Hon syns, om ni bara kunde titta.

Man kan säga att hon har mini-ADHD, sa läkaren och tittade förnuftigt på mig bakom sina glasögon.

Där satt de alla på rad, människorna som hade utrett min dotter. De satt där med sina pärmar och papper och datorer och såg kloka ut. De förklarade att enligt kurvan X och enligt tabellen Y men även instrumentet Z, så var min dotters problem inte så stora. De lovordade henne och berömde henne, så som alla alltid gjort. De sa att hon var så duktig. Hon var så duktig.

Men jag lyssnade inte längre, för jag hade fastnat vid läkarens ord. Mini-ADHD? Det kändes så absurt, det stämde inte överrens, det var absolut inte det ordet jag skulle använda för att beskriva henne. Pratar vi ens om samma barn?

Jodå, vi pratar om samma barn, men de har missat detaljen att hon är en flicka. Och de har missat allt som är värt att veta om flickor med NPF.

Jag sa ingenting, jag bara nickade, för det var inte värt att ta det just där och då. Men jag kunde inte släppa ordet.

Min dotter har alltid varit söt på ett väldigt ”flickigt” vis. Hon har ett stort krulligt svart hår och mörkbruna ögon. Hon är pytteliten till växten och överallt där hon går så kan hon konsten att charma folk. Hon har lärt sig sedan hon var mycket, mycket liten, att med söthet och charm, genom att vara människor till lags, så kan man få folk att älska en. Då blir aldrig någon arg, då är alla alltid glada, speciellt på henne, och så vill hon ha det. Alla ska alltid älska henne och hon vet hur hon ska göra för att få det så.

Så när jag berättat för andra om hennes hysteriska humör, som jag upptäckt redan vid 1-årsåldern, så är det ingen som har trott på mig. Jag har berättat om att hennes bestämdhet och envishet kan flytta berg och att hon skulle kunna gå genom eld för att få som hon vill. Att hon har haft utbrott i timmar och att hon låser sig vid att mattallriken inte står på rätt plats framför henne, redan i 1-årsåldern. När jag sagt att vi andra i familjen måste trippa på tå för henne, att hon är chefen, hennes vilja är vår lag, så har folk tappat hakan. De kan inte förstå att hon kan bryta ihop i två timmar för att hon glömt vad hon skulle säga eller för att byxorna hade en söm som skavde. ”Nääääääääää”, säger de, ”nääääää, hon är ju så söt”.

Så söt och så duktig. Det är väl vad hon är.

Men så är hon en virvelvind, som sällan är tyst och sällan är stilla, och hennes bröder har NPF, så det var väl därför som BUP trots allt tog emot henne och gick med på att utreda henne. För inte tyckte skolläkaren egentligen att det var en bra idé och aldrig någonsin har varken BVC eller förskolepersonal dessförrinnan tyckt att hon var något särskilt. Inget särskilt alls. Hon var bara kreativ, drivande, populär. Snäll och mån om att allt skulle vara perfekt. Absolut, lite väl bestämmande ibland, men det är väl bra för henne när hon blir stor, tjej som hon är!

Det är inget särskilt med henne. När pojkarna i hennes årskull som har ADHD springer runt och slåss och syns, då syns inte hon. För hon vill så gärna vara duktig, hon vill så gärna vara alla till lags, hon vill ju att alla ska älska henne, då har hon kontroll. Därför sitter hon still, hon är tyst och gör sitt jobb. När hon släpper loss, på raster och hemma, så kan man se det, då kan man se att hon inte är som andra. Men då krävs det att man tittar. Det krävs att man tittar efter den ångesten och inre hyperaktiviteten som hon hållit inne i skolan och aldrig någonsin skulle visa för någon som hon inte litar på. För den finns där.

Men nu var min dotter för duktig och det var till hennes nackdel. Jag säger att det är till hennes nackdel. Det säger inte BUP.

”Det är en fördel för henne att hon inte uppfyller ADHD-kriterierna. Det kommer bli lättare för henne i skolan”.

Jag ville bara skrika. Skrika att jag vet hur det här kommer sluta. Jag känner min dotter. Och just nu, idag, så vågar jag också tro att jag vet mer om NPF än vad ni gör, ni som sitter där med era pärmar och ser viktiga ut.

Jag har två pojkar med NPF. De har aldrig varit ”duktiga”. De har slagits och svurit och sparkats, de bryr sig inte om att vara andra till lags. Vi gled på räkmackor genom deras utredningar, det var aldrig något krångel. Men trots det, om jag skulle säga vem av mina barn som har ”mini-ADHD”, så är det mellanpojken, och inte min dotter.

Idag skickar jag iväg en egenremiss för en second opinion till ett BUP med gott rykte. Jag var beredd på det, det ska man vara när det gäller flickor. Och det är sjukt.

Annonser

10 thoughts on “Hon syns, om ni bara kunde titta.

  1. Jag känner så väl igen mig och mina barn. Jag har en äldre son med Adhd och autism som alltid har synts och hörts och som har haft väldigt svårt att anpassa sig och varit utåtagerande. Hans utredning gled vi också igenom och han har fått hjälp och anpassningar i skolan.

    Skillnaden är sen att han är en lillebror som alltid har anpassat sig och alltid vill försöka vara duktig. Han är snäll och försiktig i skolan. Men han har Adhd som har varit väldigt svårt att få hjälp med för han stämmer inte in på skolans bild av hur en pojke med Adhd ska vara.
    När jag läser in fakta om hur Adhd är hos många flickor stämmer han in klockrent. Så det var inte lätt att få till en utredning och hjälp i skolan har varit omöjligt.
    Han har aldrig slagits eller varit speciellt stökig i skolan. Men hemma är han den som ofta har det jobbigast och i perioder har det fruktansvärt, med ångest och oro. Det är inte lätt när man inte har ett barn som passar in i andras mall över hur det ska vara och det är verkligen intellätt att få hjälp då.

    • Jag tänkte på det. Det är ju inte bara tjejer som har detta problem (att inte bli tagen på allvar). Det är ju såklart OFTA också killar som inte stämmer in i bilden av hur en ”pojke med adhd” ska vara…. Lika illa det. 😦

  2. Har två grabbar med NPF och pga av att dem hela tiden o då den ena med råge uppfyllt kunskapsmålen så har skolan vägrat att se de andra svårigheterna barnen har.
    Den ena har stora sociala svårigheter och skolan har blundat stenhårt för detta och till o med påstått att han väljer att gå själv..ja..när han inte vet hur man gör,när man försöker gång på gång dag ut o dag in..år ut o år in o bara blir nonchalerad o utstött då väljer man till slut att vara ensam,när utanförskapet påverkar dig fysiskt så ticsen o stamningen escalerar enormt ..bara i klassrummet.. de andra barnet hamna ständigt i konflikter då han gick i affekt för allt,han kan inte sitta stilla och fick skäll för att han satt o tecknade på ett litet papper vid genomgångarna för det var det enda sättet för han att hålla fokus,han fick tillrättavisningar när han babbla rätt ut utan att räcka upp handen o att han ville ha en annan stol att sitta på för den han hade gjorde ont och var obehaglig så nekades han det o dem skratta åt honom på utvs när vi tog upp det MEN att skälla ut han när han vägde på stolen för han inte klara av att sitta stilla o försökte göra det bekvämt för sig det kunde dem göra.. När dem fick sina diagnoser på pappret o man satt med skolan o bup på återgivningen så var det en lättnad när psykologen tillrättavisa specped som gjort helt fel i sina utvärderingar och dem påtalade även hennes bemötande när kuratorn ringt och bett om info om barnen samt skolans förberedande utredningar,där tog hon den äldsta pojkens resultat och ändrade bara personuppgifter och skickade hem till mig..tack o lov var jag observant som tyckte det verkade underligt att dem fick likadana resultat då dem är som natt o dag,när han förklara för lärarna hur dem kunde lägga upp undervisningen för att ge ett ex så dem såg skillnaden så tjurades en del..några kunnat ta det men man såg att dem snörpte på munnen elr himlade med ögonen ..medans andra fortsatte att blunda..
    Att sen behöva höra på omvägar att dem sitter i personalrummet och påstår att enda anledningen till att jag vill ha diagnoser på mina barn är för att jag ska kunna lyfta så mycket bidrag som möjligt..ja..jag vet..det borde anmälas men jag har varken energi eller lust att strida mer med dem.. barnen går före o jag vet ju vad som är rätt o fel..däremot så är jag numera rak i ryggen o möter deras blickar o nu är det dem som viker undan.
    Styrkekramar till er alla..
    Hoppas ni får bättre stöd,stöttning o förståelse dit ni skickat egenremissen.

  3. Jag känner med dig. Har nyss börjat gå på bup med yngsta dottern. Det blir utredning men det är kö.
    Visst kan vi få samma eller liknande svar som du fickan men jag tänker inte ge mig.
    Hon styr familjen som en diktator medan hon är en ängel på skolan.
    Men jag har hela tiden printar in i alla alla som har med utredningen att göra: Typisk flicka med ADHD, Den tysta flickan man inte ser, osv. Att storebror med svår ADHD inte heller visar sin hyperaktivitet. Så får han medicin ska minsann hon också ha.

    Tappa inte modet!

  4. Kram! Känner tyvärr igen detta alltför väl. Det är vansinnigt! Fullständigt vansinnigt! Speciellt när man redan som förälder känner till detta och magkänslan berättar vad som är på gång. Hoppas hoppas ni får bra hjälp med hjälp av remiss. Ta hand om dig! Kram!

  5. Du beskriver min dotter… jag ska idag på ett första möte med BVC, utan att hon är med. Jag är livrädd att de bara ska avfärda oss..för ”hon är ju så söt och snäll, har kompisar”..
    Hon har en lillebror, 3år, som lärt sig vika undan, ge efter, ge henne saker hon tycker om, allt för att dämpa utbrotten hemma.. han är TRE år.. han ska inte behöva ta det ansvaret.. hjärtat gråter.. hon ÄR en underbar människa, så mycket tankar, sån energi, som tar slut samma sekund hon kommer hem, hon VILL, men orkar inte.. så kommer utbrotten.. all mat är äcklig. jag är så dum, pappa är dum. lillebror är dum. hon skriker och vrålar. kastar saker. slår mig. jag håller om, tröstar, säger att det är Ok när hon vrålande förklarar att hon inte KAN sluta.. säger att hon får skrika klart, det är ok… tröstar när hon bryterihop över att hon brutit ihop… en ond cirkel..

    • Tyvärr hög igenkänning men här en 13-åring med asperger som fick diagnos först i somras efter att vi stod på oss. Fick ingen i första vändan. Hemma är funktionsnedsättningen så tydlig och ingen annan har sett eller förstått.
      Lycka till och stå på dig!
      Styrkekramar

      • Jahapp nu blev det dubbelt. Trodde inte den första kom med för telefonen strulade. Ta bort den här kommentaren om du vill. Det räcker ju med en från mig. 😉

  6. Åh vad jag känner igen det du skriver. Fast min 13-åring fick aspergerdiagnos I somras. Ingen i skolan hade sett något. Men hemma… oj oj oj… Hen fick ingen diagnos I första vändan men vi stod på oss och bad om ny utredning. De sa också att hen är väldigt högfungerande. Ja hen håller ihop allt vad hen orkar för att inte sticka ut. Men hemma då kommer det…
    Känner så med dig. Lycka till! Stå på dig! Styrkekramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s