Ny termin,Nya skoltider,Nya möten.

Nya slag att utkämpa,Nya tag att ta,Nya samtal,möten o åtgärdsprog som ska lösas.

Nya förluster,Ny förtvivlan,Nya löften som ges men som aldrig hålls.

Satt mestadels tyst under mötet.
Lät pappan sköta snacket.

Vår kontaktperson på A&A ruskar bara på huvudet o ifrågasatte massor men precis som för oss så var det bara tomma svar om det ens blev några svar på hans frågor.

Vi har frågat efter en resurs i 2 år.
Inga pengar,inga utrymmen,inga behov.

Vi har bett dem om dator,dataprogram för att underlätta skrivsvårigheterna,om mer uppmaärksamhet o stöd o stöttning i det sociala livet.

Återigen undanflykter o bortförklaringar.

Programmen är för gamla,kan inte köras i deras system,INGEN verkar fatta att vi lever i 2013 o tekniken utvecklas ständigt…skulle inte dataprog för skolan oxå förbättras o utvecklas ????

Min son finns inte..syns inte..hur mycket vi försöker visa honom.

Han är inget utåtagerande barn som tar plats
Han är en väldigt klipsk pojk som ligger långt före sina klasskompisar i mycket.
Han är oerhört ödmjuk o vänlig..

Bara för det så straffas han med att hela tiden bli lovad en massa saker o invaggas i falska förhoppningar från alla förbannade myndigheter för att sen utkämpa varje skoldag på DERAS premisser..

I väntar på allt det utlovade har han söndertuggade fingertoppar,sönder rivna jeans.trasiga muddrar på tröjan,stamningarna o ticsen ökar o hans självförtroende är i bott….ja det är bara en pytteliten del av vad denna stress o oro skolan skapar runt honom gör med honom.

Tar min barn under mina beskyddande vingar,kramar dem ömt o länge,andas in doften från deras hår,känner deras armar runt min nacke..o deras mjuka kinder mot min..

Försöker ingjuta dem hopp om att det kommer bli bättre..vi ska kämpa ihop..mamma finns här..

Men i nattens mörker är det jag som gråter av förtvivlan o maktlöshet.

Att inte kunna ge sina barn en trygghet o känna att man inte klarar av att kämpa mot myndigheter det får mitt hjärta att brista gång på gång..
Lagar det,biter ihop o kämpar lite till men för varje ärr så växer ensamheten o tomheten inom mig.

Kan dem inte bara få lov att vara lyckliga barn som mår gott.
Kan inte jag få lov att vara ”bara” mamma.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s