Ibland räcker det med kärlek

Året är 2009. Jag har en 4årig pojke hemma som nyligen blivit diagnosticerad med autism och trolig utvecklingsstörning. Svår autism och troligt svår utvecklingsstörning. En pojke som befinner sig mer på väggarna än på golvet, som stoppar allting i munnen, bajsar var som helst och kletar ut det, rajdar kylskåpen och skafferierna efter mat – inte för att äta det (han äter ju bajs och blomjord) utan för att kasta ut det över golvet och bada i det. Bada i socker. Bada i mjöl. Han kastar det omkring sig och skrattar när mjölet faller ner. Springer därifrån till nästa spännande sak att göra. Klättra i gardinerna. Dra ut alla glas från skåpet för att sedan hälla vatten i vartenda ett och hälla ut det över golvet. Kommer på att han ska rymma hemifrån och sticker ut i 15 minusgrader i bara pyjamas. Inte ett ord säger han, inte ett ord kan han kommunicera. Han bara skriker, ylar, jollrar som en bebis. Han är omöjlig att nå. Det går inte att säga någonting till honom alls för han tar inte det till sig. När dagen når sitt slut sätter han sig i en fåtölj eller soffa. Där sitter han och dunkar ryggen mot ryggstödet om och om igen och låter ”aaaaaahhhhhhh”.

Mina tankar är fyllda av bara sorg, svart sorg och funderingar om hur jag ska göra med denna pojke. Sorg över att han inte är normal. Sorg över alla de krav som finns på mig nu, det är så mycket som jag måste göra. Jag måste läsa, jag måste veta, jag måste forska, jag måste kontakta allt och alla, för denna pojke måste ju få hjälp. Andra måste hjälpa till att hjälpa honom. Jag måste ringa dem. Jag måste hitta en lösning, jag måste sitta uppe hela natten för att leta efter lösningen, jag måste bota honom. Han måste träna, han måste utvecklas, han får inte vara såhär. Han kan inte vara såhär, hans lycka ligger i mina händer, det räcker inte med kärlek. Jag städar upp efter det som han stökar ner. Om man ser honom komma springande så ser man mig komma efter med andan i halsen. För att städa upp det han skräpar ner. För att hejda honom från att göra sådant han inte får. För att hela tiden vara på pass.

Året är 2015. Min snart 11-åriga pojke har upptäckt ett hål i en kudde, där det sticker ut en fjäder. Han drar i fjädern. Studerar den ingående. Kastar upp den i luften och skrattar när den dinglar neråt. Ivrigt börjar han pilla på kudden för att kunna ta ut fler fjädrar. Det lyckas. Hålet blir större och pojken blir exalterad. Snart är det snöstorm i sovrummet. Fjädrar flyger överallt och pojken hoppar upp och ner i sängen och skrattar tills han kiknar. 11 år men med ett förstånd som en tvååring. Har ni sett den gamla Astrid Lindgren-kortfilmen ”Ingen rövare finns i skogen?” I så fall vet ni hur det ser ut när Fiolito kommer in och börjar leta efter pärlhalsbandet och vänder upp och ner på varje blomkruka samt sprätter upp alla täcken och kuddar. Den synen i mitt hem. Pojken går inte att nå, inte ett ord kommunicerar han, aldrig någonsin, det är bara ljud och skrik och tjoande eller någon form av joller.

Jag ser på honom och ett leende sprider sig över mitt ansikte. Denna underbara unge!! Så mycket glädje, så mycket närvaro, i nuet och inget annat. Glädjen i att se hur saker ramlar ner från skyn och landar på golvet. Han har sett något fantastiskt i det. Jag vill också förstå. Han är så glad, han mår så bra, han är så lycklig, han har så roligt. Han bryr sig inte om att han har svår autism. Jag kliver upp i sängen och börjar hoppa med honom. Kastar fjädrarna omkring mig precis som han.

Då stannar han upp och tittar på mig och säger ”Mamma hoppa!”

Annonser

4 thoughts on “Ibland räcker det med kärlek

  1. Starka människa med så fina barn! Jag blir varm, glad och väldigt ledsen. Glad för att det finns såna som du och dina barn. Varm för att ni har så fin kärlek. Ledsen för att det krävs så mycket slit för att få tillvaron att gå ihop, skolan att funka, få hjälp.Jag har inga barn med diagnos, bara två helt vanliga busiga tjejer. Den ena har visserligen en ganska komplicerad karaktär på gott och ont men ändå, två helt vanliga.
    Halkade in här på din på ett bananskal och har läst lite hit och dit. Nu tänker jag gå hem och hoppa i sängen. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s