DÅ OCH NU: Shirley Temple med horn

Min lilla flicka föddes som en tiopoängare. Hon mådde bra och vi var urlyckliga. När hon sedan dessutom visade sig vara ett riktigt modellbarn var vi jätteglada. Hon sov bra, från två månaders ålder redan 6-9 timmars nätter. Åt alltid bra, tur som är att samhället vid det laget förespråkade amning när helst hon signalerade hunger. Hon helammades I 6 månader.

Solstrålen (för hon var verkligen sådan I början) utvecklades snabbt. Hon lärde sig tidigt att gå (hoppade nästan över krypstadiet) och vi två års ålder kunde hon redan tala 8-ordsmeningar. Vid tre år kunde hon sjunga felfritt Mössens julafton. Nu efteråt har vi ju förstått att detta kan vara signaler på annorlunda utveckling.

Hennes lillebror föddes när hon bara var 1 år och 4 månader. Då började hon visa upp tendenser som man tolkade som en liten syskonrivalitet. Hon t.ex. baxade sig upp på vardagsrumsbordet och dansade medan jag ammade den lilla. Hon gömde sig bakom gardinen i sitt rum när hon skulle sova. Och var otroligt påhittig. Hon var en hejare på att klättra och vi hittade henne ofta högst upp på skåp och hyllor. Vi bultade fast alla skåp I väggarna som en säkerhetsåtgärd.  Krämtuber och shampo och alla andra vätskor hälldes och smetades ut. Av styrox gjordes snö I rummet. Allt hann hon med och lite till. Envishet var hennes mellannamn. Jag började samla ihop bilder över alla upptåg, precis som Emils mamma skrev i sitt lilla häfte.

Image

Men vi var jättestolta över vår fina dotter med sina änglalockar. Hon var verkligen en riktig Shirley Temple, med hornen gömda i lockarna.
Vi kunde ha henne hemma tills hon var 3,5 år. Jag gick med barnen fill församlingens mammabarnklubb. Det fanns föräldrar där som plockade bort sina  barn när mina barn kom I närheten. För de var ju rätt intensiva, snabba, och kunde i misstag knuffa andra barn som kom för nära. Jag tyckte de andra mammorna var elaka.

Sedan var det dags för dagis. Omedvetet kanske vi förstod att allt inte var som det skulle. För vi bestämde tidigt att dagis var bästa alternativet, en dagmamma skulle inte orka med vår Shirley längre än en vecka. Och vid inskolningen var vi oroligare över hur personalen skulle orka, inte om hon skulle anpassa sig. För i vår värld var det inget fel på ungen, hon var en personlighet.

Det gick kanske ett år. Ibland fick vi rapporter om att hon inte alltid följde reglerna. Hon kunde rymma till köket med sin vän, utmana auktoriteterna etc. Tills en dag då de meddelade att det nog var bäst att ta henne och hennes bror till psykologen. Vilken käftsmäll!

Vi rannsakade oss själva. Jag grubblade hela nätterna och dagarna, vi benade ut vår uppfostran I minsta detalj, men kunde inte komma på vad vi kunde ha gjort fel. Psykologen trodde nog det var något fel på familjen, då två barn blev skickade till henne. Men efter otaliga samtal med oss och Shirley så kom hon fram till att dottern bara var otroligt intelligent och att inget gick att anmärka på.
Tiden gick, och hon blev flyttad till en annan grupp (med småbarn) när hon var fem, då det inte fanns tillräckligt med barn i hennes ålder för att bilda en egen grupp. Och då försvann även stimulansen av hennes intellekt och åldersenliga lekar/leksaker under dagen. Hon blev djupt deprimerad, och lämning på dagis kunde ta upp till 40 minuter. Jag hämtade henne till gården där de andra redan lekte. Hon klädde av sig alla ytterkläder, grät och skrek. Jag klädde på henne. Hon fortsatte. Alla tittade, ingen tog över. Efteråt satt jag i min bil och grät och kände mig totalt misslyckad.

Men tiden gick och hon fick börja i förskolan med de andra sexåringarna. Hon blommade upp, men personalen var fundersam. Hon var motoriskt väldigt orolig, kunde inte sitta stilla. Satt på stolen halvt om halvt. Men alla uppgifter gjorde hon i tid, och rätt dessutom, fastän hon gick omkring emellanåt. Hon hade problem med illasittande kläder, känslig för ljud och lukter. Maten skulle vara rätt, annars åt hon inte. Konflikter var kluriga, då de kunde förstöra hela hennes dag.

Vi stred för en utredning I ett halvt år. Till sist utreddes hon. Och hon var alltid exemplarisk när hon träffade en vuxen. Hon gjorde alla tester galant, men när hon skulle fungera i grupp gick det inte. Brodern fick sig en massa törnar, för han var med då.

Vi var faktiskt otroligt glada när hon fick sin första diagnos, ADHD-liknande problematik. De gav inte diagnosen fullt ut då hon kunde koncentrera sig så bra. Problemet var ju bara att koncentrationen hade ett pris, det tog ut hennes energi totalt.

Shirley började i första klass. Hon blev bara tröttare och tröttare för varje dag. Hon kunde luta huvudet mot pulpetlocket och nästan tuppade av. Hemma utlöste utbrotten varann. Hon var så utåtagerande och hotade sin bror, så vi var tvungna att köra fasthållning för att hon inte skulle skada någon (och vi är totalt motståndare till detta, men det var enda sättet). Till slut kom dagen då läraren sa Stopp. Nu orkade inte Shirley längre. Och hon blev sjukskriven för utmattning. Vi bönade och bad om medicin för ADHD (som vi ju nog motsatte oss, men nu var vi desperata).

Första medicinen skrevs ut. Hon låg ute i snödrivan och var en zombie. Vi fick en annan medicin, som inte heller passade. Men den tredje medicinen, den var det rätta för henne. Plötsligt kunde hon koncentrera sig, och sitta och pyssla utan att skrika. Hon var nöjd, och vi var jätteglada.

Medicinen var hennes krycka tillbaka till livet. Efter en tid sa hon att hon vet hur mycket medicinen hjälper henne. “Ser du mamma, nu vill jag inte längre döda lillebror”. Det uttalandet har etsat sig fast i mitt hjärta. Det tar ont fastän det ju var en bra sak.

Trots medicinen var ju vissa dagar svårare än andra. Sista och första skoldagen brukade utmynna i att hon slog sig själv eller sitt huvud i väggen. Skrek tills hon fick panikattack och inte kunde andas.

Men hennes livskvalitet förbättrades överlag med kanske 60 prosent i och med medicinen. Men det var även annat beteende som framträdde tydligare i och med medicinen. Beteende som alltid funnits där men som begravts i AHDH-infernot.

Image

Det som är verkligt olyckligt är att experterna bara utreder det som man utryckligt ber dem utreda. De tittar alltså inte på barnet som en helhet. Ett faktum är att ett barn ofta kan ha flera diagnoser. Det talas om överlappande diagnoser. Det vore betydligt bättre ju snabbare vi skulle få en helhetsbild av barnet styrkor och svårigheter. Vilket vi till sist fick för vår Shirley denna vår, då vi även kunde lägga Asperger till diagnoserna, samt misstanke om dyslexi.

Utåt sett ser hon ut som alla andra, hon till och med fungerar väldigt bra med alla andra, men inombord är det väldiga svårigheter. Hon kan dra sig undan under en tillställning, eller få utbrott efteråt för att det blev för mycket. Det är inte lätt att vara Shirley alla gånger. Eller Shirleys mamma.

Annonser

2 thoughts on “DÅ OCH NU: Shirley Temple med horn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s