Med öppna ögon

Jag var varnad att det är jobbigt, och jag borde veta men jag är inte beredd ändå.
Kraften i att läsa om mitt barn, mitt underbara älskade barn i en ansökan om hjälp gör mer ont än jag kunde ana.

För vi behöver hjälpen, hen behöver den, och för att få den måste detta också göras, jag läser vidare och tårarna rinner mer och mer.

För att överleva fokuserar vi på det som fungerar, på att se kärleken, glädjen och det fantatiska i att ha ett barn som är så mycket mer än andra.

För att få hjälp måste vi samla oss, väcka oss själva och se allt det andra med vidöppna ögon. Länge ville vi inte, vi orkade inte, blundande tills det inte gick längre.

Läser om om våra nätter, dagar , om rymningar, om utbrott och om slagsmål, om kaos , panik,ångest och låsningar.
Om hygienbehoven, hur mycket vi måste hjälpa hen för att ens den mest basala hygien ska fungera,om hur vi gör för att hjälpa när det inte fungerat utanför hemmet.

Om tandborstningar som tar timmar och om kvällar som aldrig tar slut
om panikattacker mitt i natten då kommunikationen inte finns

Om missförstånd när hen inte förstår, inte hänger med
Om hur man bemöter frågorna och sorgen hos ett litet barn som ändå förstår sitt eget utanförskap så plågsamt väl.

Hela vårt liv samlat på två sidor text, hela vårt barn sammanfattat i ord som ingående kunskap och aktiv tillsyn.
Vår vardag i minuter och timmar,dagar och veckor.

Jo allt verkar vara med, jag har inte glömt nått
Skriver ut, skriver under och lägger i ett kuvert och hoppas att fler ser detta med öppna ögon så att det inte är förgäves.

Annonser