Jag mår inte bättre av hjärtan på Facebook

För ett par dagar sedan så träffade jag en kvinna som jag inte träffat förut. Vi pratade om familjelivet och jag berättade såklart att jag har två barn med funktionshinder, som om det vore den mest naturliga saken i världen, vilket det är enligt mig. Jag tiger aldrig om det, för jag ser ingen anledning till att tiga. Jag är stolt över mina pojkar. Jag är stolt över mitt liv.

 Och reaktionen när jag berättar detta, även denna gång, är aldrig unik på något sätt. Det går inte många minuter innan jag får höra hur synd det är om mig. Innan den andra personen börjar beklaga sig. Bekymrar sig. Veckar hela ansiktet i flera tusen rynkor. Somliga har svårt att hitta orden. Och jag är lika neutral tillbaka som alltid. Berättar om våra coping-strategier. Om hur saker brukade vara fruktansvärda och om att jag förvisso gått igenom en depression men att jag väljer att vara lycklig nu. Att jag ser det positiva med allt. Att jag älskar det annorlunda även om vissa saker emellanåt kan gnaga sönder mig inifrån. Men att jag även då vet att jag själv har makten att ändra mina tankar och känslor kring det och må bra igen. Mina pojkar är mitt liv. Mina pojkar med deras diagnoser har berikat mig. Jag ser ingen anledning alls i hela världen till att folk ska tycka synd om mig.

 Och lika förvånade som alltid, blir personen bredvid mig, när hon ser hur lugn jag är. Hur jag berättar om sömnlösa nätter och strider med LSS, som om det vore en middag med korv och makaroner. Hon kan inte förstå – de kan inte förstå – hur ett så komplicerat liv kan vara källan till lycka? Hon kan inte förstå varför jag inte bara sjunker ner och dör, där, på fläcken där jag står.

 Jag vill inte älta i det förflutna, och om hur jag brukade må. Jag vill egentligen inte heller älta alla barnens svårigheter och det som verkligen är tufft, inte med henne, eller inte alls. Det får mig inte att må bättre. Det får mig inte att bli lycklig. Det som får mig att bli lycklig är att fokusera på det positiva, och när jag ser något negativt så väljer jag att försöka tänka om. Men varje gång jag möter en människa som ser på mig som ett offer, som en svag stackare bland de längst ner i samhället, med ett katastrofalt miserabelt liv… Då undrar jag, om hon har rätt. Är det synd om mig?

 Men jag vill ju också ha möjlighet att berätta om mitt liv. Jag vill också ha möjlighet att be om hjälp och råd, utan att samtidigt höra hur jobbigt det måste vara. Denna bekräftelse på oron som naggar mig i kanterna och försöker komma in. Varje gång jag får en sådan bekräftelse, så innebär det att oron växer sig större. Och det innebär att jag mår sämre. Varje gång någon, med all välvilja (för människor är så omtänksamma! och jag älskar dem för det!) beklagar och ojar sig eller kramar om mig… Då stärker det den lilla, lilla känslan jag har om att mitt liv är en katastrof. På vilket sätt mår man bättre av att få oro eller ångest bekräftad? Om jag vet att någon annan känner medlidande med mig, gör det mig gladare?

 Det hjälper inte. Sorry, men det hjälper inte mig att skicka hjärtan på Facebook. Om jag talar om att min son har fått epilepsi-diagnos, så kanske jag faktiskt bara ville lufta det. Få kontakt med någon i samma situation. Inte få kondoleanser. Om jag berättar att min son har fått ADHD-diagnos, då betyder det bara att jag vill öppna mig, informera er, inte att jag behöver höra att diagnoser är jobbiga, att ADHD är svårt, att det måste vara tungt att nu ha två barn med diagnoser.

 För saken är ju den att jag vill kunna prata, jag vill kunna berätta, öppna mig, men inte få salt i några sår som jag själv har så bra strategier för att läka. För det är klart att jag har sår. Men jag har valt en metod där jag försöker fokusera på glädje, och då vill jag inte ha mängder med sorg över mig. Det är inte synd om mig. Det är inte synd om mina barn.

 En av mina förebilder inom autism-området brukar beskriva autism som en välsignelse. När han träffar någon som har ett barn med autism så reagerar han alltid genom att säga ”Grattis! Ditt barn har autism, det är fantastiskt!”

 Detta kan verka provocerande. Och jag vet, mycket väl, att en diagnos också kan innebära en sorg som tar olika lång tid för alla att bearbeta. Även jag gick igenom den sorgen. Men nu är den över. Och jag ser mitt barns autism som något fantastiskt. Just för att han är den han är och har gjort mitt liv till vad det är. Jag vill inte höra att det är synd om mig. Även min sons ADHD är något fantastiskt. Jag sörjer inte hans diagnos. Jag gör inte det. Jag sörjer inte alls någonting i mitt kaotiska liv. Det är galet, det är brutalt, det är jobbigt, det tar på krafterna, jag kan inte säga annat. Det tar på alla krafter inklusive reserverna, att hela tiden använda varenda resurs, varenda nerv, vartenda sinne i kroppen för att klara av situationen. Ibland behöver jag hjälp och stöd, hur skulle jag annars klara mig? Ibland måste jag få gråta och skrika, men sedan ta mig samman igen och fortsätta i samma spår. Det är mitt liv. Mitt underbara galna liv.

 Och jag behöver inget förbarmande för att klara av det.

Annonser

2 thoughts on “Jag mår inte bättre av hjärtan på Facebook

  1. Ett starkt inlägg! Jag känner stor respelt när jag läser det. Vill ge mina tankar om på vilket sätt man mår bättre av att få ångest eller oro bekräftad. Jag tänker såhär att ångest och oro är känslor precis som glädje, hopp och lycka. Och alla känslor behöver få finnas. I vår del av världen anses ofta ångest och oro vara negativa känslor som behöver åtgärdas. Vi är dåliga på att vara i dem och bara bekräfta dem – tillåta dem. Vi försöker hålla oss glada och positiva. När jag tillåter mig att vara orolig och blir bekräftad i det utan åtgärd, växer jsg som människa och oron och ångesten blir mindre skrämmande. När jag får med hela mig, hela spannet av känslor och blir bekräftad i det blir jag mer levande, starkare och gladare. Men naturligtvis vill jag inte bli ”bekräftad” i en oro eller ångest som jag inte just då känner. När människor bekymrar sig över mitt så kallat besvärliga liv, trots att jag inte själv upplever detså besvärligt. Men då är det heller inte bekräftelse dessa människor ger. De svarar inte an på det jag förmedlar utan lägger över sintt eget obehag på mig i form av medlidande. Förstår du hur jag tänker? Tack för ett tänkvärt inlägg!

  2. Hm… För mig är det såhär: Att INTE bekräfta ångest och oro är att hjälpa mig att förneka eller kapsla in den. När jag gör det får den makt över mig genom att jag blir mindre fri inuti av att ”binda upp” eller hålla undan starka känslor. När en annan människa bekräftar (obs inte tycker synd om eller tröstar utan SER och bekräftar) min ångest och oro – växer den sig lite större som du beskriver. Jag väkkomnar det eftersom det innebär att den får den plats den behöver. Den är precis så stor. Och när den fått den platsen och blivit sedd och jag accepterar att det är så… ja då blir den plötsligt mindre. Och jag blir friare för den har inte makt över mig längre! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s