Det är inte bara utanför hemmet vi ibland får höra att vi curlar barnen. Väldigt ofta kan vi föräldrar ha olika syn på hur barnen skall behandlas och uppfostras. Jag generaliserar nu och talar om pappor, då alla bloggerskor här i Annorlundalandet är mammor. Men papporna säger ”Barnen kan ju, dalta inte med dem”. Papporna tycker att barnen skall själva göra sig klara för skolan, läxorna, klä på sig alla kläder när de skall ut, breda sina smörgåsar etc.
Vi håller fullständigt med. Vi vet att våra barn vet hur man klär på sig ett par strumpor, hur man häller mjölk i ett glas, går från sängen till bordet, sitter på en stol eller rentav borstar tänderna. En bra dag kanske de gör alla dehär sakerna med endast några påminnelser. Men andra dagar, då når vi mammor har våra känselsprötar ute och känner att barnet vaknar med låg energinivå, ja då skrider vi till verket. Vi jämnar ut den taggiga stigen, vi läser av barnens energimätare som av en termometer. Vi går före och gör klart samt vi sitter bredvid och lugnar dem.
Vi curlar inte, vi sparar energi. Det är inte vår energi vi sparar, det är barnens. Vi ser till att våra barn orkar skoldagen utan att ta ut sig helt, eller klarar dagen utan utbrott. Och finns det energi kvar, så kan barnen använda det till något roligare än att få fast knapparna eller ett blixtlås.
Så repetera efter mig: ” Vi curlar inte, vi sparar energi”
Annorlundalandet 
Vad bra skrivet…bara synd att samhället inte förstår! Och det känns fint att höra att fler har lärt sig läsa sina barn för att just få det att fungera. Och du har så rätt i att vi spar energin åt våra barn! Medans detta ofta får oss” mammor” att ha en lite lägre nivå. Kan dock tillägga att sonen hos oss har en suverän bonuspappa som ”curlar” dessa dåliga dagar helt suveränt!
Tack!
Ja, så är det ju! Man känner vad barnet behöver just då men det är svårt att förklara ibland och ännu mer att bli förstådd. Bra skrivet! (Har inte något barn med någon diagnos dock. Än i alla fall).
(Och jag har en fråga också som jag testar att ställa, som är lite off-topic. Jag har som vuxen nyss fått en aspergerdiagnos och när jag läser runt i bloggar av föräldrar med barn och unga med NPF så försöker jag hitta några att hitta mig i, men jag var snarare motsatsen. Jag var ett ovanligt enkelt barn, förnöjd med pyssla på med mitt och lugn och mina föräldrar minns varken utbrott eller konflikter. Jag minns ju själv att jag liksom aldrig kom på tanken att ha en annan åsikt än mina föräldrar- sade de åt mig att gapa för att tänderna ska borstas så fanns det inte för mig att låta bli. (Vilket det finns för min dotter…). Det var väldigt oproblematiskt runt mig helt enkelt så jag kan ju förstå att ingen tyckte att någonting var något problem. (Sedan var skolan rakt igenom jobbig, jag hade ingen vidare social förmåga och fattade liksom inte hur man gjorde och var mest utanför men det var det liksom ingen som märkte för jag var duktig i skolan och gjorde inget väsen av mig utan snarare skämdes och dolde min ensamhet så gott jag kunde).
Till min fråga; ni som har så mycket mer erfarenhet av familjer med barn med NPF, ser ni någonsin dessa barn, de som var som jag var?)
http://www.osynligaflickan.se/
Tipsar om denna blogg
Nu känner jag mig lite dum här. I våran familj så är jag den mer hårda som har lite högre krav än pappan. Jag har precis fått min ADHD diagnos bekräftad och har sakta men säkert börjat förstå att min 5 åring också har det. Vilket gör mig ledsen! Jag har varit den elaka som stått där och trälat, tjatat, gnällt, uppmuntrat och skrikit på min älskade fina son vid alla dessa hemska påklädningar. Ju äldre han blir desto högre krav kommer det vara på honom i förskolan och framförallt skolan sen. Vissa dagar tar jag fajten med påklädning och andra hjälper jag honom med nästan allt. Jag är inte konsekvent som alla säger är det viktigaste i barnuppfostran. Utan jag är beredd i att hålla med dig om att det är bättre att läsa av sitt barns dagsform först. Hädan efter så lovar jag att curla mer, hur dåligt det än låter. Jag börjar tro att det handlar om en mognadsfråga också. Kanske min son är lite sen i sin finmotoriska utveckling och det gör det inte bättre av att jag i ren frustration står där och skriker på honom när han får ett stort känsloutbrott när han säger att han inte kan. Jag hoppas att han inte har tagit för stor skada av mitt dumma beteende. Jag gjorde det i all välmening, trodde jag. Tack för det här inlägget!
Med vänlig hälsning Elise
Vad jag glad jag blir över att inlägget väckte tankar och kan bidra till något positivt. Lycka till Elise, det är inte lätt att jämna vägen för våra barn alla dagar. Men vi gör vårt bästa.