Född med snippa? Grattis, vården är inte din.

För något år sedan fick jag olustiga känslor i kroppen samtidigt som jag mådde dåligt psykiskt. Jag hade yrsel och fick svårt att skriva och prata. När jag kände att jag började tappa minnet emellanåt så kontaktade jag vårdcentralen.

Det slutade med att jag gick hem med en lapp, med ett telefonnummer till en sjukgymnast. Hon skulle lära mig mindfulness. För jag var stressad.

Alltså, jag är expert på mindfulness och hur man hanterar stress, så jag slängde muttrande lappen i papperskorgen.

Jag mådde som tur var bättre med tiden, men igår kom jag att tänka på denna händelse av en anledning. Jag kom att tänka på att när min man, barnens pappa, sökte vården med samma symtom för flera år sedan, fick han omedelbart remiss till en psykiatriker samt ett läkarbesök för att göra all världens tester. Han blev tagen på allvar.

Han blev tagen på allvar på samma sätt som mina söner har blivit. På det sätt som varken jag eller min dotter har blivit.

När min dotter föddes för sju år sedan så var lyckan oändlig, men samtidigt gnagde en bekymrad känsla inuti mig, för att jag visste att hon aldrig någonsin kommer bli bemött på samma sätt som hennes bröder. Det märktes redan på BB, det märktes på förskolan, det märktes i lekparken, det märktes hos alla möjliga människor vi träffade. Och nu märks det i vården.

Jag förstod att dottern hade NPF efter bara två år som hennes mamma. På den tiden hade jag inte ens börjat fundera på om hennes storebror hade det. Han var förvisso en lite smått galen och impulsiv pojke med massor av myror i brallan, men under alla år så var han långt ifrån vad hans lillasyster någonsin varit. Han var klok och förståndig, verbal och uttrycksfull. Han kunde sitta ner och fundera och filosofera, han var intresserad av rymden och gamla pyramider i Egypten, han kunde bygga lego i fem timmar. Han var explosiv men gick att få på banan igen med struktur och förutsägbarhet. Det var först i skolan som det på riktigt upptäcktes att han hade otroligt svårt att koncentrera sig och att han inte skulle klara skolgången utan särskild hjälp. Sen fanns det såklart även en extra anmärkningsvärd detalj; han slogs och skrek fula ord när humöret rann över.

Men han var inte som sin syster. Systern pratar, skriker, härjar, springer, pillar på allt, snurrar, trotsar och bråkar. På hemmaplan. Sen vet ni hur det är, när tjejer med NPF kommer till skolan, då är det skärpning på hög nivå, det är bevisat i forskning. Men trots att jag försökt att påvisa hennes explosiva humör och extrema kontrollbehov i sex år, så har jag aldrig, aldrig, aldrig, ALDRIG fått något gensvar.

Jag kommer här bli löjligt tydlig för att ni ska förstå skillnaden:

Pojke, 7 år: Hyperaktiv, koncentrationssvårigheter, krav på rutiner, impulsiv, explosiv. Blir snabbt remitterad till BUP och snabbt utredd, får diagnos ADHD. Får medicin, får särskilda insatser från BUP och soc, föräldrarna får utbildningar, extra möten med skola och BUP hålls flera gånger per termin. Skolan gör anpassningar, sätter in resurs.

Flicka, 7 år: Hyperaktiv, koncentrationssvårigheter, krav på rutiner, impulsiv, explosiv. Föräldrarna får noll gensvar. Till slut är det en förstående lärare i skolan som tar tag i saken, men inte för att hon egentligen ser något själv utan endast för att hon är förstående. Skolläkare säger ”Man behöver ju inte utreda bara för att bröderna har NPF”. Föräldrarna ligger på. Skolpsykologen ser ett dåligt arbetsminne men lägger inget krut på sina tester på det sätt som han gjorde med storebror. Föräldrarna ligger på igen. BUP tvekar till att utreda. Föräldrarna ligger på igen. BUP utreder till slut. Resultatet blir en slaskdiagnos; ”hyperaktivitetsstörning ospecificerad”. Hon är för duktig. Duktig liten tjej. Och söt.

Jag suckar och skakar på huvudet. Min dotter har ingen ospecificerad grej, hon har ADHD, minst. Jag ser det varje dag, om hennes beteende inte är ADHD, då har ingen det. Den enda skillnaden jag ser mellan dessa två barn i deras symtom är att pojken har en benägenhet att slåss och flickan istället har en benägenhet att göra sig osynlig. Det är deras överlevnadsstrategier i kravsituationer.

Så igår gick jag till BUP igen för att prata om hur vi går vidare härifrån. Minns hur BUP samlade hela sin styrka och tog i för kung och fosterland när det gällde storebror. Han hade fått ADHD-diagnos, de satte in stora kavalleriet. Jag blev nästan trött på det. Vi fick allt. Han har samma symtom som sin syster, så då borde hon få detsamma som han fått, kan man tycka.

Hon har svårt att komma till ro och somna. Han har svårt att komma till ro och somna. Han fick ett kedjetäcke utskrivet. Det var aldrig tal om något annat. BUP såg det som en konsekvens av hans NPF, som sig bör. Men hur blev det med dottern?

”Vi kan väl fixa tyngdtäcke. Men jag måste även säga att du kan ju själv agera tyngdtäcke. Lägg dig bredvid, nästan på henne, när hon ska somna. Håll om henne.”

När tjejer har problem, då är det mammornas problem, förstår ni. Om tjejer beter sig på ett sätt som tjejer inte ska bete sig, då ligger problemet hos föräldrarna, särskilt hos mamman. Och det är mamman som ska fixa det. Och därför får jag nu lektioner i allmän föräldrakunskap – jag som varit mamma i 11 år, får veta att man kan ligga bredvid ett barn som ska sova.

Vidare är storebror mycket selektiv i sitt matintag, och äter väldigt lite över lag. Dottern likaså. Detta har orsakat dålig tillväxt och att båda barnen är små och smala, med dåliga blodvärden och brist på allt. När det upptäcktes hos storebror så opererades först halsmandlarna bort, sen blev det omedelbar remiss till dietist, med näringsdrycker och kosttillskott utskrivna. Dietisten ringer och kollar läget två gånger om året och vi får aldrig några töntiga tips utan enbart ordinationen att erbjuda mat som vanligt men ta det lugnt och trygga oss i att han har näringsdrycker.

Dottern har alltså samma problem, så det vore ju rimligt att hon med tanke på sitt NPF också får samma hjälp? Nej. När det gäller henne, så fick jag hem ett brev:

”Det vore bra om hon åt en mer varierad kost.”

Vilken tur att vi har så kompetenta läkare, som kan ge sådana ovärderliga råd. Råd som jag inte alls själv kunde hitta i valfri föräldratidning. Återigen är tjejernas problem mammornas problem.

När det sedan gäller medicin, så har det varit ett absolut måste för storebror och det var nästan så att det gavs till oss innan vi bad om det. I mina ögon borde dottern också få medicin, men jag har faktiskt inte ens vågat fråga. Jag vet ju redan BUP:s inställning till hennes svårigheter, och jag vet ju även att de tycker att hon kan koncentrera sig tillräckligt bra i skolan så att medicin inte behövs. De vet inte att det bara är en yta och att inombords, går hon sönder. Hon är en tjej som har problem i skolan, men skolan har inte några problem med henne. Hon är en tjej som är tyst och fin när det krävs, och då finns ingen hjälp att få.

Samtidigt sitter det massor av vuxna, professionella som oprofessionella, och undrar hur det kommer sig att så många 15-åriga tjejer skär sig i armarna.

Jag vet svaret, men när kommer alla andra förstå?

Annonser

7 thoughts on “Född med snippa? Grattis, vården är inte din.

  1. Ping: Född med snippa? Grattis, vården är inte din. | M som i underbar

  2. Ping: Född med snippa? Grattis, vården är inte din. | ovanligabarn

  3. har själv blivit avfärdad av vården och hemskickad med tips om mindfulness som inte hjälpte eftersom jag var SJUK. det är illa nog när det drabbar vuxna, men att det drabbar din dotter och andra barn är rent ut sagt förjävligt.

  4. Oj vad jag känner igen mig! Jag har fyra barn. De tre stora är flickor och lillen är en kille. Jag kan också säga att jag har tre adhdbarn och ett med asperger som man visst inte säger längre. Min tredje tjej kom till livet med buller och bång och sov sig sen igenom första året tills hon lärde sig gå. Sen den dagen har jag vetat att nåt inte stämmer. Ungen kunde inte leka. Hon kunde inte sitta still, inte koncentrera sig, inte möta blicken, inte sova om man inte fysiskt och med styrka höll fast henne. Hemma var allt hon gjorde om man inte var med henne och ledde henne i precis allt att gå fram till bokhyllan, riva ut precis allting ur den innan hon gick vidare till nästa sak och upprepade beteendet. 10minuters matlagning renderade 3-4timmars städning efteråt. Jag pratade med bvc och pratade med dem igen men fick inte ens en psykologtid. Vid fyra årskollen skulle hon testa synen. Ungen klarade inte ens av att sitta på en stol, klarade inga av testerna eftersom hon inte ville(?!) kolla på bilderna eller svara på frågorna. Tom väga fick man göra genom att själva kliva på vågen och sen ta henne i famnen. Den gången fick vi faktiskt hjälp med en tid till psykologen. Utredningen startade rätt snart eftersom psykologen såg henne i rummet. Hon har idag, fem år senare mediciner och diagnos samt bra uppföljning på BUP. Min stora tjej däremot är den där drömmaren som inte stör i skolan utan bara flyter iväg i tankarna. Lika stora koncentrationssvårigheter men inte alls lika aktiv. Henne var det inga problem med. Hon var lite sen med att lära sig läsa bara… Och var bara en drömmare… Det hette så iaf tills hon för ett år sen började skära sig, få panikångestattacker och var deprimerad. Hon är under utredning nu men det tar tiiiiiiiid för skolhälsan motarbetar(inte läraren som berättade på första utvecklingssamtalet att hon hade svårt att koncentrera sig!!) Där finns ingen förståelse för att ADHD kan se olika ut. BUP däremot har varit bra när man väl tar sig dit och de har gjort undantag för att själva utreda istället för lägga det på skolan.

  5. Tårarna kan inte sluta rinna. Så skönt att läsa din text. Förlåt att jag säger det för jag önskar självklart att det inte drabbat någon annan. Men så skönt att vi inte är ensamma.

    Möte med skolan igår – det finns absolut inga behov av en utredning för det går så bra i skolan, det finns inga tecken på några svårigheter. Dottern är en så glad och positiv och energisk tjej. Det är jag som är en orolig mamma. Möjligtvis är det problem i hemmiljön. Men inte är det några andra svårigheter. Och absolut inget som behöver utredas. Att en annan elevhälsa gjort en annan bedömning – med utgångspunkt i att ja det funkar i skolan nu, men hur länge och till vilket pris? Det spelar ingen roll för de gjorde ju aldrig någon utredning (att det berodde på att vi flyttade för vi behövde komma närmare vårt nätverk pga dotterns dåliga mående var så klart inte viktigt).

    Om inte vi – en ”normal” familj, som kan våra rättigheter, är bra på att beskriva vår situation och som dessutom har stor kunskap om skola, socialtjänst m.m. kan få hjälp. Vem får det då? Hur kan man vara så blind för forskningen och så kortsiktig i sitt tänkande?

    Tack för att du delade med dig.

  6. Usch vad deprimerande att läsa om dina erfarenheter, och andras ovan, samtidigt när jag läser börjar jag förstå varför det blivit så här med min nu 15-åriga dotter. Exakt så är det, väl i skolan (50% närvaro) märks inget och det vi föräldrar berättar om hemmaproblemet trivialiseras som uppfostringsproblem/attitydproblem. Skolan vill inte göra någon basutredning och BUP vägrar göra utredning om inte skolan säger att misstanke om ADHD finns… Snart är högstadiet slut och hur det här barnet ska klara gymnasiet vågar jag inte ens tänka på, inte hon heller.

  7. Det som gör mig så arg är att det är så olika. Jag har två flickor med NPF och det har inte varit några problem med att få utredning, hjälpmedel eller vad som helst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s