Jag är med i många grupper på facebook. Grupper med människor som har diagnoser inom autismspektrumområdet och deras anhöriga.
Man lär sig otroligt mycket om hur andra familjer har det. Vilket liv de lever. Vilken kamp de för. Det ger perspektiv. Det ger också ovärderlig kunskap om vilka rättigheter och skyldigheter man har som förälder. Ibland ger det också en hel del ont i magen och värk i hjärtat.
Igår hände det igen.
En mamma skrev på ett av dessa forum för några dagar sedan. Hon skrev att Socialtjänsten fått igenom ett beslut i rätten att hennes barn nu ska placeras enligt LVU. Igår skrev hon igen. En polisbil och tre poliser kom för att hämta hennes son, för att verkställa beslutet om LVU. Av någon anledning åkte de igen utan barnet. Men beslutet är fattat. Det gäller.
Det här händer igen och igen.
Så här går det till. Barnet har funktionsnedsättningar, ofta både ADHD och en autismspektrumdiagnos, i det här fallet ADHD och Asperger.
Barnet behöver stöd i skolan. Stödet kommer ofta försent eller inte alls eller så är det bristfälligt, eller så hjälper det inte vilket slags stöd man än ger.
Det är för svårt och jobbigt för barnet att gå i skolan. Det är sällan skolämnena som är svårast. Ofta är det den sociala biten, raster som inte fungerar, sociala koder som inte förstås. Utanförskapet. Ensamheten. Oron och ångesten.
Till slut orkar inte barnet misslyckas längre. Orkar inte kämpa längre. Barnet vägrar. Vägrar gå till skolan.
Vi har skolplikt i Sverige. Den gäller för alla barn, även för dem med funktionsnedsättningar. Det innebär att skolor är skyldiga att anmäla till Socialtjänsten när barn inte kommer till skolan. Och Socialtjänsten är i sin tur skyldiga att utreda. Detta görs regelmässigt även när det handlar om barn med välkända funktionsnedsättningar. Även i de fall barnet och familjen, och kanske också skolan, har kämpat i många år för att få det att fungera. Även när BUP varit inkopplade i flera år och kanske också LSS och Socialtjänsten själva.
Det Socialtjänsten utreder är sånt som föräldraförmåga. De utreder också hur det sociala skyddsnätet runt familjen ser ut. Man får inte omhänderta ett barn längre om orsaken till att det inte fungerar är en funktionsnedsättning.
Men ett barn som är en fara för sig själv eller andra kan omhändertas. Är man en fara för sig själv om man stannar hemma?
Vi har skolplikt. Föräldrar har skyldighet att se till att deras barn kommer till skolan. Var går gränsen mellan den skyldigheten och skyldigheten att se till att ett barn inte far illa?
Hur kan man tro att ett barn med ADHD och Asperger som inte förmår gå till skolan ska bli hjälpt av att bli omhändertaget? Vem blir hjälpt av att hämtas av polis?
Det finns en alternativkostnad till uteblivna resurser i skolan. Jag förstår att en guldstjärna verkar billigare. Men ett LVU av ett barn som blivit hemmasittare är en mänsklig katastrof.
Det är inte barnet som borde hämtas av polis och det är inte mamman som har brustit i ansvar.
Annorlundalandet 
Rösta rätt, rösta rött i september 2014 så kommer skolan som nu lever en tynande tillvaro i Alliansens Sverige att åter igen få de resurser som de förut hade.
Som svar till Kalle:
Utan att ha synpunkter på vad folk bör rösta på så är detta inte ett nytt fenomen utan ett problem som funnits under både blått och rött styre.
Man kan ju fundera på hur en fosterfamilj ska kunna få ett barn till skolan när föräldrarna inte kan … Troligtvis funkar det inte där heller … Och så kanske barnet blir placerat på en instutition, för man kan ju inte skicka hem ett barn, trots att man i fosterfamiljen märker att man har samma problem.
Min son klarade inte av skolan (han har autism, adhd, ångest, depressioner). Eller snarare, skolan klarade inte av honom. Vi prövade åtta olika skolor, massvis med assistenter, anpassad skolgång osv. Men det funkade inte. Skolor slängde ut honom (fastän det är olagligt), sonen mådde konstant fysiskt och psykiskt dåligt. Soc ville fosterhemsplacera honom, jag vägrade så det gick till förvaltningsrätten. Rätten ogillade LVU då de ansåg att problemet var min sons funktionshinder och inte att jag var en olämplig förälder. Jag fick behålla honom och fortsatte kämpa med (snarare mot) skolor. I somras, när min son var 10 år, sa läkaren på BUP stop! Hon skrev intyg på att det var olämpligt för min son att vara i skolan. Nu får han istället hemundervisning av en specialpedagog en timme om dagen, och mår mycket bättre. Hela vår vardag fungerar mycket bättre.
Sanna, bra kämpat av dig! Tråkigt att så mycket energi ska behöva läggas på att slåss för hjälp. Och att man dessutom ska tvingas strida för att få behålla sitt barn. Härligt att höra att ni har fått till hemundervisning. Hoppas det får fortsätta fungera för er!
Och för övrigt bryter ju beslutet i sig mot en prejudicerande regeringsrättsdom. Det ska inte kunna sättas LVU mot bakgrund av vad som är uppenbara drag/effekter av en sådan här diagnos!!!
Exakt! 🙂 De som utreder och beslutar behöver tillräcklig kunskap om funktionsnedsättningar och hur det kan påverka både barnet och familjen för att inse att det inte brister i föräldraförmåga. Har man inte tillräcklig kunskap så tänker man gärna att det handlar om BÅDE en funktionsnedsättning och om bristande föräldraförmåga.
Har tyvärr sett några sådana här fall genom mitt arbete och varit skräcklsagen för det privat. Har också tröstat en panikslagen och desperat dotter ett oändligt antal nätter inför skoldagar och burit ut henne genom dörren på morgonen. Kan bara säga att du beskriver det väldigt väl och att jag instämmer i varje ord. En mänsklig katastrof är vad det är, varje gång. Jag vågar inte ens föreställa mig vad upplevelserna kring ett genomfört LVU innebär för ett barn i allmänhet och för ett NPF-barn i synnerhet! Traumat ger enorma effekter.
Tack Rapunzels mamma. Det är väldigt värdefullt med personer som har erfarenhet från båda sidorna samtidigt. Som lever i liknande familjer och som samtidigt arbetar i skola, omsorg, socialförvaltning eller i något annat sammanhang där man vanligen möter familjerna från ett utifrånperspektiv. Vet flera kloka personer som arbetar både i skolans värld och inom den sociala omsorgen som har egna barn med diagnoser. Deras erfarenheter borde utnyttjas mer. De skulle kunna utbilda nyckelpersoner i kommunerna. Delvis sker det redan hoppas jag.
Pingback: Igår hände det igen | Member Talkroom By Allworkspace
Ja
Min son omhändertogs av socialnämnden, han har Aspergers syndrom, ADHD och specifika skriv- och lässvårigheter. Vi kunde inte ens bestrida omhändertagandet p.g.a. att kommunen totalvägare att anpassa hans undervisning trots utredning. Nu stämmer vi kommunen. Har tidigare tillhört den grupp i samhället som verkligen trott att socialtjänsten är god och vill väl. Nu förstår jag och tror på den kritik och de upplevelser som många framför.