Livet går

När livet snurrar på. Och allt händer. Bra saker, jobbiga saker. Vägen framåt är rätt väg. Men ändå gråter man. Av utmattning. Av att ha varit den som gjort allt under så många år. Av att inte få upprättelse. Av att fortfarande vara den som måste gjuta olja på vågorna för att det ska fungera för de som är viktigare än en själv. Att ha gjort ett val som är rätt. Rätt för alla. Men som ändå ifrågasätts. För att det är svårt. För att det skapar smärta som syns. Att ständigt ifrågasättas. Det gör ont. Att inte bli trodd. Att slita för att räcka till för alla andra. Och inse att man måste välja sig själv ibland. Men att inte våga, inte orka, inte kunna. För att konsekvenserna blir jobbigare än det positiva med att välja sig själv.

 

Ångest

Häromdagen hade jag ångest. Dagen började med en panikatack i bilen på väg till jobbet, stannade, samlade mig, åkte till jobbet och grät hela vägen.

Tog mina sista krafter, samlade mig, avbokade möten, höll ett viktigt möte. Ordnade vikarie till dagen efter, och åkte sedan hem, tog medicin, och sov i två timmar. Därefter var jag fungerande, men fortfarande matt. Dagen efter, sov jag, medicinerade jag, sov jag. Och idag är jag ok.

Det som slår mig är att mitt barn, han har ångest nästan varje dag. Han har ingen medicin. Han måste gå till skolan varje dag. Där han misslyckas varje dag. Där han är helt slut av att samla ihop sig och fungera i en miljö som inte är anpassad för honom. Om han förstod att han hade valet att stanna hemma, skulle han stanna hemma. Men han är otroligt regelstyrd, och regeln säger att man måste gå till skolan.

Jag hade ångest några timmar, det tog mig över ett dygn att återhämta mig. Han har ångest varje dag. När och hur ska han få sin återhämtning?

Möte med skolan

Dags igen för möte med skolan. Sonen har hunnit bli åtta år nu. Han går i tvåan. Klasskamraterna läser böcker, klarar matteuppgifter, samtalar om politik och samhällsläge. Sonen leker i sandlådan. Han är normalbegåvad enligt alla tester vi har gjort. Ändå når han inga kunskapsmål. Han är ensam i klassen. Inkluderad som det så fint heter. Som en egen liten ö flyter han omkring där. Han är snäll och charmig och go, och alla tycker om honom. Men han lär sig just inget annat än det, att vara snäll och trevlig och charmig och flyta med. Och det kan väl vara bra kunskaper att ha, men jag skulle ju önska att skolan också hjälpte honom att uppnå kunskapsmålen. Det gör han inte. Han kan inte läsa, han kan inte räkna mattesagor, han kan inte lösa problem i flera steg, där det är text inblandad. För han kan inte läsa.
Skolan måste hjälpa till här. De MÅSTE göra det. Det står i lagen. Men de gör inte det. Jag vet inte varför. På mötet ska jag fråga rektorn om det. Skolan lovar stöd, de säger att de sätter in alla resurser de har. De utbildar resurspersonen. Bra, men…. När hen är på utbildning, vem är med sonen då? Vem hjälper honom då? Och om sonen fortfarande inte uppnår kunskapsmålen. Ska skolan inte sätta in fler eller kanske andra resurser då? Oroar mig för mötet. Har inte sovit på flera nätter. Måste stå upp för min son, kriga. Vill inte det. Vill att skolan ska följa lagen av sig själva. Jag följer alltid lagen, (utom när jag går mot rött, och ibland kör för fort på motorvägen). Inte behöver jag argumenteras för för varför jag inte ska stjäla, eller slå någon, eller något annat som är olagligt. Jag följer lagen. Även i mitt yrke följer jag lagar och regler som åläggs mig att följa, oavsett vad jag tycker om dem, så följer jag dem. VARFÖR gör inte skolan det? Är inte det konstigt?
Skriver ut läroplaner, skollagen, kursmål. Förbereder mig. Vill sitta med kollegorna och dricka kaffe och äta sockerkaka på fikarasten. Men istället sitter jag med detta.
Kan inte låta bli att känna mig lite bitter. Inte på att jag fick en pojke med AST. Utan för att skolan är så illa däran som den är.

Livet som på (trafikverkets) räls

Som på räls brukade mamma säga när jag var liten och saker liksom bara klaffade. Livet går som på räls. Det gör mitt liv också. Men det är nog trafikverket som underhåller min räls, för jag verkar spåra ur hela tiden. Att sedan komma upp på rälsen är lättare sagt än gjort. Ofta blir man bara bollad mellan olika instanser och personer som säger att någon annan ska hjälpa. Och i slutandan står jag där, ensam, häver mig upp på rälsen, och tuffar på, lite långsammare än förut, lite tröttare än förut, men oförtrutet mot mitt mål. Detta trots att jag inte har en aning om vad målet egentligen är. Jag bara vet att det inte är ett alternativ att stanna nere. För det är kostnaderna allt för höga.

Minns du dagen då allt förändrades?

Jag har fått frågan, om jag minns dagen då livet förändrades. Då har det handlat om dagen när jag fick veta att min pojke har autism. Jag har vänligt berättat om den dagen, hur jag var i amningsbubbla med lillasyster. Hur jag var sjukt trött. Hur jag mest kände lättnad över att äntligen få bekräftat det jag misstänkt så länge. Att jag inte inbillade mig. Men egentligen är det inte den dagen då allt förändrades. Det var dagen när jag fick bekräftat.

 

De dagar mitt liv har förändrats är helt andra dagar. De flesta är positiva.  Det är dagen när jag började skolan. När jag lärde mig läsa. När jag läste Marilyn French för första gången. Dagen när jag flyttade hemmifrån. Dagen när jag tog mitt första positiva graviditetstest. Dagen när jag fick mitt första barn i famnen, Dagen när jag fick mitt andra barn i famnen. Sådana dagar. Det är också negativa dagar, som dagen då jag fick mitt hjärta krossat första gången. Dagen när jag hade sex mot min vilja första (och enda gången) Dagen då jag var tvungen att välja bort ett jobb för att ta hand om min familj.

 

Vad jag vill säga är att den dagen vi får veta vad det är som inte stämmer, det är en dag av bekräftelse. De dagar som förändrar livet, de är många fler, och de kommer hela tiden. De ska vi vårda och använda till att utvecklas och mogna.