu ha två barn med diagnoser.

 För saken är ju den att jag vill kunna prata, jag vill kunna berätta, öppna mig, men inte få salt i några sår som jag själv har så bra strategier för att läka. För det är klart att jag har sår. Men jag har valt en metod där jag försöker fokusera på glädje, och då vill jag inte ha mängder med sorg över mig. Det är inte synd om mig. Det är inte synd om mina barn.

 En av mina förebilder inom autism-området brukar beskriva autism som en välsignelse. När han träffar någon som har ett barn med autism så reagerar han alltid genom att säga ”Grattis! Ditt barn har autism, det är fantastiskt!”

 Detta kan verka provocerande. Och jag vet, mycket väl, att en diagnos också kan innebära en sorg som tar olika lång tid för alla att bearbeta. Även jag gick igenom den sorgen. Men nu är den över. Och jag ser mitt barns autism som något fantastiskt. Just för att han är den han är och har gjort mitt liv till vad det är. Jag vill inte höra att det är synd om mig. Även min sons ADHD är något fantastiskt. Jag sörjer inte hans diagnos. Jag gör inte det. Jag sörjer inte alls någonting i mitt kaotiska liv. Det är galet, det är brutalt, det är jobbigt, det tar på krafterna, jag kan inte säga annat. Det tar på alla krafter inklusive reserverna, att hela tiden använda varenda resurs, varenda nerv, vartenda sinne i kroppen för att klara av situationen. Ibland behöver jag hjälp och stöd, hur skulle jag annars klara mig? Ibland måste jag få gråta och skrika, men sedan ta mig samman igen och fortsätta i samma spår. Det är mitt liv. Mitt underbara galna liv.

 Och jag behöver inget förbarmande för att klara av det.