När skenet bedrar

Ibland undrar jag över hur mycket smärta och oro folk i gemen egentligen går och bär på. Allt medan de försöker göra vad de kan för att upprätthålla skenet…

I helgen var jag tillsammans med ett antal människor jag inte kände så väl innan, och på kvällskvisten kom vi att prata om allt mellan himmel och jord. Som så ofta är det svårt att inte i en mening eller två prata om min familj och då också beröra Sonens utmaningar. Vi har ju alltid varit rätt öppna med att vår familj inte är helt standard, inte minst för att försöka motverka fördomar och skapa förståelse eftersom det inte syns vid första anblicken.

Jag förundrades över att ännu en gång under kvällens lopp dök upp en efter en som hört att jag pratat om oss och som också ville berätta. Berätta att de visste. Att de hade en egen smärtsam erfarenhet av att krångla med skolan eller att ens barn far illa på annat sätt. Det är som att känslan av att kunna prata om det som är svårt öppnar en flod, en flod av sånt som man normalt inte pratar om. Och jag rörs av att se deras ögon lite senare, att de möter min blick genom vimlet med en känsla av samförstånd. En känsla av att bli sedd och accepterad. Att ens kan bli barn sett och accepterat. Och att vi alla gör så gott vi kan, både barnen och de vuxna.

Mitt hjärta svämmar över ikväll över mötena med dessa nu lite mindre okända och deras historier.

Tack för att ni finns.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s