LSS – Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade

LSS är om inte unik så iallafall en, ur världsperspektiv, ovanlig lag. En rättighetslag som ska garantera goda levnadsförhållanden. Det är inte en gammal lag, den kom i till 1994 och ersatte omsorgslagen. En stor skillnad var att man istället för att prata om omsorg av funktionsnedsatte började prata om stöd och service, dvs att den funktionsnedsattes rätt till att välja sitt liv.

LSS innefattar följande insatser;

  • Rådgivning och annat personligt stöd
  • Personlig assistans
  • Ledsagarservice
  • Kontaktperson
  • Avlösarservice i hemmet
  • Korttidsvistelse utanför det egna hemmet,
  • Korttidstillsyn för skolungdom över 12 år
  • Boende i familjehem eller bostad med särskild service
  • Daglig verksamhet

Eftersom vi relativt tidigt fick autismdiagnos och alltså omfattades av LSS har vi haft ett antal olika insatser genom åren. När jag ser i backspegeln är det mest slående att jag önskat jag haft någon att hålla i handen att hjälpa mig navigera och hitta rätt insatser. Istället har vi pratat med mer eller mindre välvilliga handläggare och andra som faktiskt delvis givit oss fel insatser och framförallt sagt saker som inte stämmer.

T.ex. hade vi insatsen ”avlösare i hemmet” under många år. Jag tror det är något man låter barnfamiljer börja med. Den dagen det inte längre går att prata om att ”det ju är jobbigt för alla” och ”det ingår ju faktiskt i ditt föräldraansvar”…

Avlösare i hemmet är en lysande insats om man t.ex. har ett barn som behöver medicinsk omvårdnad i hemmet men inte när man har en knatte som inte sover och far mellan väggarna… För en avlösare ska vara i hemmet och ingen annanstans. Det hjälper mig föga att någon kommer hem och leker med det lilla trollet när allt jag behöver är att få sova i lugn och ro och kanske få duscha i tysthet. Barnet mår bäst av att komma till en park men egentligen får en avlösare inte lämna hemmet. Om man ska vara bokstavlig. Lyckligtvis var varken handläggaren eller den fantastiska avlösaren vi hittade knepiga på det viset utan gjorde avlösningen som att hen var assistent.

En annan bra insats är kortidsvistelse utanför hemmet, i dagligt tal kortis. Detta kan man lösa antingen med en familj som tar uppgiften eller ett boende för flera brukare. Vi tittade på avlösarfamilj men hittade aldrig någon och när det verkligen blev aktuellt kände vi att det var mer pålitligt med ett korttidshem. Risken för att bli av med insatsen t.ex. för att familjen råkade ut för något vågade vi inte ta. En svaghet med detta är dock att det verkar som en del kommuner verkar tro att det är en förvaringsplats för alla sorters funkisar och blandar hej vilt utan känsla för att detta är individer som ska få ut något av vistelsen inte bara förvaring.
Efter en del letande hittade vi ett jättebra ställe som Sonen verkligen trivs på och som ger oss andrum i tillvaron. Halleluja!

En tredje insats vi använt oss av är personlig assistans. Jag frågade om det redan tidigt, jag tänkte att det verkade vara rätt för Sonen. Det kändes ju helt rätt att det vi behövde var att han skulle ha ett mänskligt hjälpmedel så att han kunde delta så mycket som möjligt i normalt familjeliv. Men då fick jag veta att barn inte kan ha PA och en massa annat som inte är sant. Senare fick jag veta att man inte kan ha PA och kortis samtidigt. Likaså att man inte kan få vårdbidrag och PA samtidigt. Och framförallt kan man inte få PA om man kan föra gaffeln till munnen själv. Inget av det är sant!
Motståndet fanns på flera håll, handläggaren men även läkare mfl sa att det nog inte gick att få.
Efter flera år fick vi äntligen tillräckligt många med på tåget med alla papper som krävs och voila personlig assistans var helt plötsligt inte alls omöjligt, vi beviljades i princip allt vi ansökte om.

Det lustiga är att nu när vi faktiskt fått det beviljat kan jag konstatera att vi borde haft med ett antal saker till i vår ansökan för att det skulle bli rätt. Hela tiden handlar det om att leta och läsa på själv. Att skriva ansökningar och skaffa intyg på allt möjligt. Att argumentera med handläggare och andra yrkespersoner om hur det borde vara.

Som om vi inte hade andra saker att pyssla med hemma liksom.
Är det någon som tycker det är underligt att var och varannan npf-förälder är utbränd, har äktenskap som knakar och eller jobbar avsevärt mindre än heltid?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s