Sen sa Lus-Mia ”djävulunge”

Det visade sig i ett litet pm från läraren att mellansonen är väldigt förtjust i att slänga sig med extremt fula ord på skolan. Det är inte bara ”fula” ord utan mer ”hemska” ord, som får de andra barnen att gapa. Kan jag prata med honom om det, frågar läraren.

Ja, jag kan väl prata med honom om det. Men vad ska jag säga? Han vet vad alla tycker och han vet att det inte är ”acceptabelt” att säga vissa ord. Sen ska detta prat då också komma från rätt käft. Jag är själv ganska förtjust i att använda hela mitt ordförråd, både när jag slår i tån eller om jag vill markera något. Jag gillar kraftuttryck och jag har aldrig riktigt förstått varför vissa ord är så tabu (obs undantaget diskriminerande tillmälen). De är också en del av vårt språk. Förr i tiden var det fruktansvärt när någon sa ”blanka tusan”. Sådant utvecklas och snart är det vardagsmat. Ju mer laddning vi lägger i orden desto fulare kommer de bli och desto mer användbart blir det för barnen att säga dem. ”A men det låter så hemskt när ett sött litet barn vräker ur sig könsord”. Jaha? Varför? Får inte små söta barn vara arga? Om de vet att könsord är det mest laddade i vårt samhälle idag och de vill markera sin frustration med vårt mest laddade ord, why not?

Och nej, att säga järnspikar eller järnvägar är inte och kommer aldrig vara lika kraftigt och därmed inte lika användbart.

Jag tänker att om vi reagerar överdrivet på de här kraftuttrycken, så blir de mer kraftfulla och kommer användas mer. Tona ner det, tänker jag.

Och så satte jag mig och sa till sonen: ”Jag har hört att du använder fula ord i skolan och det är inte okej. Det är inte bra att du gör så. Alla barn växer inte upp i en familj där folk är mästare på att visa hela känsloregistret utan hämningar. De blir rädda och chockade när de hör fula ord eftersom det för dem är förknippat med riktigt arga människor som de liksom aldrig brukar möta. Du kan väl försöka va lite schysstare och tänka på de barnen lite? Och säg fula ord hemma istället där vi är vana vid dem?”.

Så, nu har jag pratat. Men jag har inte placerat silvertejp över sonens mun så jag kan inte garantera att han nu bara kommer tala med rosafluffiga ord. Det kan jag aldrig garantera. Det är hans mun och det är hans impulsiva hjärna (dopaminer, signaler, nervsystemet, det köret) som styr munnen, inte jag. Och när han blir överbelastad med stress så fungerar inte kontrollerna i hjärnan alls. Ju mer stress desto fler ord som bubblar ut. Det som jag reagerar på då är hans stressbelastning, inte vilka ord han väljer för att påvisa den. Och det är då läraren får ett svar på sitt pm; ”Jag har pratat med honom men jag vill gärna prata med dig om varför han är så stressad också”.

Så, om jag har så högt i tak, finns det då inget ord som jag inte accepterar att han säger? Jodå. ”Jävla cp”. Och vissa andra diskriminerande tillmälen. N-ordet. Kvinnoförnedrande ord. Men vad handlar det egentligen om att ”inte acceptera” hans språk? Vad gör jag åt saken? Att straffa och hötta med fingret hjälper ingen vart. Som jag sa, dopaminer och nerver. Och sen använder han ord som ger reaktion. Det gör nästan alla barn.

Men, jag tror på min sons intelligens och kompetens. Jag tror att han i takt med åldern utvecklar ett förstånd och då också får ett bättre ordförråd, när han förstår sammanhanget i ordens kraft. Jag accepterar inte att han säger cp. Det innebär inte att han får utegångsförbud i en vecka om jag hör honom säga det. Det är helt lönlöst. Istället förklarar jag för honom vid väl valda tillfällen, uppfostrar honom så gott som det går och lär honom om historia, om världen och människorna i den, så att han i ett större sammanhang förstår att cp inte är ett skällsord. Inte n-ordet heller. Men utan denna kunskap och utan denna förståelse så kan han säkert slänga sig med orden hur som helst.

Varför kan jag då inte lika gärna lära honom att könsord inte är skällsord? Tja, kanske för att jag inte tycker det är lika viktigt. Det är bara så. Det är ett könsord. Alla människor har ett kön. Det är enligt mig varken det finaste och heligaste vi har, eller något fult. Det kan man ju alltid säga till honom. ”Vad är det som är så himla speciellt för dig med att skrika ett ord för en sak som 3 miljarder människor har på kroppen?”, sa jag en gång. Han tittade på mig. Sen svarade han:

”Om 3 miljarder människor har det på kroppen, varför är det då hemskt att säga det?”

Score.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s