Så här gör vi – tips för vardagen i livet med ADHD, autism, Asperger

Idag tänkte jag dela med mig av hur vi får vår vardag att fungera. Ibland fungerar det inte riktigt ändå, men det här hjälper i alla fall oss att hålla stressnivån nere litegrann. Andelen konflikter har minskat.

Vi ställer lite krav. Vi kravanpassar. Om något så minskar vi på kraven. David Eberhart skulle  inte applådera våra tips. Vi curlar – när vi kan. Jag känner mig trots detta ganska säker på att mina barn inte kommer att hamna hos Eberhart på St Görans om några år bara för att flick- eller pojkvännen gör slut. Båda mina barn möter motgångar dagligen. Mitt barn som har ADHD och Asperger kämpar hårt både i skolan och med kompisar. Inte alla barn har bytt skola och klass i hans ålder. Mitt barn som inte har diagnos lever i en familj som kämpar mer än andra familjer. Hur mycket jag än curlar henne så kommer hon att möta motgångar som inte alla barn möter.

Vi lägger fram kläder kvällen innan, i rätt ordning, som en liten klädgumma eller klädgubbe.

Vi bråkar inte med barnen om läxor. I alla fall inte om vi kan låta bli. Vi ber skolan ta bort läxorna istället. Vi har ett liv att klara av hemma.

Vi har städhjälp. Det satt långt inne. Min mormor började som piga på Östermalm när hon var 14 år gammal. Hon var ledig varannan lördag. Vår städerska kommer från Polen. Hon skickar pengar till sin sjuka mamma och hon tar hand om sin sjuka man. Varje fredag städar hon hos oss.

Sambon och jag tar hand om hushållet varannan vecka: handlar, lagar mat, plockar fram och undan, diskar, tvättar, städar undan, slänger sopor och går till pappersåtervinningen.

Vi äter inte frukost, kvällsmat och middag tillsammans. Hur gärna jag än skulle vilja det. Det blir för bråkigt. Vi äter en måltid tillsammans och det är söndagsmiddag. Så här års till levande ljus. På söndagskvällarna fungerar det oftast hyfsat bra. Vi är ganska lugna och utvilade på söndagarna. Nuförtiden. För några år sedan hade det inte gått.

Vi dukar fram frukost, middag och kvällsmat vid bordet varje dag. Men om barnen vill äta i sina rum eller framför Tvn så får de göra det. Om de orkar så hämtar de maten. Om de inte orkar så serverar vi den. Vi curlar. Det funkar bra för oss.

Ibland vill dottern hjälpa till att laga mat. Det får hon gärna. Ibland gör hon frukosten själv. Heja henne. Ibland gör båda barnen kvällsmat själva. Bra så. Men oftast inte.

Vi delar ofta upp oss två och två. Sambon gör en sak med ena barnet och jag gör en sak med andra barnet.

Vi nattar varsitt barn. Varannan kväll var. Nattningen är oftast en lugn stund. En stund då det går att få kontakt och då funderingar från dagen kommer upp. Om någon av oss vuxna är borta får barnen somna till film.

Vi ger upp karriären. Vi prioriterar barnen. Under ett par års tid har vi hämtat och lämnat varsitt barn varje dag på samma skola. Skolan ligger några hundra meter hemifrån. Det gör att vi kan hjälpa varsitt barn på morgonen. Det blir mindre bråk och stress. Nu först börjar det räcka med att en person hämtar. Vårt äldsta barn har börjat gå hem själv efter skolan.

Sambon jobbar väldigt mycket hemifrån. Sonen vill inte gå på fritids. Han går hem vid två. Men han vågar inte vara ensam hemma. Så sambon åker hem.

Vi försöker hålla oss kvar på arbetsmarknaden. Jag tar tjänstledigt utan lön på barnens alla lov. Min ledighet utan lön motsvarar under ett års tid ungefär att jag arbetar 80 procent. Barnet utan diagnos får gå på fritids delar av loven. Barnet med diagnos får vara hemma.

Vi låter barnet med diagnos spela ganska mycket dator. Vi begränsar inte det. För vi ser att han via datorn har fått nya ”vänner” på skype. Att han chattar och spelar samtidigt. Att han lär sig att skriva och stava – både på engelska och svenska. Vi föreslår andra saker. Ger alternativ.

Vi har slutat vara spontana. Vi föreslår inte att vi ska åka till badhuset om en halvtimme. Vi föreslår detta ett par dagar i förväg. Vi är noga med att komma överrens om vilket badhus vi menar. Vi gör klart vilka som ska följa med. Vi åker inte på morgonen. Vi åker efter lunch, efter en stunds dataspel. Vi talar om vilket klockslag vi åker och ungefär när vi är hemma igen.

Vi bjuder inte hem folk till oss.

Vi uppmuntrar vårt barn med diagnos att föreslå för grannbarnet och skypekompisen att de efter två eller femton LoL-matcher kan ta en paus och gå till skolgården eller fotbollsplanen och spela boll. Att de gärna kan ta med det tredje barnet också. Vi erbjuder oss att följa med, men lovar också att låta bli om det är bättre.

Vi försöker att vara lågaffektiva och flexibla. Det vill säga vi försöker att inte sätta hårt mot hårt, ställa överkrav, fråga för många frågor, stressa upp barnen och varandra. Vi lyckas inte alltid. Men det är vad vi tror på och försöker åstadkomma.

Faktiskt så utvecklas våra barn ändå. Saker som var kämpiga för några år sedan blir lättare. Som detta med att dottern gör frukost själv när kompisen sover över. Och plockar undan efteråt.

Annonser

12 thoughts on “Så här gör vi – tips för vardagen i livet med ADHD, autism, Asperger

  1. Bra beskrivning om hur det är att leva med barn/ungdomar som har neuropsykriatiska funktionsnedsättningar. Jag har själv en 15 årig son som har adhd/asperger, samt har jag en dotter som fyller 14 år snart som jag senaste året har börjat misstänka att även hon har något liknande. Vi lever precis som ni! Jag går en föräldrautbildning nu på barn- och Ungdomshabiliteringen. Blev så glad när arbetsterapeuterna sa att det är viktigt att stötta ungdomarna med samma dagliga rutiner och att hjälpa dem att ha ex undanplockat på sina rum så de hittar sina saker. De sa att det inte är att curla när det gäller dessa barn/ungdomar. De behöver den hjälpen, eftersom de har det så jobbigt ändå och att de inte klarar det själva. Jag håller, vardagen måste fungera och vi är deras stöd i deras annars så tuffa tillvaro. och de utvecklas – det tar bara längre tid för dem, kram 🙂

  2. Vilken bra beskrivning av hur man rent praktiskt kravanpassar vardagen för att få det att funka. Nickar igenkännande till det mesta.

    Mitt värsta/bästa curl är nog att jag alltid har klätt på alla mina fem barn (tre autistiska, två neurotypiska) utan diskussion, oavsett om vi befunnit oss hemma, på förskolan eller i skolan. Jag drabbades av en insikt där i hemmahallen för sju år sedan, att det var så jag ville göra. Och jag hade inga direkta argument för, det bara kom sig ur den där berömda magkänslan.

    ”Jisses vilka dömande blickar andra föräldrar har avfyrat i förskole- och skolhallarna.”

    Idag vill två av barnen för allt i livet inte ha hjälp av ”morsan” med att klä på sig. En unge vacklar ibland, låt säga att hen vill ha hjälp en gång av tjugo. Men så är det 03:an och 04:an. De är fullt kapabla att klara påklädningen för egen maskin men jag hjälper dem. Jag hjälper dem med att spara deras energi så att det finns någon kvar när de väl kommer till skolan. Och så passar jag på att vara riktigt nära dem och tala om hur fina de är. Just i den stunden har de inga problem med närheten och att jag tar i dem. Win win situation :))

    Kram / Emelie

  3. Hamnade här då jag tog hjälp av google och googlade ”dator och asperger”. Vill tacka för ditt insiktsfulla blogginlägg som befäster en del av mina egna tankar och som väcker nya. Har en femtonårig son med Asperger. Han är utan diagnos vilket har stängt ute mig från mycket kunskap som jag kunde ha inhämtat via habiliteringen. Han har haft depression (utbrändhet? under mellanstadiet), har inte haft hem en kompis sedan mellanstadiet. Det enda som ger honom energi är league of legends och osu. Hans utanförskap gentemot hans klasskamrater befästs ytterligare genom att det han gör befinner sig på en helt annan nivå och han kan inte ”duo-queua” med dem (eller han ser ingen poäng då de inte är på samma nivå) däremot har han knutit andra kontakter men det bakomliggande syftet är inte närhet/lära känna någon annan utan bara spelet. Han tycker att ”friends är overrated”. Han har i perioder legat på en frånvaro i skolan på mellan 60-80%. Det är oftast psykosomatiska symptom såsom huvudvärk, buksmärta och illamående. Jag har inte tvingat iväg honom till skolan då han mått dåligt, men det har hans pappa och skolan tycker att jag ”curlar”. När han är hemma har omgivningen velat att jag ska ta bort datoranvändandet för honom, eftersom han då stannar hemma bara för att spela men jag har en magkänsla att han behöver datorn och spelet för att avstressa men det finns alltid den där malande rösten kan han vara/bli datorberoende…

    Under vårterminen har han orkat gå i skolan i större omfattning. Vad jag har gjort är göra i ordning frukost, låta honom äta på sitt rum, satt fram kläder i rätt ordning bredvid duschen samt handduk, packat väskan, skjutsat honom till skolan trots att det ligger 300 m bort, skjutsat honom till gympan då den är på andra ställen än skolan, gett honom ett option att komma hem under håltimmar och att jag skjutsar honom tillbaka till skolan. Jag har läst in läxor åt honom och förhört honom då han sitter framför osu eftersom det är avstressande för honom och då har han klarat sig bättre. Dock ligger jag hela tiden på gränsen eftersom då jag befinner mig i hans rum ”invaderar jag på hans space”. I princip alla måltider får han inta ensam om han vill på sitt rum. Det är absolut lättast och ger mig störst inblick att kommunicera skriftligt via skype. Jag har satt mig in själv i league of legends, skapat ett eget account och lärt mig spelstrategi, champions och om esportvärlden för att ha något att kommunicera med honom. Jag har sagt att jag stöttar honom. Vill han vid något tillfälle ha en karriär inom league of legends ska jag göra vad jag kan

    Jag inser att läxor är en av de saker för hans del som suger energi som ett svart hål. Hur har ni lyckats reducera/få bort läxor i skolan?

    En stor utmaning då sommar kommer är att behålla dygnet, röra på sig och mat. Gjorde en deal med sonen att vi skulle försöka motionera 60 min/d, äta frukt/grön och stänga av datorn vid 11/12. Redan efter 6 dagar gick han och la sig först kl 03. Har du några tankar/tips angående dygnsrytm?

    Ska nu sätta mig ner och läsa mer från bloggkollektivet. Har en känsla att jag kommer att få uppleva fler igenkänningsfaktorer och ögonöppnare.

    Önskar dig och din familj en fin sommar!

  4. Alltså jag kunde ha skrivit denna text, kändes så skönt att läsa att ni också har exakt samma tänk som vi. Man får göra det som funkar, inte vara så principfast och välja sina strider. Så synd att det är så svårt att få förståelse från andra bara. Keep up the good work! ❤️

  5. Detta var många år sedan det skrevs, men jag blev så glad att jag började gråta när jag läste det. Det är precis så här vi har det hos oss. Precis på ordet. Och jag väljer att göra precis som ni, men min sambo (snart ex) tycker att jag gör fel. Men jag ser att det fungerar och att min son mår bättre av detta. Det gäller bland annat att äta tillsammans. Detta är normalt en mysig stund i en familj, men för min son blir det för jobbigt, många dagar klarar han det inte, han fastnar i hur vi äter och hur vi låter när vi äter och klarar inte att vi pratar med varandra. Han får äta på sitt rum om det inte går. Han spelar också mycket dator, men vi ser till att han gör annat också och så klart alltid förberett.
    Med din text känner jag mig inte så ensam och jag känner mig inte som en dålig förälder. Stort tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s