Mål och medel

Egentligen är det rätt märkligt, att en enda behandlingsform (TBA/IBT) blivit det enda rätta när det gäller personer med autism samtidigt som man vet att spektrumet är så stort att man egentligen borde prata om flera spektrum…
Det är än mer lustigt att den behandlingsformen bara är det enda rätta fram tills barnet börjar skolan, då är det plötsligt helt andra tongångar, då finns det bara ett fåtal skolor som ägnar sig åt metoden och de flesta verkar antingen syssla med teach eller eget hopkok.

Jag har egentligen inga synpunkter på hur man gör så länge man gör det med respekt för barnet och stor omtanke om hen. De flesta metoder kan antagligen gå åt skogen och till och med skada om de görs på fel sätt eller utifrån fördomar om att alla barn med autism är lika. Kanske är våra barn faktiskt mer olika än vanliga barn?

Min erfarenhet, som ju grundar sig i hur mitt barn haft det, är att:

  • det är ett himla tjatande om kravkänslighet, att barnen ska vara ömtåliga violer som bryter samman av minsta krav. Min är inte sån utan ganska robust både fysiskt och psykiskt.
  • man ställer bedrövligt låga krav inom de områden barnet faktiskt har hyfsade funktioner inom. Har barnet litet språk förutsätts hen vara lågbegåvad när den främsta sanningen är att både de som bedömer utvecklingsnivå och de instrument de använder är inte är anpassade för de här barnen.
  • det finns många fantastiska kompetenta personer inom förskola och skola men tyvärr också en hel del som inte ens förstår grunderna i hur man bemöter andra eller hur de olika metoderna är tänkta att tillämpas. Fel personer och alltför lite utbildning till oerfaren personal påverkar barnens skolgång enormt. Oviljan att ta tillvara föräldrars kompetens är också skrämmande.
  • och, det som kanske på ett sätt är allra värst är att ju äldre personen blir, desto mindre blir stödet. Ett förskolebarn i Stockholm blir inskrivet på Autismcenter för små barn som i ett av sina program faktiskt ger stöd till barnet varje/varannan vecka under ett par år. När du kommer till skolan ligger plötsligt allt på skolan och går du i grundskola finns ingen individuell hjälp alls. På särsidan finns det mer men inte alls i samma omfattning som för mindre barn. Och skolan arbetar ju bara med det so händer i skolan, föräldrarna får klara sig själva.
    Jag vågar inte ens tänka hur det är när man är vuxen…
  • jag har inte lösningen men tänker att det inte känns samordnat alls. Vore det inte bra att det fanns en stringent linje, att stödet till personer med autism följde samma linjer istället för att bero av ålder på personen?

    Annonser

    Kommentera

    Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

    WordPress.com Logo

    Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

    Twitter-bild

    Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

    Facebook-foto

    Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

    Google+ photo

    Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

    Ansluter till %s