Är ni med oss eller mot oss?

När storebror fick sin autismdiagnos hade han redan fått plats på en förskoleavdelning för autistiska barn. Fantastiskt, tänkte vi, att vi kunde få den platsen utan att slåss för den, att det fanns resurser och villighet att hjälpa oss och honom från redan så tidig ålder. När allt var så nytt och vi knappt visste någonting alls om autism så kändes det som att våra liv låg i förskolans och habs händer. De var våra livbojar och vi kunde inte simma utan dem. När de pratade så lyssnade vi. När de gav oss råd så tog vi till oss av dem. Vad som än hände i förskolan tyckte vi var bra, även om magkänslan sa något annat, för förskolepersonalen hade ju kompetens och handledning, och det hade inte vi. Vi lovprisade personalen och vi lovprisade hab. Vi var så tacksamma över att någon faktiskt ville hjälpa oss.

Vi anade inte hur fel vi hade. Med tiden märkte vi att storebror blev allt mer och mer utåtagerande. Han föll ihop som en säck efter förskolan. Han ville inte gå dit på morgonen. Han slogs och skrek mest hela tiden och hans utveckling gick snarare bakåt än framåt. Vår magkänsla började bli allt starkare om att något var fel. Storebror utvecklades enormt på sommarlovet men så fort förskolan började igen slöt han sig ännu mer i sin bubbla. Vi bad om samtal på förskolan för att höra hur de egentligen arbetar med sin barngrupp (något vi inte tänkt på i närmare omfattning tidigare då vi helt enkelt litade på att de gjorde vad som var rätt och riktigt för autistiska barn) och vi beslöt oss för att granska och reflektera över arbetssättet och hur det påverkar vår pojke.

Vi kom fram till att vi tyckte helt tvärtom mot personalen och även helt tvärtom mot hab. I våra ögon berodde storebrors extrema utåtagerande beteende på att personalen på förskolan bemötte honom helt fel. Deras dagar gick ut på att göra allt så smidigt som möjligt för personalen, inte för barnen, och varken lyhördhet eller kravanpassning fanns i deras vokabulär. Pedagogiken var som hämtad ur en lärobok från 70-talet och när jag sakteliga började ifrågasätta varför de gjorde som de gjorde, slog de dövörat till och påbörjade ett mantra: ”Det finns svensk forskning på detta och vi jobbar såhär nu!”. Själva hade vi hittat en pedagogik som vi anser vara betydligt kärleksfullare och som sätter barnet i centrum. När vi presenterade pedagogiken för personalen och undrade om de inte kunde läsa några böcker och börja arbeta på liknande sätt med vår son svarade de ”Det går inte, vi jobbar inte så!”. Efter hand började de låta som robotar. Ingenting vi sa kunde de reflektera över. När vi berättade om de framsteg som sonen gjort med hjälp av ”vår” pedagogik, svarade de ”det är ju fantastiskt men vi jobbar inte så”.

Vi kände oss inget annat än motarbetade och det var med glädje som vi såg fram emot att sonen skulle börja skolan och därmed komma därifrån. Vi hade dock inga stora förväntningar alls på att skolan skulle vara speciellt mycket bättre med tanke på att det var samma rektor, samma skolområde och samma kommun, men vad som helst skulle vara bättre än förskolan. Att välja skola var som att välja mellan pest eller kolera och det slutade med att vi valde den som låg närmast.

Vad som hände därefter kunde jag aldrig drömma om. Redan på första mötet med den nya skolan fann jag mig själv sittande och gapa som en guldfisk, just för att det som personalen berättade faktiskt var vettigt. Deras förhållningssätt till barn med autism var exakt som vårt. Deras glädje och kärlek inför dessa barn, deras flexibilitet och stora vilja att anpassa sig efter barnen. Vi berättade om vår pedagogik och de var enormt intresserade och sa att de ville lära sig så mycket som möjligt och skulle försöka tillämpa denna pedagogik även i skolan. De berättade att de kravanpassar dagarna och känner av var barnen befinner sig och därefter planerar aktiviteter. Individen går före allt. Barnens välmående går före allt. Det är viktigt att barnen har roligt i skolan, berättade de, för annars kan de inte lära sig. Det är viktigt att vi analyserar varje detalj under dagen för att se om det är något som kan fela, annars kanske barnen inte vill komma hit till slut. Det kan låta som en självklarhet men tro mig, på förskolan hade de sagt i princip tvärtom.

En skola som fungerar, ett barn som varje morgon glatt hoppar in i taxin, det är vad alla vill ha men så få faktiskt får del utav, just för att skolpersonalen har fastnat i gamla metoder och tänk, för att de är oflexibla, för att de inte kan se sin del av problemen, för att de inte är villiga att kravanpassa. Ofta är det dessutom små detaljer som är avgörande för att barnet ska vilja gå till skolan, små detaljer som kan vara lätta att åtgärda, om bara flexibiliteten finns hos personalen.

I storebrors kontaktbok kan vi finna dessa små detaljer;

”Vi har inte haft någon idrott idag för A ville inte det”.

”A var lite nere när han kom med taxin och ville inte göra det som stod överst på schemat så vi flyttade om i schemat”.

”A har ätit pannkakor till lunch för tredje dagen i streck, men vi köper väl hem mer pannkakor för det är ju bättre att han äter det än inget alls?”.

”Fungerar det för A att ta stadsbussen till badet i morgon eller ska vi boka färdtjänst?”.

”Idag skulle vi ha sångstund tillsammans med resten av klassen men A blev lite irriterad på en annan pojke så då gick jag iväg och hade egen sångstund med honom i ett annat rum”.

Små, små detaljer som kan vara avgörande för att storebror inte längre har detta extrema utåtagerande beteendet och för att hans vilja att gå till skolan alltid finns där.

En bra skola är villig att samarbeta med föräldrarna, tar del av föräldrarnas tips och råd istället för att leka besserwisser och försöker ställa sig i överläge. En bra skola hoppar på nya idéer och förslag och är intresserade av att pröva dem istället för att slå bakut eller tänka fyrkantigt. En bra skola förstår att det är föräldrarna som känner barnet bäst och om då föräldrarna har en åsikt om hur man ska arbeta med barnet så tar de åsikten till sig. En bra skola är den som letar information om ny pedagogik och arbetssätt och vill lära sig allt för att göra det bästa för barnet.

Skolan som fungerar är den vars personal reagerar positivt och entusiastiskt när man, som vi, presenterar en tanke om att börja kommunicera via iPad med barnet. Skolan som fungerar allra bäst är dessutom den som på eget initiativ samordnar ett möte med föräldrar, kortis och personliga assistenter för att börja arbeta med det nya kommunikationssättet, trots att den ursprungliga idén inte kom från dem. Skolan som fungerar allra bäst, förstår att bra idéer kan komma från andra än dem själva. Där finns engagemang, flexibilitet och nytänkande.

Skolan som inte fungerar?

Det är den som hade svarat: ”Vi jobbar inte så.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s