Jag vill säga något men jag vågar inte. Har vi inte kommit längre?

Vi träffas ganska ofta, du och jag. Jag med min son som har diagnos sedan flera år tillbaka. Du med ditt barn som alltid varit lite speciellt som du säger. Numera ligger ord som autism och funktionsnedsättning bekvämt i min mun när jag känner att jag behöver berätta om min sons svårigheter.

Vi har bildscheman och timstockar. Anpassar kraven, sänker de till en nivå som min son har en chans att klara av. Ditt barn råkar ut för många misslyckanden. Lever inte upp till de krav som ställs. Hen måste ju lära sig säger du. Det är bara att vara konsekvent. Alla andra barn klarar ju det som ditt barn har så svårt med. Ja, inte mitt barn förstås då men den likhet som finns mellan ditt barn och mitt vill du inte se. Hen kommer också att lära sig så småningom. Ditt barn skriker och vägrar. Jag ser otillräckligheten och stressen i dina ögon. Jag känner igen den. Jag har varit där.

Jag vill säga något. Jag vill säga till dig att inte vara så rädd. Att inte se en diagnos som en stämpel. Jag vill säga att jag tycker ditt barn borde genomgå en neuropsykiatrisk utredning och att jag är helt övertygad om att ditt barn då kommer få en diagnos. Att ditt barn kommer vara precis detsamma även fast det fått en diagnos. Att med diagnosen kan barnet få hjälp. Men jag vågar inte för jag vet inte hur du kommer att reagera.

Jag har flera gånger försökt föra på tal de tankar jag har kring ditt barns svårigheter. Jag har dragit paralleller mellan ditt barn och mitt. Jag går som katten kring het gröt. Jag når inte fram. Du vill inte se. Hen måste ju lära sig. Hen måste ju anpassa sig. Hen har ju alltid varit lite speciell. Det är bara att sätta hårt mot hårt. Jag har orden för att beskriva det jag ser hos ditt barn. Jag vet vad det jag ser kallas. Stereotypa beteenden och intressen. Stora svårigheter med socialt samspel. Perceptionsstörningar.  Kommunikationssvårigheter. Men jag vågar inte gå rakt på sak. Om det hade varit något annat som varit gemensamt mellan ditt och mitt barn, hade jag tvekat då? Om både ditt barn och mitt hade haft liknande utslag och vi hade hittat orsaken till dessa, hade inte jag sagt det till dig då och uppmanat dig att söka hjälp för ditt barn? Fortfarande upplevs en neuropsykiatrisk diagnos så stigmatiserande. Fortfarande kan vi inte tala om den typen av svårigheter som vi talar om annat som kan drabba våra barn. Varför är det så? Har vi inte nått längre?

Annonser

One thought on “Jag vill säga något men jag vågar inte. Har vi inte kommit längre?

  1. Ta språnget! Det är viktigt för din väns barn! Vi har skyldighet att göra vårat bästa, om vi ser att ett barn råkar illa ut. Även om det, som i detta fall, har en kärleksfull förälder. Jag hade (Har!) en vän, som såg vårt barns svårigheter och hon uppmuntrade oss till att söka hjälp. Min tacksamhet till henne är stor, för hon hade kunskaper som jag saknade, och hon tyckte tillräckligt mycket om oss, för att våga ”lägga sig i”.
    Vänlig hälsning
    Cecilia Öström

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s