sommarångest

Nu är sommaren snart över. Det långa härliga, befriande sommarlovet är snart slut 😯

Tankarna kommer och går. Hur kommer det att bli? Har de löst klassituationen?  Får han den hjälp han behöver och egentligen har all rätt till? Kommer de andra eleverna retas i år igen? Frågor som äter mig inifrån och ut.

Vill inte att hösten ska komma. Vill att sommaren ska vara längre.

För här i vårt underbara sommarparadis finns vänner. 👬 Här får ett barn som vant sig vid glåpord,  retningar och kränkningar från andra uppleva hur andra VILL vara HANS vänner. 💜 Här är han efterfrågad och omtyckt för den han är. Här måste han inte vara som alla andra. Här får han vara den han är med allt som gör honom till den underbara kille han är.  Här har vi bevittnat hur en ledsen o trött kille blommat upp, skrattar och leker.

Men tyvärr bor inte heller dessa underbara barn här utan är utspridda över andra orter. Vill ändå säga TACK från djupet av mitt hjärta till er och era familjer. Ni har alla gjort vår sommar 🙌

Med vemod säger vi nu hejdå till vårt paradis och hej till hösten, skolan och vardagen.

 

 

Annonser

Tankar i natten

Ligger här bredvid dig och hör dina andetag. Äntligen har du somnat efter tårar och förtvivlan. Men även i sömnen är du orolig.

Tänk att så mycket tankar kan snurra i en liten hjärna, att så många funderingar kan rymmas, att känna tomhet vid så ung ålder, att inte känna att man är bra som man är, att så många tårar kan rymmas inom dig…

Mamma älskar och tröstar, men inte ens jag förstår varför eller hur andra tänker. Hur de kan välja att inte se vilken fin kamrat du skulle vara. Så hur ska jag då kunna förklara så att du förstår.

Telefonen ringer…

Mamma, jag är sjuk.
Jag mår illa!
Har ont i magen och huvudet…
Vill hem…

Det är du som ringer…
Du gråter och ber. Kom och hämta mig jag orkar inte mer.

Tecknen är många på att du inte mår bra i den skola du tvingas vara i en så stor del av din dag.
Ingen struktur, du förväntas hålla reda på tid och plats själv. Inte lätt när man brister i tidsuppfattningsförmåga och fokusering.
Ljudnivån i skolan är bortom rimlighet. Med öron som hör allt och svårt att hålla koncentrationen blir det allt som oftast ohållbart för dig. Att du dessutom blir retad är oftast droppen som får din bägare att rinna över. Då vill du hem. Hem till tryggheten, det kända och lugna.

Väl hemma kommer tankarna om att du inte duger. Att du inte kan, är fel, är som du säger; dum i huvudet. Något vi alla som känner dig kan intyga att du inte är…snarare tvärtom. Du tänker på ett annat sätt och ser på världen med andra ögon. Av dig lär jag mig massor varje dag. Hur kan du vara fel?

Det gör ont i ett mammahjärta när ens barn så uppenbart mår dåligt i en miljö som faktiskt har en skyldighet att se till att du får den hjälp och det stöd du behöver för att orka och må bra. Ändå måste du dit, dag efter dag. Det är min uppgift att ta dig dit och det gör jag men med viss smärta och oro.
Varför ska det vara så svårt för dem att förstå att du behöver ha direkt hjälp i din skolvardag? Någon som stöttar, lotsar, puffar på och som finns där när du behöver.

Jag kämpar på, påtalar, skriver brev, tjatar, har möten. Det är mitt barn jag kämpar för och det finns inga gränser för den striden. Även om jag ibland tappar orken och ingen verkar lyssna så reser jag mig upp igen och kämpar vidare.

Tro inte för ett ögonblick att jag tänker ge upp. Det vore att ge upp dig och det finns inte. ❤️

Tyvärr är inte detta något ovanligt inom skolan. Våra barn med npf faller ofta mellan stolarna. Skolledarna vet att resurserna behövs och att lärarna behöver ha mer fortbildning inom området. Men då hävdas det att ekonomi och pengar inte finns. Argument som inte håller då skollagen är tydlig. Men vad hjälper det?
Ingenting!
De gör ändå som de vill…känns det som 😞