Kära bvc-tant, vet du vad, det gick inte över!

Varje dag, flera gånger om dagen, i flera år, har jag tittat på mina barn, funderat och undrat. Ska det vara sådär? Är det där normalt? Vad är normalt? Borde jag vara orolig? Något känns fel, men jag kan inte alltid sätta fingret på vad. Om jag berättar för någon, så får jag höra, att så gör alla barn. ”Alla kan inte vara likadana.” ”Alla mognar i olika takt.” ”En del är lugna och en del är vilda.” ”Du vill då alltid diagnosticera alla.” ”Låt barn vara barn!” ”Han växer ikapp sig.” Men jag har ju inga referensramar. Äldsta barnet av tre har grav autism, hur ska jag kunna veta? Hur kan jag säga vad som är normalt och inte?

I fem år har jag tittat på min mellanpojke och tänkt att han har alldeles för mycket energi, så mycket att han inte vet var han ska göra av den. Är det normalt? I fyra år har jag tittat på min dotter och tänkt att hennes temperament skulle kunna bota alla världskrig om hon röt till. Är det normalt? Hur ska jag kunna veta?

På tisdag ska jag återigen sitta på föräldraintervju, då min mellanpojke ska börja utredas för NPF. Det var inte normalt, det visade sig i skolan, då personalen faktiskt såg honom och bekräftade mina misstankar om att den hyperaktiviteten och impulsiviteten är något extra. Vi ska för andra gången gå igenom en utredning med alla dessa psykologbesök, läkarbesök och slutligen sitta där med domen i handen och undra hur livet kommer bli nu. Det kommer vi ju aldrig kunna veta. Jag visste inte alls hur det skulle bli, när jag för första gången besökte hab för sex år sedan med min äldste pojk, efter att jag sedan hans födsel förstått att något var fel, men inte kunde sätta fingret på vad. Samtidigt blev jag hela tiden ”övertygad” av bvc om att allt är normalt. Och alla andra människor runt omkring mig, de försökte få mig att tro att ”alla barn är sådana”.

Men ska barn skrika hela tiden, hela tiden vilja bli burna, ska de verkligen inte prata alls när de är 3 år gamla, sitta för sig själva i ett hörn och snurra på leksaker, aldrig vara nöjda, aldrig äta, och framför allt aldrig sova? Enligt bvc ska de vara på det sättet. Enligt bvc är det helt okej om ett barn sover två timmar varje natt. Enligt bvc kommer det gå över. Det är vad jag hört om tre barn nu. Det är inget fel på dem över huvud taget, enligt bvc. Ändå sitter jag här nu med min andra son i ordningen som ska utredas.

Vad vet bvc egentligen? Vad vet de förutom sina viktkurvor och om hörsel och syn är okej? Jag har själv aldrig hört någon npf-förälder säga att bvc fattade misstankar om barnet. Alltid har det varit föräldrarna som tagit initiativ till utredning. Ofta har bvc varit ute ur bilden i ett tidigt skede. Bvc har inte kompetensen och inte förståelsen. Antagligen har sköterskorna lärt sig på utbildningen att deras prio ett förutom vikt och längd, är att upprepa mantrat ”det går över, det är normalt, alla barn är olika”.

Vid 3 års ålder ville bvc fortfarande inte tro att det var något fel på min son som idag har grav autism och utvecklingsstörning. Vid 5 års ålder var min mellanpojk, som idag ska utredas, fortfarande helt perfekt i bvc:s ögon. Och i förrgår var jag på bvc med min dotter, som enligt bvc ”har temperament men, hon är så fin så”.

Och sömnen, den som skulle bli bättre efter den berömda ”utvecklingsfasen”? Tja, jag kan ju bara säga såhär, att sömn inte längre är ett topic hemma hos oss. Inte för att barnen sover, utan för att vi vant oss vid sömnlösheten. Vi har vant oss att acceptera att vi aldrig kommer få sova.

 Och vi har vant oss att acceptera att de flesta runt omkring våra barn alltid kommer att ha fel.

Annonser

3 thoughts on “Kära bvc-tant, vet du vad, det gick inte över!

  1. Lite lustigt när jag tänker på min bvc-tant som gjorde en anteckning under rubriken språk att vår dotter hade ett avvikande språk när hon inte sa kopp när tanten visade upp en plastkaffekopp, hon sa nämligen mugg!
    Vi använder överhuvudtaget inte ordet kopp i vårt hus för ingen av oss dricker kaffe!
    Vi dricker te och oboy i muggar hos oss. Jag menade att det inte var en avvikelse i den bemärkelsen utan handlade om att kopp var ett ord dottern inte hört frekvent.
    Jag förklarade detta för bvc-tanten men hon lät noteringen stå kvar.
    Inte vet jag om det KAN vara en viktig anteckning om det sen skulle visa sig att hon hade någon språkstörning. Idag är hon i mellanstadieåldern och har aldrig visat några tecken på avvikande språk trots den där anteckningen vid fyra års kontrollen.
    Jag undrar hur relevanta testerna är egentligen…

  2. Oj vad jag känner igen detta !
    Jag sitter än idag, snart 12 år senare efter att jag och min son började gå hos BVC och har starka agg-känslor mot dem ! Rent allmänt var de superrara o trevliga, men kompetensen är ett stort skämt. Jag började påtala för dem när min son var ca 2½ månad gammal att jag tyckte det verkade lite konstigt med hans ögon.., Upprepade detta vid många tillfällen och blev varje gång tillsagd att jag inbillade mig, att det inte var något osv. Jag satt hemma och grät för jag såg min son sitta någon meter framför mig men verkade inte se mig … Vid halvårskontrollen när han var 5½ månad så var det en RIKTIG barnläkare där och jag sa genast till henne om mina farhågor. hon tittade och tittade igen, gick iväg, var borta ett bra tag… kom tillbaka med en väldigt ledsam min och berättade för mig att min son hade gråstarr på båda ögonen och var i stort sett helt blind nu….. En vecka senare var han opererad. De sa att om detta hade upptäckts tidigare så hade de kunnat rädda mkt mer av hans syn. BVC ??? De slog ifrån sig helt. Även innan detta så hade jag också flera gånger tagit upp att jag kände att något inte stämde med min son. Jag höll på med detta i flera år, fick höra att det var JAG som inte klarade av att uppfostra min son. Att det var JAG som måste jobba på och ändra mig. Även förskolan gjorde mig till den stora boven. Sen att jag inte hade sovit på flera år mer än några timmar per dygn, att jag var helt sönderstressad av hans ständiga väldigt aggressiva utbrott, hans totala demolering av vårt hem, hans sätt att uttrycka ilska genom att slå på mig, hoppa på mig, kasta saker på mig, bita mig, nä oh nej, det är inget fel !!! Att han satt o dunkade sönder sitt huvud mot golvet var gång det gick honom emot, var också tydligen helt normalt. När jag äntligen fick utredning på honom, hade jag varit tvungen att fly till en annan kommun, för att överhuvudtaget försöka få hjälp, så visade den på fullskalig ADHD. … Då tog jag kopior, skickade till BVC, ringde sedan upp henne o sa som det var… Fortfarande: Jahaaa, men han verkade helt normal.. Senare försökte jag få till ytterligare utredningar då jag var helt övertygad om att det var mkt mer än bara ADHD. Jodå…. Atypisk autism, genomgripande störning i utvecklingen UNS , depression, mm. Det känns som om jag vill åka dit o köra ner utredningen i deras halsar, men jag vet ju, de kommer iaf inte kunna ta till sig! Detta är fullständig SKANDAL att en sådan otrolig viktig första instans som BVC får leka med människors liv som de gör ! DE måste lära sig lyssna på och ta föräldrarna på allvar. För INGEN känner barnen bättre än den som tillbringar dygn efter dygn , i alla möjliga och omöjliga miljöer, bättre än föräldrarna !

  3. Vi fick faktiskt hjälp från BVC ! Det gällde iofs inte misstanke om npf från början men ändå… Det ledde iaf till diagnos innan 3,5 års ålder 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s