”Det är jobbigt för alla att ha barn”…

inne på köpcentrat möter jag henne med sina två småbarn. Den ena är tre-fyra år och håller i vagnen där småsyskonet sitter. Barnen är lugna och stilla och hon talar mjukt till dem. De verkar ha en trevlig stund mitt i kaoset en lönehelg. Detta är handläggaren som sagt till mig att ”det är jobbigt för alla att ha barn och det ingår i föräldraansvaret”.

Mina barn är äldre, de räknas väl som pre-teens bägge två. Än idag åker jag aldrig med dem bägge två om inte det är nödfall, det är för jobbigt för oss alla tre. Helst åker jag inte ens två vuxna och två barn heller eftersom det rubbar Sonens cirklar och han känner att han måste vara säker på att inte vare sig pappa eller Lillebror tappas bort. En bra dag när vi åker själva innebär ändå att det tar minst tio minuter att gå i och ur bilen. Att han kanske lägger sig på golvet och vägrar gå vidare om vi inte köper rätt äpplen. Eller i ett obevakat ögonblick plockar på sig en liten reklamskylt som affären är fylld av och går och pillar på resten av shoppingturen. Och älskar ändå Sonen att veckohandla med mig, att göra saker som han inte gillar så mycket skulle jag inte ens försöka.

Överhuvudtaget försöker jag se till att minska stressen och kaoset i vardagen. Ta vardagsmorgnarna tex. Oftast är vi två vuxna men om jag måste vara ensam väcker jag inte ens Lillebror förrän strax innan Sonen ska gå till taxin. Herregud, jag klär knappt på mig själv ens för all energi går till att lirka/klä på Sonen kläder, packa hans skolväska, förhandla om lunchlådans innehåll och truga i frukosten. Är Lillebror vaken får han klara sig själv om det inte brinner typ.
Efter avfärden börjar min normala morgon med frukost, dra på jobbkläder och påminna den lättdistraherade sjuåringen om att äta mackan han har i handen och inte bara hålla i den… Lite som en vanlig familj tror jag.

Jag förringar verkligen inte den vanliga familjens vedermödor, det finns verkligen utmaningar i att stötta ett barn att utvecklas till en vettig vuxen. Och samtidigt går det inte att jämföra. För min nioåring kräver mer kraft av mig än Lillebror gjorde som tvååring.

Jag ser henne där på köpcentrat och plötligt fattar jag hur hon kan vara så oförstående. Hon jämför med sin egen värld där man helt rimligt går ensam med två småbarn i köpcentrat lördag lunch och har trevligt tillsammans.

Själv försöker jag manövrera en kundvagn medan blicken är på Sonen som går någon meter framför, hela tiden redo att släppa allt.
Idag är en bra dag, inget händer och vi klarar av det som kanske borde ta 1,5 timmar på bara tre.

Idag är en bra dag. Och ändå är jag helt matt av anspänningen när vi är klara.
Och hon strosar vidare med sina småttingar.

Annonser

2 thoughts on “”Det är jobbigt för alla att ha barn”…

  1. Där träffade du mitt i prick med din beskrivning. De flesta som jag mött med den kommentaren ”det är jobbigt för alla att ha barn” jämför med sin egen situation, utgår från sig själva så att säga. Jag har träffat så många att jag lärt mig att det inte beror på om personen har egna vanliga barn eller inte. Det mesta hänger på den personens sociala kompetens.. Finns så många olika perspektiv. Några exempel finns som i ena vinkeln så tycker personen att ”du har inga problem för jag har inga problem” och i den andra vinkeln så finns tanken att ”det här barnet har svåra hinder i sin vardag, oj vad mycket extra jobb det blir för alla inblandade”. Det är så skönt som halvt (helt) utbränd mamma att möta den sistnämnda personen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s