Camilla Läckberg, håll dig till romaner

Camilla och en lång räcka andra kändisar har hakat på trenden att kritisera andra föräldrar kring barnuppfostran och jobbiga barn de mött på. Men mig veterligen har ingen av dem utbildning i barnafostran, inte heller har de själva fått ett barn som inte är som alla andra.
Jag kan själv bli irriterad om jag stöter på barn (fast irriterar mig nog mer på jobbiga vuxna) som hörs och syns, när jag fått värdefull egentid. Det betyder inte att jag fördömer deras föräldrar eller börjar prata vitt och brett om det. Jag skakar av mig irritationen, och går vidare med mitt liv.
Man kan inte se på ett barn om det har svårigheter som orsakar beteendet, eller slappa föräldrar. Och det är det som är problemet. För LAB, lågaffektivt bemötande, kan se ut som slappt föräldraskap. Ett barn kanske smäller med stolen på restaurangen, oavbrutet. Man kan undra varför föräldrarna inte säger till på skarpen. Men de föräldrarna kanske vet, att stolsmällandet indikerar på att barnet är nära ett utbrott. Om de försöker ingripa, kommer helvetet att braka löst. Då kommer barnet att låsa sig, få ett utbrott och sedan går inga meddelanden fram förrän allt lugnar ner sig igen.
Alternativet till stolsmällandet är alltså mycket värre. Föräldrarna väljer att ignorera, långsamt och tålmodigt följa med barnet på lugnare vatten. De avleder, erbjuder alternativ (kanske en glass) som kan få barnet att återfå kontrollen. För en utomstående kan detta se obegripligt ut. Men vet ni vad, LAB fungerar. Och barn med npf är inte ouppfostrade. De vill göra som alla andra, de vill passa in. De vill inte dra folks blickar till sig. Men de blickarna bidrar till att föräldrarna kan ha svårt att få barnen utanför huset. Barnen minns de blickarna. Blickarna som bränner på huden, som bevisar att barnet är avvikande, något att skämmas för. Så de kurar ihop sig i hemmet, vill inte vistas därute.

Vi förfasar oss över hur handikappade gömdes undan för bara ett tiotal år sedan (och fortfarande göms undan i andra länder). Men de fördömande blickarna, och skriverierna som Camilla Läckberg bara är ett exempel på, har samma effekt. De stänger in och gömmer undan barn med funktionshinder i gyllene, osynliga burar.

Skall alla få vara med i ett samhälle, så måste annorlunda få vara okej. Man får vara irriterad, men belasta inte barnet eller föräldrarna. Istället kan du titta dig i spegeln och fundera vad du kan göra för att underlätta. Oftast räcker det med att inte göra något alls, och det är ju inte svårt.

Så Camilla, håll dig till att skriva romaner (som du för övrigt är suverän på) så håller vi oss till LAB.

restaurant

 

Annonser

3 thoughts on “Camilla Läckberg, håll dig till romaner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s