Boktips: Slutstation rättspsyk av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson

Förstår du varför jag går som om jag ursäktar varje steg jag tar?

Förstår du hur raserande det är att bli inlåst och bestraffad för att man avskyr sig själv?

Jag vet att du vill mig väl, att du vill hjälpa mig. Men hade du agerat så om det var din dotter, syster eller vän som hängde där? Hade du isolerat någon du älskar det första du gjorde om hon hängde i en snara? Hade du inte begripit hur det skulle förinta stora delar av henne? Kunde du inte ha tänkt lite längre? Och hade du låst på henne tvångshandskar och lämnat henne ensam i direkt anslutning till en incident som är slutprodukten av en psykisk kris? Skulle du ha låst på henne tvångshandskar i stället för att hålla hennes hand?

Jag är någons dotter, någons syster och någons vän. Jag är också älskad av någon.

– Katarina Samuelson

Slutstation rättspsyk är en extremt välskriven bok. Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson som skrivit boken är idag utbildade inom sjukvård, juridik, psykologi och beteendevetenskap. Men det har inte alltid varit så.

Under en tid levde också vi med ett överhängande hot om att skickas till rättspsykiatrin. Vi har båda erfarenhet av svårt självskadebeteende som tonåringar och unga vuxna, och var 16 respektive 23 år när remisserna till rättspsykiatrin skickades. Alla andra vårdmöjligheter var uttömda, fick vi höra.

Sofias och Thérèses arbete för att förbättra situationen för tvångsvårdade, självskadande flickor och kvinnor är enastående. Det här är något av allt de gjort, förutom att skriva boken:

  • De har kontaktat Socialstyrelsen i Stockholm och region nord, och det många gånger, genom både möten, telefonsamtal och mejl.
  • De har skickat tre anmälningar till JO (Justitieombudsmannen).
  • De har hjälpt tre patienter att formulera anmälningar till HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd).
  • De har skickat ett 38 sidor långt dokument med information till hela riksdagen.
  • Vid flera tillfällen har de försökt informera berörda inom regeringen.

När vi inledde vårt arbete med och för kvinnorna inom rättspsykiatrin hade vi inga tankar på att skriva en bok om det. Vi ville uppmärksamma deras situation och skapa förändring, något som visade sig vara mycket svårare än vi någonsin kunnat föreställa oss. Samtidigt som våra insikter om vad som faktiskt försiggick ökade, fastnade vi i en härva av myndigheter och byråkrati.

Vad var det som försiggick, som Sofia och Thérèse ville förhindra?

Unga kvinnor som inte har begått något brott skickas till rättspsykiatriska högsäkerhetskliniker. De spärras in på obestämd tid tillsammans med mördare och våldtäktsmän. De utsätts i stor utsträckning för tvångsåtgärder som bältesläggning, isolering och tvångshandskar. Anledningen är att de har utvecklat ett så svårt självskadebeteende att den öppna psykiatrin inte anser sig kunna hjälpa dem eller ta ansvar för dem. Men de blir inte bättre. Många av dem blir mycket sämre. De är rättslösa.

Hur kunde det bli så?

Barnpsykiatrins slutenvård var i kris. Unga medpatienter mådde hela tiden allt sämre och anpassade sig till en skyddad sjukhusvärld med låsta dörrar och fönster. Någon samtalsterapi fanns inte, eftersom avdelningen endast bedrev akutvård med fokus på läkemedel och skydd. Den långsiktiga behandlingen skulle patienterna få när de kom ut, men de blev inte bättre utan stannade kvar i ett vakuum av ingenting.

Alla insåg att det inte fungerade, men personalen var oense om hur problemen skulle lösas. En efter en sa de anställda upp sig…

Det är svårt att inte tänka på ”Nora” (Den fastspända flickan, P1 dokumentär). Det är svårt att inte tänka på Oasen, barnhemmet som nyligen kritiserats och polisanmälts av Socialstyrelsen för att ha använt bestraffningsliknande metoder (time out-rum, nedläggningar och fasthållningar). Det är svårt att inte tänka på alla barn som idag har utagerande eller självskadande beteende. Nora som tvångsvårdades för självskadebeteende har nyligen fått diagnosen ADHD. Elisabet som föddes på 50-talet, och som finns med i boken som historisk referens, fick efter över 30 års tvångsvård diagnosen autism.

Min gissning är att många barn som idag hamnar i barnpsykiatrins slutenvård, varav vissa sedermera hamnar i rättspsykiatrin, också har en funktionsnedsättning, ADHD eller autismspektrumstörning, men att de inte alltid har någon diagnos.

Jag önskar att Sofia och Thérèse skriver en uppföljande bok där de tar sig an barn som riskerar att utveckla självskadande beteende. Var finns de barnen idag? Hur tar vi om hand dem? Hur undviker vi att låsa in dem och bestraffa dem och beröva dem deras människovärde?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s