Skolavslutning…

Du sitter och funderar på vad din 14-åring kommer att hitta på vid skolavslutningen, om h*n ska hamna i dåligt sällskap, kanske ta sig sin första ungdomsfylla.
Jag sitter på en altan strax efter ett spöregn, vaktar min fjortonåring som sitter på en bänk längst ned i trädgården och tittar oseende in i himlen, undrar om och var han har ont.

Du förmanar ditt barn och säger åt det att ta det lugnt, vara försiktig. Var inte ute för sent, ta hand om dig, mamma är här, pappa kommer och hämtar om det blir någonting, du har väl med dig mobilen?
Jag sitter på altanen och undrar vad du tänker? Hur du tänker? Varför kan du inte tala om för mig vad det är som inte är bra? Hur ska jag kunna hjälpa dig?

Du får lyssna på arga stampande steg, skrik om hur dum du är och om hur alla andra får, du hör dörrarna smälla och känner dunket av musik i väggarna.
Jag väjer för slag och hör skriket av förtvivlan, vrålet från djupet av halsen på någon som inte själv kan berätta vad som är fel, där ångesten och paniken går hand i hand med dunket av huvudet i väggen innan medicinen sätter in.

Du är orolig för dåliga betyg, smygrökning, dåligt inflytande, nattsudd, tjuvåkning och framtiden, kläder på examen och vilka som ska komma på kalaset eller om ni ska äta mjukglass.
Jag funderar på sista samtalet med läkaren, Försäkringskassan, på hur många fler uttag vi har kvar på Apoteket, att jag behöver beställa fler blöjor, har Färdtjänst fått sista ändringarna, vad gör vi om vi inte hittar en ny assistent? Var har du ont när du pekar på bilden ”ledsen”, ” har ont”. Hur kan jag hjälpa dig? Vem tar hand om dig när jag inte längre varken kan eller orkar? Vem ska älska dig den dag jag inte finns?

Där du får se ditt barn springa ut ur skolan vid examen styrs mitt barn ut i rullstol. Där ditt barn skriker hur dum du är är mitt barn tyst och slår sig själv. Jag oroar mig för att mitt barn ska bli utnyttjat, kvarlämnat, utelämnat och lida utan att vi förstår. Jag kommer inte att oroa mig för knark, fylla, skolavslutningar eller brustna kärlekar, men jag kommer heller aldrig att vinka hejdå på en tågluff, hälsa välkommen hem från universitetet, krama barnbarn eller behöva hämta på polisstationen när alkoholen stigit någon åt huvudet.
Jag kommer att få följa med på sjukhuset. Byta blöjor på mitt vuxna barn. Mata. Klä på. Skjutsa. Tolka, företräda och älska. Jag sitter kvar på min altan och ser mitt  barn lägga armen på den blöta trädgårdsbänken och med krokiga fingrar vispa runt en död mygga och höra honom stöna och puffa ut små längtansfyllda uffanden ut i en sommarkväll.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s