Men så tycker hon säkert att de bara är ouppfostrade

Jamen kaotiska middagssituationer, det har väl alla!” utbrast kvinnan jag mötte, samtidigt som hon kluckade klämkäckt, flyttade GANT-påsen från den ena handen till den andra och rufsade till pojken bredvid henne i håret. Han sa inte ett ljud. ”Eller hur, visst är du lite busig när vi äter middag? Väger på stolen och så. Tihihi.

Jag svarade inte. Tittade bara på henne. Funderade över gårdagens middag.

Vi satte oss alla fem vid bordet. Nej förresten, inte fem, vi var fyra. Och bara det är en bedrift, till att börja med. Jag hade nyligen eskorterat storebror och lillasyster till bordet, och letade nu efter lillebror. Ropade på honom. Inget svar. Ropade igen ”jajajaJAAAA!” hörde jag då från hans rum. Jag sa åt pappan att börja försöka mata storebror, medan jag hämtar lillebror. Lillebror satt vid datorn. ”Som jag sa för tio minuter sedan, när jag visade på din timstock, så är det mat nu. Klockan ringde ju, det hörde du väl? Kom.” Lugn och tålmodig försökte jag vara. Lågaffektiv. Det är mitt favoritord. Lågaffektiv.

MEN FÖR HELVETE DIN JÄVLA KÄRRING!!!” skrek då lillebror och kastade ifrån sig lurarna, smällde igen datorlocket och hoppade ner från stolen. Måttade ett slag mot mig men ändrade sig i sista sekund. Lågaffektiv. Sonen sprang mot matbordet och muttrade något om jävla föräldrar, jag ska flytta hemifrån.

Han flyttade in stolen med ett brakande så att den slog i bordet. Fortsatte att muttra och svära. Lågaffektiv.

Ja, jag och pappan kan vara lågaffektiva, lillasyster kan det också, hon har börjat förstå att det är det som gäller, om hon ska gå igenom dagen med livet i behåll. Men storebror kan inte vara lågaffektiv. Storebror har grav autism och är extremt ljudkänslig. Storebror kan inte hantera höga ljud över huvud taget, med vissa undantag, som kraschande blomkrukor. I normala fall brukar han få äta själv, men just idag kunde vi inte få ihop det, vi var tvungna att sitta två hos honom, och vi var tvungna att övervaka lillebror på samma gång.

Storebror började slå sig själv i huvudet med knytnävarna och skrek. Lillebror skrek tillbaka. ”Och den där jävla brorsan!! Jag vill inte ha en bror med autism! Jävla idiot!” Första kycklingbiten flög genom luften.

Nu hade vi två alternativ. Det ena skulle vara att alla ställde sig upp med kycklingbitar i händerna och instämde; ”JA!!! MATKRIG!!!”. Det andra, ett lite lugnare alternativ. Eller, det beror på hur man definierar lugnt. (vi har aldrig provat det första alternativet förresten)(kanske borde det)(med tanke på att vår bästa strategi är att alltid välja våra strider, så inkluderar väl det matstrider? man har ju i alla fall kul… under tiden)

Nej, det enda som gäller i en sån här situation är att lägga all fokus på storebror, för att han inte ska slå sig själv mer i huvudet, för att han inte ska kasta tallriken i golvet, för att han inte ska hälla mjölkglaset upp och ner. Lillasyster börjar gråta. Trösta. Försöka tala lugnande till både lillasyster och lillebror. Men lillebror känner sig bortvald, han ska inte äta den jävla äckliga maten, lämnar bordet. Jag och pappan tittar på varandra. Skulle vi gå efter? Och riskera att storebror tar allt som står på bordet och kastar det på fönsterrutan? En kvick bedömning av situationen och jag gick efter. Hade ännu inte smakat på maten. Nu var den kall. Det spelar ingen roll. Varm mat är överskattat.

Jag körde en snabb och smärtfri förhandling med lillebror och han var tillbaka vid matbordet. Han slängde i sig några tuggor, samtidigt som han hoppade upp och ner på stolen, började väga på den så att den slog mot fönsterbrädan och en blomkruka åkte ner i golvet. Lågaffektiv. Plocka upp blomkrukan innan storebror, som blivit överförtjust för att den pangade så fint, ska få för sig att börja äta blomjord. Han studsade upp och ner och skrek ”PANGA PANGA PANGA!!!” rakt i lillebrors öra, som blev röd som ett stoppljus i ansiktet av ilska. Ja för förresten, lillebror är också ljudkänslig. Väldigt ljudkänslig (utom mot sina egna ljud såklart). Och storebror, han sitter ju såklart inte på sin plats och äter mat, om någon trodde det. Emellan knytnävsslagen mot sitt eget huvud springer han runt i köket. Det är hans sätt att bearbeta matintaget. Han måste springa mellan tuggorna.

Lillasyster sitter idag mest tyst och betraktar sin omgivning. Tack och lov för det. Men helt plötsligt får hon ett knytnävsslag i ansiktet av lillebror, som blivit provocerad av att hon är så lugn, vilket enligt honom betyder fjäsk för föräldrarna. Lillasyster börjar gråta. Och då tar ljudkänslige storebror en stol och sparkar till den så den flyger fram över golvet.

Det räcker. Jag har räknat storebrors tuggor, han har fått i sig tillräckligt, vi går. Lågaffektiv. Pappan får ta hand om lillebror och lillasyster. Pappan kanske kan äta sin kalla mat. Jag micrar min, om förhoppningsvis en halvtimme, kanske ännu längre. Det spelar ingen roll, här har man lärt sig att hantera hunger, för man vet aldrig när man kan få äta en fullgod måltid. Pappan, han får i sig sin mat, men jag räknar gångerna som han måste hämta lillebror någon annanstans ifrån. 12 gånger.

Jag tänker tillbaka, reflekterar och accepterar. Det är så det är. Kaotisk matsituation. Det är ingen idé att berätta. Bättre att hon får vara fortsatt nöjd, med sin son som väger lite på stolen.

Annonser

2 thoughts on “Men så tycker hon säkert att de bara är ouppfostrade

  1. Man tvingas ganska snabbt att lära sig allt om att vara lågaffektiv. Våra flickor delar inte ut knytnävsslag så ofta, men för det mesta vid en matbordsituation så ligger de flera gånger på golvet och gapskrattar hysteriskt för att de sa något som de själva tyckte var roligt. I can live with that.

    Tänker på hur snabbt man vänjer sig vid de mest bisarra situationer över huvud taget. Så ofta som jag fått kommentaren ”oj vad ni har det jobbigt.” och jag först inte fattar det. ”Va – har vi? Jag trodde det skulle vara såhär.”

  2. Tack så mycket för att du sätter ord på hur det är att vara förälder. Vår flicka är tio år och har drag med autism + lite annat. Blev så ledsen när hon var liten och sprang ifrån mig i affären och andra föräldrar skulle ge mig råd. De tyckte att jag skulle gå ifrån för då kommer hon snart…. Icke, hade jag gjort så hade hon varit flera kilometer därifrån. Det är så svårt att hela tiden kämpa, hitta på knep och olika lösningar, hantera syskonens ilska mot handikappet, sorgen att mitt barn är annorlunda, glädjen att mitt barn gör att jag får tänka i nya banor, kämpa mot skola och andra föräldrar och oron inför framtiden. Det känns som om man går sönder invärtes. Min dotter har äntligen fått en lärare som förstår och gör allt hon kan för att min flicka ska fungera och lyckas. Jag grät glädjetårar efter utvecklingssamtalet och försöker njuta en stund. Jag vet att nästa fight kommer med andra lärare men just nu försöker jag ladda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s