Som en annan planet

Vanliga familjer. Familjer med 2-3 barn utan diagnoser, föräldrar med heltidsjobb, eller 75 %, huvudsaken är att de får och vill välja själva. Hur funkar det hemma hos dem? Hur ser det ut? Tänk om man hade en sån familj. Inga diagnoser, inga besök hos psyk för någon av de vuxna, inga problem som inte är vanligt förekommande i en familj. Vad gör man med all tid?

Är det då man lagar mat varje kväll, kanske äter man i lugn och ro? Eller i alla fall alla samtidigt, på varsin plats? Är det då man slår in egengjorda paket i cellofan till varje fritidsfröken, engagerar sig i barnens föreningsliv, skolans trivselkvällar, julfester och midsommarfiranden? Man har väl trevliga semestrar på sommaren också har jag hört, och barnen leker hela dagarna och mår inte dåligt för att de kommer ur sina rutiner.  Och får skrubbsår med Kalle Anka-plåster. Jag har minsann hört talas om det.

Är det höga ljudnivåer i vanliga familjer? Eller, hur pratar man med varandra? Det känns som en annan planet. Jag kan sitta här och undra och knappt kunna föreställa mig det. Jag har bara hört talas om det, har sett fragment från när bekanta har berättat, om allt de hittar på, allt de har möjlighet till, allt de hinner med, allt de ORKAR med. Jag blir lite nyfiken på hur det känns, att ha barn som självmant klär på sig kläderna, äter upp sin mat och faktiskt också kan sitta still på stolen. Eller de barn som självständigt cyklar hem till sina kompisar, som köper lördagsgodis. Jag undrar hur det känns.

Hur känns det att jobba oavbrutet en hel dag eller en hel vecka, utan att ständigt behöva prata i telefon eller gå iväg på möte för att bolla med skola, soc, hab, BUP, LSS, Försäkringskassan? Skulle man inte få väldigt mycket gjort då? Skulle man inte till och med kanske kunna ha ett vanligt jobb och klara av att sköta det? Om man inte behövde sitta uppe halva nätterna för att försöka lindra utbrott eller vara borta halva dagar på grund av möten?

Jag undrar hur det känns. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka, att det måste bli väldigt tomt. Kanske till och med lite tråkigt. Inga utmaningar. Ingen krydda.

Jag gillar krydda.

Annonser

2 thoughts on “Som en annan planet

  1. jag har en son på 12 år med ADHD. Jag känner såå igen mig i det du skriver, tyvärr har det slagit över så jag blivit utbränd av alla samtal från skola, soc, hab, fk, läkare mm. Jag älskar min son överallt och han är verkligen min kung som kämpar, men det är tufft. Hur klarar ni att få ihop vardagen? Min son har dessutom nyss fått anpassat skolschema, vilket innebär att han är i skolan 2-3 timmar/dag, sen ska jag hjälpa han med de han missar… Han vågar inte vara själv, lider av stark rädsla och ångest så jag kan inte jobba förutom då han är i skolan, har en tjänst på 100%, gå ner i tid innebär mindre inkomst, ringar på vattnet….. pust! Kram! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s