Syskonet också?

Min pojke har ett småsyskon som är 3 år. Häromdagen var vi på utvecklingssamtal. Pedagogen, som känner vår pojke väl också, säger, rakt på sak. Hen fungerar i stort väldigt bra, är ett tryggt och glatt barn med otroligt bra språk. Men, vi upplever att hen har problem med övergångar, och blir förtvivlad när hen inte är beredd på att nya saker ska hända. Hen har svårt att komma in i rollekarna som de andra barnen börjat leka, och slåss då. Hen kopplar inte sina handlingar, tex att hen slagit ngt barn, till att barnet blir ledset, och när hen får det förklarat för sig, bryter hen ihop fullständigt.  Hen äter väldigt selektivt. Hen stoppar fortfarande allt i munnen, äter så mycket snö och sand och grus att andra föräldrar har reagerat.

Jag kände hur marken gungade under mina fötter. Inte hen också.  Samtidigt, är det så så är det så. Det är bättre att veta än att inte veta. Vi upplever inte alls samma problem med hen som vi gjorde med pojken, och förskolan tyckte inte att vi skulle utreda, iaf inte i dagsläget. Men marken gungade till, och den är fortfarande inte stabil. Snälla, inte hen också, snälla….

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized av bridgewoman. Bokmärk permalänken.

Om bridgewoman

bridgewoman. För att jag är en kvinna som bygger broar. Att vara mamma till två barn, att jobba heltid, och samtidigt försöka vara kvinna och må bra, det kräver broar. Lägg till autism i ekvationen och du har en specialist på brobyggande.

4 thoughts on “Syskonet också?

  1. Förstår att det skakar om, men det är bättre med dåliga nyheter direkt så man slipper gå omkring och oroa sig. Vet man har man något att kämpa emot och för. Stor kram på dig!

  2. Jag vet hur du känner dig… jag har 3 barn, alla har npf-diagnoser … när andra barnet var utrett kunde jag ju inte blunda för faktum längre. Ungarna var ju som jag, började letandet efter egen utredning, som slutande med att även jag hade grav ADHD (då 48 år gammal och med test som slog i taket) /Asperger/Tourette. Men faktum är att när jag väl landat så insåg jag en hel del om mig själv och mina bekymmer med omvärlden. Jag har urusel språkförståelse och missuppfattade ideligen, blev arg/kränkt och förstod inte varför det alltid måste hända mig och ingen annan.
    Idag 11 år senare, har jag lärt mig stanna upp om något känns fel och jag känner den gamla kränkt-känslan, och sen frågar jag hur personen ifråga menar, och faktum är att när vi väl benat ut det hela så fanns ingen orsak till kränkt-känslor längre.
    Så sammantaget har livet blivit betydligt lättare med alla diagnoser, och alla dom som har åsikter, dom skiter jag högaktningsfullt i, såna vänner vill jag iallafall inte ha 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s