Vart har mitt liv tagit vägen?!

Ligger bak i bilen och försöker sova nån timme tills jag ska tillbaka och ta hand om min dotter. Är tröttare än trött, känner mig som en sjuttioårig tant, sliten. Den här månaden har jag jobbat sju dagar i veckan, knappt fått andrum. Åkt massor med mil mellan mig och min dotter för det inte fanns nån som kunde ta hand om henne. Fick ställa in mitt jobb idag…ingen bryr sig om mitt liv och mina behov. Det är inte ok!

Ingenting fungerar. Ett nytt löfte om hjälp har brutits. Hur många besvikelser ska jag få uppleva tills jag äntligen får ett liv som vilken annan som helst?

Är snart femtio och ligger som en luffare i bilen. Har tre timmar paus från min dotter tills jag ska ta över igen. Resvägen hem o tillbaka är två timmar…alltså står jag parkerat i skogen och försöker få lite sömn som jag inte fått inatt. Men icke…tankarna bara snurrar…jag vill inte vara här, i denna situation…varför jag? Vad har jag gjort för att förtjäna denna förnedringen?

Är trött på alla tomma löften för att hjälpa de funktionshindrade. I själva verket är det pengarna som lockar. Ingen fattar att inte bara den funktionshindrade är drabbad…hela familjen runtomkring! Hur många föräldrar är inte sjukskrivna för att de är utslitna och utbrända …för de inte får nån hjälp? Har varit där och är på god väg dit igen. Orkar inte mer! Vill inte vara här! Nån annan får ta över!

Bilen börjar kännas kallt…lär nog inte bli nån sömn nu heller. Hoppas min dotter lägger sig tidigt, så får jag gå o lägga mig.

Färdig gnällt för idag….

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s