Början på en ny fas?

Vi har haft en tung vecka. Ett litet misstag fick stora konsekvenser med akutbesök och hela faderullan. Och Sonen som ibland är stoisk kring smärta, orkade inte med att ha ont och frustrationen över det utan växlade mellan att gråta, sova och hota att slåss. I ett par dygn.

Nu har vi varit ifrån varandra ett dygn och jag kan andas igen. Har sovit. Samtidigt är Sonen i mina tankar hela tiden. Jag vet att han har det bra och snart ska jag hämta honom. Och jag fruktar en ny vecka som den förra.

Jag har länge vetat att tiden kommer komma men för första gången ser jag det närma sig. Den punkt då jag måste släppa taget. Och det gör ont. För vem gör så, vem ger upp? 

Hur överlever man det?

 

Annonser

2 thoughts on “Början på en ny fas?

  1. Ja Britt jag förstår din frustration och undran.
    Att ha ett Adhd barn som man naturligtvis älskar men som kör slut på ens krafter är kämpigt och att känna att man inte räcker till eller riktigt hänger med i alla humör svängar Adhd barn har är en evig kamp.
    Att alltid själv vara glad ha tålamodet och.ork.är omöjlig.
    Att inte få den hjälp man behöver eller förståelse av myndigheter eller omgivningen omkring en(upplever endel av de kaos de innebär)samt att kanske få höra hur oduglig man är som tex förälder till ett sådant barn gör ju en inte starkare precis.
    igentligen har ja inga råd att ge dej Britt om hur man överlever för jag ställer mej samma fråga själv och undrar hur ska de gå med allt kommer de med åren bli så tufft att ja inte orkar?
    Vi gör så gott vi kan och måste kämpa på och leva med tron att de ska bli bättre vi kan inte ge upp.
    Men de vore så himmla skönt med en tex stöd grupp för oss med dessa barn kanske skulle de göra tillvaron vi har lite mindre tung.
    Jag skulle vilja umgås och träffa föräldrar i samma situation ja tror vi har mycket att tillföra varandra och kan kanske ge varandra lite mer styrka att forts kämpa på.
    kram på dej Britt och alla ni andra med dessa barn/ungdomar med Adhd problematik i familjen.

  2. Du ger inte upp. Du gör det som är bäst för honom och familjen. Man orkar inte hur mycket och länge som helst. Du gör det för att orka längre. Han kommer att behöva dig länge till och då får du se till att du orkar. Du kommer att överleva detta. Du lider av sömnbrist nu, då blir verkligheten lite snedvriden, man ser saker värre än normalt. Du behöver vila…mer än bara ett dygn… Det är tungt när det blir såhär…den sorgen får man lära sig att leva med. Vi har fått speciella barn som ger oss speciella prövningar…du kommer att klara det, du är stark, fast det inte känns så just nu. Ta hand om dig! Stor kram från en annan mamma 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s