DÅ OCH NU: Den olycksbenägna drömmaren

Det var inte så lätt att få barn. Faktiskt fick vi vänta i flera år innan det nappade. Och då var det faktiskt barnafödarförbud för mig då jag hade blivit sjuk. Men gravid blev jag i alla fall, och då beslöts det att jag skulle behandlas när barnet var fött.
Allt gick som en dröm under graviditeten. Jag var pigg och energisk. Det värsta jag drabbades av var halsbränna. Ja, och så spydde jag som en fontän de första fyra månaderna. Men överlag minns jag tiden som underbar. Jag var så stolt över min mage.
En dag innan beräknat datum var det så dags att bege sig till sjukhuset. Jag kom in på bb och sa att jag tänkte föda idag. Barnmorskan tittade på mig och trodde nog inte på mig då jag såg så pigg och glad ut. Men hon blev nog väldigt förvånad när hon undersökte mig och jag var öppen 6 cm. Man skulle ju tro att allt gick sedan smidigt och snabbt. Men nej, barnet fastnade och krystningsskedet blev över tre timmar långt. Det användes sugkopp, som var sönder och lossnade tre gånger. Men till slut låg två barnmorskor på min mage och tryckte och två drog med sugkoppen. Och så kom hon då ut, vår prinsessa och förstfödda.

Hon var helt enkelt perfekt och mådde bra. Vi var äntligen föräldrar till ett flickebarn med mörka lockar.

Men sedan började det jobbiga. Dottern hade vänt på dygnet, hon var vaken på natten och sov på dagarna om jag gick med henne i vagnen. Hon ville bara sova om man bar eller vaggade henne. Dessutom var mannen tvungen att resa bort i arbetet i sex veckor, så jag var ensam med detta arga, ledsna knytet. Minns en natt när jag stannade i hallen och funderade på om jag var på väg mot sängen med henne eller toaletten. Hade bara lust att ge upp.

Men så småningom lugnade det ner sig lite. Jag var urlycklig när mammaledigheten tog slut och jag kunde lämna henne på dagis. Tänk att kunna gå på toa och kunna låsa dörren. Äta lunch i lugn och ro. Det jag tyckte var lite konstigt att hon var så trött när jag hämtade på dagis. Hon kunde somna i bilen och sedan sova i flera timmar. Vaknade till, åt och la sig igen. (Ändå sov hon på dagen i dagis). Först många år senare har jag insett, att hon blev så trött av alla intryck, och sova var hennes sätt att ta igen. Fortfarande kommer det dagar då hon sover extra om hon har flera aktiviteter på en och samma dag, eller flera dagar i rad.

Hon var väldigt olyckbenägen och de sa också åt mig att hon skulle bli stamkund på akuten. Det pillades upp piller i näsan, det slogs ut tänder, tårna skadades, hon föll ner för trappor, fick hjärnskakningar. Ja allt man kan tänka sig. Nu vet jag ju att motorisk klumpighet kan vara ett tecken på NPF.
Hon var rätt krävande när hon växte till sig lite och slutade sova efter dagis. Mycket dispyter och jag tyckte nog ärligt att moderskapet var överskattat. Det var inte alls så kul, det var faktiskt rätt tungt mest hela tiden, och då hade vi bara ett barn.

Men överlag gick det bra på dagis. Hon hade vänner, klarade uppgifterna. Vid sex år gjorde de en bedömming inför skolstarten. Allt annat klarade hon bra, men det sociala var en alarmklocka. Hon hade stark vilja och var rätt envis. Jag grubblade rätt mycket, men gjorde inget då detta var förstfödda och jag hade ingen erfarenhet av Npf då. Hon hade ju fått två småsyskon, så jag hade händerna fulla.

De första åren i skolan gick rätt bra, utom att hon tidvis var utfryst av vänner och var nog hos rektorn många gånger. Hon kunde ju inte förstå varför man inte kunde ställa sig under stuprännan med kläderna på. Hon kunde hamna i dispyter med kompisar, för hon kunde aldrig erkänna att hon hade fel. Hon satt och drömde på lektionerna, och hörde hon ett litet ljud i korridoren gjorde hon alla uppmärksam på det. Tur som är hade vi bra kontakt med klasskompisars föräldrar, så många kriser reddes ut direkt med dem. När vi fick uppmaningen att ta de yngre syskonen till psykologen, började jag ju fundera i de banorna kring den äldsta.
Jag kontaktade läraren, men allt var så bra så. Hon var bara en drömmare, det skulle nog bli bra när hon växte till sig.
Jag lät mig nöja mig med svaret. Sedan fick hon en ny lärare, och även här var det alltid så bra. Fastän det inte var det. Dotterns kompisar rapporterade om att hon flamsade och talade konstant på timmarna.
Sedan hände en incident då jag insåg att även hon måste utredas. Vi hade tre barn under utredning samtidigt. Det var väldigt tungt. En massa formulärer, intervjuer, tester som vi fyllde i. Och som barnen skulle lotsas igenom.
Till slut var det klart och hon fick diagnoserna ADHD ( fast jag tror mer på ADD) och svår dyslexi. Då var hon redan 12 år och hade varit utan hjälp hela lågstadietiden.
Nu går hon i högstadiet. Där får hon skriva prov i lugnare uttrymme, får komplettera muntligt. Hon går i liten, vanlig klass. Hon klarar själv av att göra sig klar på morgonen, och ta ansvar. Jag är stolt över henne. Fast dyslexin ställer nog till det. Hon kan läsa till prov i tre veckor och sedan vid provet försvinner all info ur hennes huvud.
Hon har även många vänner, som gillar henne som hon är. De vet att hon ofta svävar i det blå, men en mer hängiven vän får man leta efter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s