En vecka. En natt. En timme.

Jag är trött på semester nu.
Om det nu kan kallas det.

Äsch förlåt det är gnälligt men jag blir lite ledsen av att höra och se alla roliga saker som folk gör. Jo jag är medveten om att det är yta och ofta döljs en hel del skit i hörnen.

Jag orkar inte dölja längre, jag ids inte. Men jag orkar inte heller med medlidande. Jag vill liksom inte få höra att det är synd om oss som fått Sonen. Inte ens de värsta dagarna. Sonen och Lillebror är fantastiska många gånger men banne mig inte hela tiden lika lite som nån människa.

Våra somrar brukar ofta medföra utvecklingssprång på förhösten trots att det är apjobbigt. Undras om det beror på att de slappnar av och har tråkigt? Sonen snurrar upp sig i rigida ritualer nu. Och får tokbryt ett par gånger om dagen.
Nästa vecka när han kommer till skolan blir jag inte förvånad om det kommer ett meddelande om hur fantastiskt mycket som hänt sen i våras och hur entusiastisk och samarbetsvillig han är…

Inte direkt samma kille som hemma just nu. Om han inte får göra precis det han vill förstås… När det tar sig uttrycket att slåss för att inte gå på Stora Nöjesparken då är det verkligen generalknas på killen som normalt åker bergodalbana tills jag nästan spyr medan han bara skrattar förtjust och säjer åka mera!

En vecka. En natt. En timme.
Sen är sommaren äntligen slut!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s