Då och nu: Så lite jag visste…

Du var ett djupt efterlängtat barn som föddes mitt i en orkan i vårt liv. Bara några dagar innan planerad nedkomst blev en annan familjemedlem svårt sjuk och jag minns att när vi kom fram till den lilla stadens sjukhus stegade jag resolut in på förlossningen och bad att få bli snittad så du skulle hinna träffa den sjuke om hen inte skulle klara sig. Den vänlige läkaren förstod nog hur pass mycket jag var i chock och rådde mig vänligt att avvakta något på det naturliga förloppet. Så vi vankade fram och tillbaka till sjukhuset varje dag för att vara hos släktingen som sakta återhämtade sig. Efter ett tag blev jag det stora skämtet på avdelningen, att jag inte kommit iväg på förlossningen än. För nu var jag så långt gången att vi inte vågade oss på resan hem utan helt enkelt fick vänta på din ankomst.

Äntligen kom du till världen! Vårt efterlängtade barn! Som alla (?) förstagångsföräldrar var vi helt förbluffade av undret samtidigt som vi fortfarande var väldigt omskakade av dramatiken. Så vi orkade inte umgås så mycket med andra och våra referenser blev nog lite skeva. Och sen var det ju det här med att du inte sov… Utmattade redan från början reflekterade vi inte över att det kanske inte var normalt med ett barn som sov korta stunder och kunde bli klarvaken mitt i natten av en liten liten strimma ljus. Vi vande oss vid att byta alla blöjor i mörker och när våren kom mörklade vi sovrummet totalt så inte minsta strimma av morgonsolen skulle komma in.

Jag tyckte du var perfekt, vi skojade om att du var så vacker att du borde vara i reklamen på blöjpaketen, du hade det där lite blanka uttrycket. När jag nu ser barn som gör liknande ansiktsuttryck som du gjorde går det kalla kårar längs ryggen, jag vill skrika ”men ser ni inte??”. Kanske för att jag inte såg alls…

Du var på många sätt så nöjd, ja förutom att du inte sov då, men det gick att ta med dig på saker. Och du var så kärleksfull, du älskade kroppskontakt och jag kände kärleken så tydligt från dig. Jag dränkte BVC i frågor, allt för att hjälpa dig att utvecklas så bra som möjligt. De log rart och sa att ”det finns så stora variationer i det normala”.

När du var 10 månader var vi på bröllop alla tre. Jag minns att de andra på bröllopet kommenterade att du verkade så ovanligt lugn där du satt vid bordet och lekte med en bil i en timme eller två och att deras barn aldrig kunnat följa med på bröllop i samma ålder. Jag tänkte att det var för att du var så perfekt. Och sen hade ju både Pappa och jag varit rätt lugna barn så det var ju inte konstigt. För varje tecken hade jag en bra förklaring.

Familjekriserna, de goda och de hemska, avlöste varandra de närmaste åren. Vi var utmattade av känslostormarna och sömnbristen och mitt i detta landade Lillebror. Du pratade inte och pekade nog egentligen inte så värst. Men nog kommunicerade vi med varandra om än inte med ord. Och vi hade ju flera personer i familjen som var högst normala som inte pratat som barn så det skulle nog ordna sig…

Du började dagis och ganska snabbt försökte din fröken hinta något men jag förstod inte. Ett år senare, när du skulle fylla tre, blev vi kallade på möte då vi uppmanades att söka utredning för dig. Då förstod jag också att personalen ”vetat” sen han började men inte fått säja något till oss för han var så liten.

En bit av mig dog den dagen. Du hade passerat alla tester hittills utan minsta frågetecken trots att varningstecknen fanns där. Att jag inte såg dem berodde på okunskap men borde inte BVC vara proffs? Min tilltro till BVC och andra sk proffs fick sig en rejäl törn och efter detta var det ett ställe för vaccinationer och inget annat. Jag tror också att andra runt oss förstått att något var annorlunda men inte velat säja något, precis som det finns de som länge hävdade att autismen nog skulle gå över om du bara fick lite tid.

Under åren har det blivit en hel del utredningar, en mängd ansökningar om stöd i olika form och många tårar och grubblande nätter. Jag är inte densamma längre, men det är du.

Du är fortfarande du, samma kärleksfulla underbara och vackra barn men jag hyser inga hemliga barnmodellsplaner längre eftersom du aldrig skulle samarbeta med fotografen. I alla fall inte för att hen ville det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s