När orden inte räcker till.

Fångades av denna text i morse när jag loggade in på FB.

Den är så skör och ärlig men ändå så otroligt kärleksfull.

Tack för att jag får dela den.

// Kvastfia

 

 

När orden inte räcker till
Du ligger ihopkrupen under ditt nya tyngdtäcke.
Åtta kilo vilar mot din kropp.
Det är för lite, sa du till mig häromkvällen.
Din hand letar sig in i min och omsorgsfullt flätar du ihop våra fingrar.

Jag pratar om morgondagen.
Du svarar att din hjärna inte släpper in mina ord.
De landar tungt på ditt täcke.
Med min fria hand sopar jag bort alla ord som besvärar dig.
För drömfångaren vant över din panna och du somnar snart tryggt i mina armar.
Orden ligger kvar på mitt lakan.
De skaver och jag kan inte somna.

Snart har det gått två år.
Månader av vakuum och veckor av stela picto planeringar.
Jag får skavsår av alla vassa kanter.
Jag drömmer tungt om ett eget liv.
En liten stund är jag som alla andra.
En som räknas Inte bara en militant mamma med smutsigt hår.
Viktig och framgångsrik.
På morgonen samlar jag ihop mina ord och bär dem omsorgsfullt ner till köksbordet.
Ägnar en timme till att plocka ut de viktigaste.
Noggrant.
Letar efter svartvita bilder i porslinsskålen.
En bröllopspresent.
Aldrig finns de rätta bilderna.
Jag svär inombords.
Jag dricker mitt kaffe och tittar på dig.
Du skrattar gott åt ett konstigt Youtubeklipp.
Jag förstår ingenting.
Du strålar.
Stillsamt undrar jag vem du är och om mina ord någonsin kommer att nå fram. Framgång.
En sak kommer alltid vara för evigt.
Min kärlek till dig och din till mig.
Den räcker till.
En kärlek som ändå inte går att beskriva med ord och stela pictobilder.
En sak som jag inte behöver förmedla med ord.
Det fyller hela rummet vart vi än går.

Du känner det.

Det vet jag.

Jag känner dig.

 

Carina Silva

Annonser

Jag blir aldrig av med dig

Du har bitit Dig fast.
Hur Jag än försöker så kommer Jag inte ifrån Dig.
Du följer Mig som en skugga.

Jag hatar sig samtidigt som Jag egentligen inte vill..Du är ju en del av Mig.
Du får Mig ur balans.

Jag önskade att Jag kunde förlika mig med Dig,förstå Mig på Dig men när Jag försöker närma Mig så
spelar Du Mig ett spratt och får Mig att vackla om o om igen.

Du gör Mig osäker,rädd och otrygg.
Du får Mig att känns saker Jag inte vill känna.

Att leva detta liv med Dig är det svåraste Jag nånsin gjort.
Jag har gått igenom alla faser av känslor gentemot Dig
Oavsett vad Jag ska göra eller känna så slår Du till.. varje gång
Du vinner konstant o Jag vet inte hur Jag ska övervinna Dig.

Att leva med Dig..Du Mitt Dåliga Självförtroende är förödande.

Tystnaden

Tystnaden.

Jag är rädd för tystnaden mamma.
I tystnaden finns ju inget och då finns inte du och då blir jag så rädd mamma.
Även om jag tycker att alla ljud runt mig är skitjobbiga så hatar jag tystnaden.

Tystnaden gör ont inne i mig.
Den värker liksom.
I tystnaden är det ensamt o jag är livrädd för att vara ensam.

Tystnaden.

Den gör så att jag inte kan vara stilla för om jag rör på mig då prasslar det i tyget iafall.
Det är därför jag pratar hela tiden för jag blir rädd när det är tyst.

Tystnaden.

Den får mig att må illa.
Den gör så att hjärtat börjar slå hårdare o fortare o det känns läbbigt.
Den får min hjärna att snurra så jag blir alldeles yr.

Tystnaden.

När det är tyst i klassrummet o vi ska läsa i vår bok eller så…då känns det som att taket ska ramla ner på mig.
Det känns som om luften tar slut och då börjar jag prata bara för att få bort tystnaden.
Då säger läraren till mig att vara tyst och jag blir så ledsen,för jag prata ju bara för att jag är så rädd för tystnaden.

Jag kan inte sova,det är så tyst och då blir jag rädd.

Mamma kan du sjunga lite för mig.

Kulan i flipperspelet är hård o kan ta stötarna men det är inte jag.

Nu har ni dragit i spaken igen.

Jag far iväg som kulan i ett flipperspel.

Man dunsar i överallt men får aldrig nån klarhet i vad som gäller o vem som ansvarar för vad?

Står här nu med ett enormt stresspåslag och oro.

Jag svävar i konstant ovisshet o trots att ni vet vad detta gör mot mig så är det ingen som tar hänsyn till det.

När kvällen kommer o stillheten lagt sig då kommer oron.

Då far tankarna runt i huvudet och tårarna tränger igenom.

Sömnen rubbas o man blir trött i både kropp och själ.

Stressen gör att kroppen värker konstant.

Kulan i flipperspelet är hård o kan ta stötarna men det är inte jag.

För varje duns så växer sig blåmärkena enorma.

Blåmärkena hinner inte ens blekna förens ni ger oss nya.

Hur är det tänkt att man ska ha en möjlighet att komma tillbaks till ett värdigt liv när man hela tiden blir behandlad som kula in flipperspelet.

Önskar mig en Helge

Förstår mer o mer varför jag älskade barnprogramet från A-Ö

Jag är ju lite som Hedvig..
Nyfiken.
En aningens förvirrad.
Spontan o frågvis o lite tokig.
Och alltid med en önskar om att få veta mer o lära mig mer men vet kanske inte alltid hur jag ska ta mig dit.
(Dessutom skulle jag må utmärkt av att bo så som hon gör 😉 )

Nåja..näsan växer förvissor inte på mig…rent fysiskt men bildligt talat..så tror jag den gör de när jag inte riktigt greppar situationen..(ska känna efter nästa gång 😉 )

”Systern” som kom besök påminner mig mycket om de som kommer med pekpinnar o åsikter om hur jag ska vara..tycka o tänka o genom åren har det funnits oändligt många som pekat åt alla håll o kanter.
Och som sedan när jag misslyckats inte stöttat o puschat mig utan ist än en gång påpekat hur ”FEL” jag tycker,tänker,är trots att jag gjorde som NI sa.

Inser att jag har lagt sjukt många år på att passa in..på att ”duga” o att göra rätt…ja..så som NI anser att rätt är.
Trots att jag vid upprepade tillfällen gått helt emot vad jag själv velat o tyckt.

Men åter till Hedvig.

Hon hade ju sina Bokstäver i Alfabetet som hon utforskade.

Det har jag också.
Fast inte alla bokstäver.

Just nu utforskar jag ADHD bokstäverna.
Försöker förstå o känna in hur dem är o funkar.

Med andra ord…
Jag utforskar en del av mig som jag flitigt tryckt undan o gömt i så många år för att inte vara ”FEL”

Att få en diagnos i min ålder är lite som att hitta sig själv.
Jag har inte bett om en utredning för att använda de som ursäkt för att en del i mitt liv blivit som det blivit.
Eller att använda de som en ursäkt att inte kunna gå vidare.
Jag har valt att utreda för att jag innerst inne vet att jag inte är ”FEL”.. men också för att finna mig själv.
Jag funkar bara lite annorlunda på en del områden.
Jag är jag..Jag är inte ADHD..de bokstäverna är en del av mig …

Lever man i AnnorlundaLandet som vi i min familj gör o som många av mina underbara vänner gör så kan varje ny dag vara som en ny bokstav att upptäcka.
En del av oss uppfinner hjulet om o om varje dag medans en del av oss greppar just de där o sen går vi vidare men kör fast i annat.

Oftast i sånt som Ni ” Icke Felaktiga” ser som självklarheter o petitesser.

Här kommer Helge in…

Tänk va bra de hade vart att ha Helge att rådgöra med när tankarna tränger på o man inte kan sortera för intrycken är för många.
( kanske skulle testa att ropa upp i skortenspipan nu när jag har en 😉
Tänk va bra de hade vart att ha Helge när man behöver en stöttade o vägledande hand men som inte styr o ställer med en eller sänker en när de än en gång blev lite tokigt.
Tänk att få ha en Helge som inte ger upp
Tänk att få ha en Helge som trots mina bokstäver kan tycka om mig o låta mig få lov att vara just den jag är.
Trots mina bokstäver

Önska jag hade en Helge i mitt liv ❤

Svek

Än en gång river besvikelsen som vassa kattklor inom Dem.

Kompisarna som än en gång lovat upp sig på lek o skoj..
Sviker..om o om igen.

VARFÖR ??

Mina barn har fått lära sig att om dem blir förhindrade eller sjuka och inte kan delta i de dem lovat upp sig på får snällt ringa och meddela detta.

Tycker att det handlar om sunt förnuft och respekt.

Men verkar varar rätt ensam om den inställningen…för samtliga klasskompisar till mina barn beter sig lika märkligt.
Även andra barn som dem lärt känna uppför sig märkligt..
Plötsligt ränner dem snudd på ner ens dörr,sms:ar frenetiskt o träffas ofta o leker o har kul..för att sen helt plötsligt bara försvinna.
När jag frågar varför Ni inte leker eller hörs av..så vet Mina inte varför..
Kompisen svarar inte när dem ringer.
Kompisen nonchalerar dem på skolan.
Kompisen fryser ut dem inför andra..
Kompisar som t.o.m hånar o kränker dem inför andra.

MEN ??!! kan man enkom skylla på barnen..är det inte NI vuxna o Er uppfostran som brister.
Barn gör inte som Vi säger..barn gör som Vi gör..
Prata med Mig på skolgården när Vi väntar på våra barn funkar fint..
Men att sen ränna på den lokala affären med näsan i vädret o låtsas som om Jag inte existerar..de upplever Jag ofta.

Vänd för en sekund på situationen.
Hur hade Ditt barn känt de om min son lovat komma o sen struntat i att dyka upp..hör inte av sig..svarar inte när Ni ringer..eller sms:ar..???
Hur hade Du känt det när Du sett förtvivlan o besvikelsen i Ditt barns ögon ??

Men än en gång finner Jag ut en lösning för att försöka kompensera den skada Ditt barn tillför Mitt.
Än en gång torkar Jag tårarna och kramar om tills oron o besvikelsen stillat sig.
Än en gång får Jag  peppa o pusha Mitt barn så att självförtroendet som Ni som snällt trycker ner i skorna på Dem när Ni behandlar dem så här..inte rasar helt.

Tycker att alla Ni vuxna som läser detta ska ta Er en rejäl tankeställer för det kan vara Ditt barn som just nu gör detta mot någon annans barn..

 

En mycket Modig 12åring

Träffade igår en härlig grabb som faktiskt är en av de modigaste personer jag nånsin mött i mitt 43 åriga liv.

Länge efter att han gått hem så log jag o att jag dessutom har fått chansen att börja lära känna hans mamma känns oerhört positivt.

Denna Modiga grabb..vi kan kalla han Putte…vilket självklart inte är hans rätta namn är
12 år har diagnosen ADHD samt Aspergers Syndrom.
Min son är året yngre och har diagnoserna ADD/ Aspergers Syndrom.

Är så glad att dessa två grabbar funnit varann.
För dem verkar komplettera varandra.

Min grabb är mer försiktig o tar inte för sig riktigt på samma sätt…medans härliga Putte han frågar rätt ut,är spontan o piggelin.
Men trots detta så tar Putte hänsyn o visar respekt för min grabb.

Har nog inte hört min pojke skratta så mycket o framförallt så hjärtligt sen Putte trilla in i hans liv.

Men det är inte Puttes diagnoser som gör han UNIK i mina ögon.

Inte heller att han är verbal o snacksalig eller spontan o framåt

Inte heller att han o min grabb funnit varann o funkar ihop..vilket självklart är underbart.

Nej…Det som gör Putte så UNIK i mina ögon är att han är en hon…fast han är en han fysiskt sett.
Putte har långt vackert hår som han gärna sätter upp i en fin hästsvans.
Han sminkar sina vackra ögon o han klär sig ”tjejjigt”.

Och han gör detta med en sådan självklarhet så man kan inte uppfatta han annat än en hon.

Just detta gör Putte så Modig i mina ögon.
Han vågar som 12 åring vara sig själv.
Trots sina hinder.
Trots andras elaka bemötanden.
Trots att han vet att andra kan vara väldigt dömande så vaknar han varje morgon o svidar om till tjej.

Putte borde få medalj för sitt enorma mod att våga vara sig själv.

Putte är en av mina hjältar. ❤