Ha, du kan ju inte peka ut ADHD-ungen!

Folk som inte är insatta i NPF-problematik vet inte så mycket hur det ser ut och hur det tar sig uttryck. Man tycker kanske patologen i Bones är lite klädsamt excentrisk, alla har säkert inte snappat upp att hon skall föreställa ha asperger. De flesta vet nog inte något om asperger. Man har kanske läst om tågföraren som blev av med sitt jobb för han hade asperger. Och så tänker de kanske ”Jaja, har man handikapp skall man nog inte köra tåg”. För de vet inget om aspergers goda sidor, än mindre om hindren med denna funktionsnedsättning.

När folk hör ADHD så tänker de kanske på en liten pojke med ilska och illvilja i ögonen som tar leksaker ur andras händer, river ner allt i sin väg, vägrar lyda vuxna, lägger sig på golvet och skriker eller bara häver ur sig svordomar.

Men så är det ju inte i det verkliga livet. Mitt ibland oss går det en massa folk med diagnoser, som vi inte har en aning om. Det barn du ser i parken som beter sig illa kan ha curlande föräldrar, eller har inte fått till en utredning pga minskade budgetanslag eller är bara allmänt ouppfostrad.

För de barn som får hjälp tidigt, som har lyckan att få en kompetent utredning samt hjälp och anpassning, dem ser du inte. De smälter in.

Jag har ett barn med ADD. Barnet är en drömmare. Kompisarna är vana med att hen alltid är lite ut i det blå, och lätt får blåmärken på grund av klumpighet. Men barnet ställer inte till med turbulens eller stör. Eller stör gör hen kanske i klassrummet, för hen är rätt talför om vi säger det så. Men hen kan också skärpa sig, för hen vill smälta in, vara som alla andra.

Jag har ett annat barn med ADHD och Asperger. Inte heller där kan ett ovant öga märka något. Hen kämpar alltid ute bland folk. Det enda de kan se är ett barn som är väldigt avig mot sin mamma. Och de uppfattar kanske mamman som väldigt osmidig som inte ger efter för barnets nycker. Men ofta är det fråga om barnets sociala fobier, så barnet har ångest när hen är ute bland folk. Hen har aldrig orsakat bråk i klassen. Aldrig har hen tappat sitt humör i skolan. Samma person kan hemma få tvåtimmars utbrott där hen hotar att ta livet av sig, slår huvudet i väggen eller slår sig själv eller oss andra.

Jag har ett tredje barn med ADHD. Detta barn är ett barn man minns. För ett gladare barn kan man leta efter. Barnet vill andra väl. Älskar musik och att dansa. Samma barn får hemma utbrott efter utbrott då hen fastnar i olika tvång. För att sedan igen ha ett leende på sina läppar och gå in i sin egna bubbla och leker.

Så kära medmänniskor på denna jord, ni kan inte peka ut barnen med funktionshinder. I alla fall inte dem som får rätt stöd, för de kan fungera i samhället. Så om du som läser sitter på pengarna för denna sektor, ös över alla slantar dit, så vi får till fler utredningar, fler hjälpmedel och assistenter för dem som behöver. Då kommer vi att få lugnare i skolor och daghem. Och alla gynnas av det.

Annonser

2 thoughts on “Ha, du kan ju inte peka ut ADHD-ungen!

  1. Håller med dig om att barn med npf skiljer sig åt minst lika mycket som barn utan npf. Däremot håller jag inte med om att barn som får utredning och stöd tidigt alltid ”smälter in” eller ”inte syns”. Det finns barn som inte smälter in därför att svårigheterna ändå är så stora att det inte går att anpassa kravnivå, omgivning, bemötande, träning, verktyg fullt ut om så hela världen slöt upp. Därför räcker inte utredning och stödinsatser. Det krävs också att toleransen för andra människor ökar. Att fler inser hur pass olika vi människor är. Detta gäller också föräldrar som har barn med npf som inte brakar ihop på bussar, i parker etc utan håller ihop tills de kommer hem. Alla barn med npf klarar inte det. Det finns också barn som är utagerande och som har tics, tvång, trots. Där oro kan yttra sig som ”fula ord” m.m. Dessa barn kan samtidigt ha ett hjärta av guld, gråta i veckor över något som blev fel och ändå säga/göra fel sekunden därpå. Inte alla. Men några.

  2. Håller med dig, Ada Marsbacken. Jag ville vinkla blogginlägget, så att det lyfts fram, att även om det inte syns, så finns det. Och jag menade nog inte att alla smälter in, men många gör det. Och i alla fall så är alltid acceptansen och förståelsen det viktigaste, i alla sammanhang.

    Våra barn har säkert sina dagar när NPF är tydligt och påtagligt, men betydligt mindre med hjälp av mediciner och anpassning.

    Och jag måste säga, att ju längre in i Diagnoslandet jag kommer, desto mer ömmar mitt hjärta även för andras barn med NPF. För jag förstår ju dem och deras föräldrar. Jag ser potentialen i dem. Det fina, som gör dem unika. Önskar bara flera andra kunde se det så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s