Den förfärliga, härliga gropen

Vi mammor till NPF-barn (ja just det, mammor. Det verkar som om mammorna drabbas mer av barnens funktionshinder än papporna) är bekanta med fenomenet utbrändhet, att gå i väggen, utmattningssyndrom etc. Vad det än kallas så är det en betydande del av NPF-mammorna som upplever en väldigt tung vardag, som till slut genomsyrar personens hälsa.

De har kommit fram till att ”Autism Moms have stress similar to combat soldiers”, så det är kanske inte så underligt att man blir lite sliten längs med stigen i Diagnoslandet. Mer om undersökningen kan du läsa här http://www.waisman.wisc.edu/news/SELTZER6.HTML

Vi beskriver även en plats dit vi drar oss tillbaka när vardagen blir oss övermäktig eller motgångarna för stora. Någon kallar den för Bubblan. Jag kallar den för Gropen.

I gropen hamnar jag när flera saker är i rullningen samtidigt, vi har många kontakter angående NPF-frågor och sedan kommer negativa besked som grädde på moset.
Jag kan inte ofta gråta över situationer, eller ens bli upprörd, då våra barn direkt snappar upp det och smittas av stämningen. Jag får därför hålla god min.
Men de dagar då gropen kallar, då tillåter jag mig att gråta en skvätt eller två bakom någon knut. I gropen orkar jag inte fundera på lösningar, då bara flyter jag i ett hav av självömkan och uppgivenhet.
Mina gropbesök brukar faktiskt vara endast en dag. Följande morgon sätter jag igen igång, funderar på vad för hinder som nu skall överstigas och olika strategier.
Ibland krävs det mycket för att jag skall hamna i gropen. Ibland räcker det med något liten incident. För så är det ju, har du en gång hamnat i Gropen, så kan du hamna dit lättare nästa gång.
Men Gropen är samtidigt en fristad. Det är kroppens försvarsmekanism som tickar igång. Den berättar mig att jag inte tål mer ny information, jag kan inte ta in den, jag kan inte processera den. Jag kan helt enkelt inte fungera under denna överbelastning.
Att vara i Gropen betyder ändå inte att jag inte skulle fungera mekaniskt. Jag är inte bara själsligt anträffbar. Det är en lapp på min näsa ”Ingen hemma för tillfället”.

Nu har det gått några månader sedan mitt Gropbesök, så livet har flytit på rätt bra sista tiden. Men jag hyser inga som helst tvivel att de kommande åren med barnen kommer att innehålla besök i Gropen då och då. Och det är alltså inte barnens beteende som skickar mig dit, det är oftast det byråkratiska och besvärliga med myndigheter, skolan, läkare etc. som gör det. Ge mig en värld fri från NPF-blanketter och möten, och ni skulle få en näst intill Gropfri mamma.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s