Som grädde på moset….

Sitter här med mitt kaffe och en halväten smörgås, ingenting konstigt med det. Förutom att     frukosten borde varit avklarad för en timme sedan. Sitter här med tankarna malande i huvudet. Borde äta, göra mig i ordning för att hämta sonen innan jag skall gå iväg till tandläkaren. En ny tandläkaren då jag har flyttat och det nu är dags för koll igen. Sonen ja!

Sonens kontaktfröken från dagis ringde för några timmar sedan. Hon ville bestämma tid för möte med resursteamet på förskolan. Vi visste sedan tidigare att de på dagis uttryckt sin oro över att sonen har koncentrationsproblem samt brister i sociala kontakter. Inget konstigt med det. Fast efter efter ett långt samtal då jag hade behov att prata av mig lite, framkom det saker vi inte hade någon aning om. Ibland är det kanske bra att jag pratar på. När hade det kommit fram? På mötet? När? Min sambo A, har flera gånger per mejl och vid hämtning/lämning efterlyst samarbete kring sonen. Kanske kunde vi få lite tips på hur vi bäst skall hantera sonen så han får den hjälpen han behöver. De har aldrig hört av sig förrän nu, om ett möte med resursteamet.

Jo, fröken berättade om att förskolan ansökt om extra pengar för att sonen skall få extra timmar i skolan till hösten med en egen resurs. Att sonen är så otroligt lättkränkt denna terminen. Han blir utåtagerande mot fröknarna och de andra barnen. Han tål inte tillsägelser. De andra barnen har reagerat. De har blivit ledsna och arga. De andra föräldrarna har reagerat på vår son. Sonen skriker att han skall hämta vapen och skjuta ned hela dagis bla.

Jag blev inte förvånad tyvärr. Vi har ju försökt att få hjälp men vart skall vi vända oss? På Bup har vi inte fått hjälp till storasyster trots fem års rännande där med rop på hjälp. Jag sade att jag förstått att det är något då jag känt blickarna från de andra föräldrarna då jag hämtat sonen. De har knappt hälsat på mig. De nickar som bäst och tittar sedan förbi mig och sonen. Sonen har inte blivit bjuden på ett enda kalas av dagis kompisarna. Själv bjöd han alla killarna  i vintras då han fyllde 5år. En kille från dagis var och lekte hos oss för 3 månader sedan. Sonen var då lite bråkig och killen blev ledsen. Pappan sade att det kan bli så och sonen skulle få komma dit nästa gång. Nästa gång? Min sambo A ringde samma pojkes pappa för 3-4 veckor sedan och pojken kunde inte då, en annan gång sade han. En annan gång? Jag vet att det inte blir en annan gång. Hoppas ju att jag har fel. Jag känner så väl igen detta. Känner det på mig, in i märgen känner jag att vår son är utfryst. En av mammorna som knappt tittar på oss är lärare och mamma till pojken som var hos oss en enda gång. Min sambo A har tyckt jag övertolkar. Kommer han tycka det nu med? Hur länge skall han blunda? Varför har förskolan inget sagt tidigare? Jag har ju sett på dem att det är något och har försökt att lirka lite. Fast de har gett skenet av att det verkar gå rätt bra ändå. Varför då???När hade de tänkt berätta för oss? Om jag inte hade varit en babbel moster så hade fröken inte sagt något, än!Jag är så ledsen och besviken. Ledsen för att sonen mår så dåligt och besviken på förskolan.

Nu skall jag samla ihop mig för att hämta sonen på förskolan och sedan gå och möta min tandläkarskräck. Efter det väntar ett överdådigt fikabord hos mormor som fyller år idag.

Det är så mycket med storasyster nu med och nu kommer detta som grädde på moset…..

Tio minuter

I somras var jag och min dotter E som var 10år, på ett litet mysigt fik på vår lilla ort. Vi var nyligen inflyttade och blev överförtjusta i detta fik med så mycket härliga bakverk och smörgåsar att välja på. Dessutom var de hemgjorda och unika. Sådant gillar vi. Fast med så mycket att välja på så kan det ändå vara svårt för dottern att hitta något hon gillar. Hon stod länge länge och valde. Jag stod tålmodigt och väntade och då och då passade jag på att ge henne några förslag. Som tur var det ingen i kö och hon kunde i lugn och ro stå och tänka och välja och samt byta ut bakverken. Äntligen valde hon ett wienerbröd. Sedan var det samma sak med drycken. Den unga kvinnan bakom disken var ovanligt tålmodig och tillmötesgående. Inte alla som är det. Hon reagerade inte alls när dottern ibland i frustration av att inte kunna bestämma sig grimaserade och smågrymtade. Hon kunde inte bestämma sig för en dryck så jag sade att vi börjar att äta men kan ta en dryck senare. Jag kunde äntligen börja dricka mitt kaffe och äta min smörgås. Då kom dottern på att hon ville ha en sked till wienerbrödet. Jag uppmuntrade henne att hämta en. De fanns alldeles bakom oss. Hon ville inte. Efter en stund hämtade jag en sked. Hon blev glad. Fast skeden var ingen bra den gled bara av wienerbrödet. Jag föreslog då en gaffel och efter en stunds tänkande och bollande hit och dit, tyckte hon det var en bra ide.. Nu kunde jag fortsätta att njuta av mitt kaffe.. Då kom dottern på att hon ville ha juice i flaska. Vi tog en flaska och sade att vi betalar senare. Dottern var nöjd. Plötsligt tappade hon gaffeln i golvet. Jag sade att det inte gjorde något och uppmuntrade henne igen att hämta en ny men då jag såg hur stressad hon var gick jag själv istället. Nu kunde vi fika klart. Jag såg hur hon började skruva på sig av oro. Precis innan jag skulle ta sista klunken kaffe kunde hon inte hålla sig längre utan sprang bara ut med buller och bång. Jag förklarade för kvinnan bakom disken att E är en speciell tjej. Sade att vi är nyinflyttade och att hon har autism och adhd och därför har vissa svårigheter. Jag såg hela tiden E som småsprang utanför. Kvinnan bakom disken log och sade att det förstod hon nästan på en gång. Jag såg lite förvånat på henne men förstod sedan innan hon fortsatte att hon hade erfarenhet av detta. Hon hade jobbat med barn och ungdomar med npf. Vi konstaterade båda två att denna lilla ort var bra för barnen, både hennes och mina. Hon hade flyttat hit från samma storstad som jag för några år sedan. När vi gick därifrån kom E på att vi glömt betala för juicen. Jag betalade och vi gick hemåt. När vi kom hem så berättade jag för sambon om vad kvinnan sagt. På inte ens tio minuter hade hon sett vad inte bup, soc, dagis och skola sett på alla dessa år! Vi gick hos bup i 5år utan att de såg hennes autism! Här var det en kvinna som såg det på tio minuter! Vi hade råkat ut för det två gånger innan att en helt okänd person för oss kunna se detta. Alla andra som hade kontakt med dottern dagligen och som dessutom hade massor av bakgrundsinformation om dottern samt info om hur hon fungerar hemma och utanför hemmet hade inte sett något alls? Som sagt tio minuter….