Syskon och andra

Kommer ni ihåg de där gamla filmerna, de där sonen eller dottern fick veta antingen på sin myndighetsdag eller på förälderns dödsbädd att hon eller han var adopterad? Jag brukade tänka att det var så grymt att inte berätta, att det var sorgligt att folk skämdes.

Idag skäms en del för npf (neuropsykiatriska funktionshinder) så pass att de 1) inte vill utreda, 2) inte vill berätta för barnet eller 3) inte vill berätta för omgivningen…
Det är ju onekligen så att det finns människor som inte låter sina barn leka med barn som är funktionshindrade etc så jag kan förstå rädslan. Och samtidigt, när vi döljer diagnosen, är det inte liiiiite som att skämmas?

Vi har varit väldigt öppna när det väl blev klart, mest för att det ändå inte gick att dölja, Sonen har ju rätt omfattande svårigheter. Lillebror var fortfarande liten när Sonen fick sin diagnos så han förstod inte mycket men med tiden har han lärt sig mer och mer. Pappan och jag gick tom på en rätt kass föreläsning om syskon men den gav oss ändå en del tankar som vi omsatt i praktiken med Lillebror. Sonen har tyvärr inte förmågan än men det börjar kanske bli dags att prata autism med honom med.

Detta är saker vi kom fram till och praktiserat sen Lillebror var ca fyra år:

  • Det ÄR orättvist, ni har inte samma förutsättningar och därför inte samma regler och krav.
  • Det heter autism och det betyder i Sonens fall att …
  • Vi älskar er massor bägge två, att vi ibland måste hjälpa Sonen mer har inget med kärlek att göra utan större behov
  • Om någon frågar kan du säja tex ”…”
  • Det är verkligen inget att skämmas över!

Att prata om det blev viktigt för vi märkte att Lillebror stannade av i utvecklingen på samma nivå som Sonen för han såg ingen poäng med att lära sig sånt Sonen inte kunde. Först när han frigjorde sig kunde han gå vidare och bli en egen person. Dock funderade han fortfarande vid skolstarten om han också skulle åka skoltaxi och gå i Sonens skola. Alla andra gick ju med sina syskon…

Jag tror man får något extra av att vara syskon, iallafall när man är så älskad av det funktionshindrade syskonet som Lillebror är. Visst har han fått stå tillbaka mycket och har en konstig familj som han dessvärre säkert kommer få försvara under skoltiden. Men vi kan ge honom verktygen, både för att aldrig skämmas för sej själv eller oss andra. Att han har något bra svar när nån tjafsar. Att inget är hans fel och att han inte plötsligt kommer ”bli likadan”. Att det är ok att vara trött på sin brorsas beteende men att man håller samman i familjen.

Och att kärlek inte har med funktionsförmåga att göra…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s