Att ha autism eller vara autistisk

Av en händelse slank jag in på en blogg som fick mig att fundera kring det här med att många med mig är så angelägna om att tala om att våra barn har autism, inte är autistiska.

Mannen som skrev bloggen menade på att det är vi med barn med större svårigheter och/eller lägre utvecklingsnivå som tenderade att prata om våra barn som att de har autism medan det inte är ovanligt med vuxna som kallar sig aspisar eller aspergare.

Är det så att det är vi föräldrar som har detta att klänga oss fast vid, att detta är något som drabbat vårt barn? Och att de som har autism faktiskt ser det som en integrerad del av sig själva, att det är något de är? Och att enda skillnaden är att de med större svårigheter kan ha svårt att förmedla detta?

En person är ju homosexuell, diabetiker, brandman eller? Men man har cancer, sommarjobb och? Är det distans det handlar om? Eller att vara mer än sin diagnos? Eller är det en fråga om att faktiskt inte in i hjärteroten acceptera?

Jag har länge hävdat att Sonen har autism. Är det dags att tänka om? Hur tänker du?

Annonser

8 thoughts on “Att ha autism eller vara autistisk

  1. Efter nästan 8 års icke förståelse för sonen blev en utreding klar…hela förskole,låg och mellanstadieperioden var mer eller mindre bra…HAN mådde inte bra då ingen riktigt förstod. Efter att ha försökt med kunskapen om sonen…(att alla har lika behov, värderingar och sätt att uttrycka sig på) och ingen ville eller kunde förstå så blev faktiskt diagnosen en utväg ur detta helvete som blev för utan den så var vår förstående familj inget värt bara jobbiga. Jag hatar pappret diagnosen står på….för det borde inte behövas. Men med facit i hand så var det det som måste komma till för lite mer förståelse från samhälle och en vårdnadshavare ml.
    Ibland är jag faktiskt avis på min son med sin reflektion, sin förmåga att selektera och hans enorma IQ och är stolt över allt han är…det man är ledsen över är hur samhället inte ser… Detta gör att han blir väldigt bunden till som vårdnadshavare också…då han selekterar starkt. Tack för ett fint inlägg

  2. Intressanta tankar som jag själv har funderat mycket kring sedan jag fick mina egna diagnoser för drygt tre år sedan. Kanske är det en mognadsfråga (alltså mognad ifråga om hur länge man haft ett namn på sina uppenbara problem) men jag har fortfarande svårt för att säga att jag ”är”
    t ex aspergare. Det är liksom lite lättare att tänka att det är något jag ”har”. Det kan kanske ändras efter en tid, jag vet inte.

    Oavsett hur man tänker kring att vara/ha en diagnos så är det viktigt att komma ihåg att ingen människa ryms helt och hållet i en diagnos. En diagnos kan rymmas i en människa men människan ryms aldrig, aldrig i en diagnos. Inte ens i summan av de sammanlagda diagnoserna om man har flera. Ibland kan det bli så fel när någon påpekar att jag är olik någon annan som råkar ha samma diagnos. På så sätt kan det vara bättre att ”ha” en diagnos, olika människor med olika förutsättningar och personligheter kan bära samma svårigheter. Ha samma diagnos alltså, även om det kan yttra sig på lite olika sätt.

  3. Intressant! Nu har det bara gått en månad sedan jag fick min diagnos så detta kan komma att förändras med lite perspektiv. Men just nu känner jag att jag ”är”. Att det beskriver hur det är för mig mycket bättre än ”jag har”. Nu skulle jag i och för sig nog inte kalla mig aspergare eftersom jag tycker att det är ett så fult ord och jag känner mig lite för högfungerande för att kalla mig autistisk. Annars skulle jag ha gjort det, för det handlar ju om vem jag är! Det är mitt sätt att fungera på och det är en del av min personlighet (både de negativa och de positiva aspekterna). ”Jag har” känns mer som att beskriva ett problem, en åkomma eller sjukdom eller någonting man inte riktigt vill kännas vid och därför distansera det från ”mig” genom att säga att ”jag har” istället för ”jag är”. För mig känns det som att det blir lättare att acceptera mig och alla sidor av mig nu med diagnosen, att acceptera den jag är och jag vill få acceptera dem som en del av mig, som den jag är. Jag förstår verkligen resonemanget också om att jag inte är min diagnos men så här tänker jag. Just nu.

  4. Ingen är diagnoskriterierna men autism är så mycket mer, och ofta en viktig del av personen. Jag är 36 och nu för några månader förstått att jag befinner mig på spektarat. Jag har alltid vetat om mitt annorlundaskap och först nu känner jag mig hel.
    Slutsats: Det är din son som kan bestämma.

      • Jag är med på det, men vilket barn är färdig med sin identitet? Själv ser jag det som att min 3 åring är autistisk (antagligen diagnosen är inte ställd) för att han är extra unik. Att vara autistisk är inte dåligt i sig även om det för vissa innebär stora svårigheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s